En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



En av oss. Konfirmander i Danmark får undervisning om psykiska sjukdomar för att motverka fördomar och negativa attityder.

Skriftskolor i Ålborg har fått undervisning om psykiska sjukdomar. Målet är att motverka fördomar. 14.5.2012 kl. 15:15

I dag firas mors dag. 13.5.2012 kl. 06:00

Korsholms kyrkliga samfällighet får understöd för utveckla en webbplats för ungdomar. 11.5.2012 kl. 16:51

I dag ordnas Jesusmanifestationen i Stockholm centrum. 12.5.2012 kl. 08:00
Åsa Westerlund sköter den svenska representationen i kyrkostyrelsens huvudorgan.

Åsa A. Westerlund är ny svensk medlem i plenum. 10.5.2012 kl. 18:59

Då tiden gick ut för att lämna in ombudsinitiativ hade kyrkomötesombuden lämnat in sammanlagt sex initiativ. 10.5.2012 kl. 13:29
Plenumarbetet handlar om långa pass av sittande. Men däremellan blir det ändå lunch, här sjunger en del av Borgå stifts ombud till bords.

Begravningsfrågorna kan bli långkörare i kyrkomötet. 9.5.2012 kl. 16:26
Pirkko och Tom Ahlqvist har reserverat gästrummet för Taizémötet i september.

taizé. På hösten ordnas ett internationellt Taizémöte i Helsingfors. Nu söker arrangörerna efter frivilliga som kan inkvartera gäster. 9.5.2012 kl. 10:12

Kyrkomötet inleddes på måndagen. I sitt inledningstal fäste ärkebiskop Kari Mäkinen uppmärksamhet vid väckelserörelserna. 8.5.2012 kl. 09:25

Med en reklamfilm vill katolska kyrkan i Spanien nå de många arbetslösa i landet. 6.5.2012 kl. 08:00

Motorcyklister samlas till den årliga motoristkyrkan i Lundo om en vecka. Över 3000 väntas delta. 5.5.2012 kl. 08:00
Ulrica Eleonora kyrkas framtid är oviss.

Kyrka. Framtiden för anrika Ulrica Eleonora kyrka från år 1700 är högaktuell i Kristinestad. Men ännu är inte tiden mogen för några drastiska beslut. 3.5.2012 kl. 10:38
Olav S. Melin, Marcus Henricson och Björn Vikström.

Sökandet efter en ny vd på Fontana Media börjar. 2.5.2012 kl. 10:38

Teologie doktor Jari Jolkkonen som valts till ny biskop i Kuopio stift vigs till ämbetet söndagen den 6 maj. 1.5.2012 kl. 08:00
Scouterna medverkade i gudstjänsten.

Se bilder från scouternas kyrkhelg! 30.4.2012 kl. 11:27

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17
Församlingens missionskrets och andra frivilliga ger värmande sockor åt de nydöpta.

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06
Biskoparnas syn på hur kyrkans äktenskap borde se ut placerar sig över hela skalan.
På bilden fr.v. biskoparna Keskitalo, Åstrand, fältbiskop Pekka Särkiö, Repo, Hintikka, Kalliala, ärkebiskop Luoma, Jolkkonen, Peura, Häkkinen och Laajasalo.

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17
Gustav Björkstrand är aktuell med biografin ”På avstånd ser man klarare”.

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28
Esbokören Furorna uppträder iförda munskydd.

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06