En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Anders Ahlberg, chefredaktör för Kyrkans Tidning och vd för Berling Press, lämnar sina uppdrag med omedelbar verkan. 23.10.2012 kl. 09:29
Den nya orgelsalen i Musikhuset i Helsingfors är ett av de ställen där Markus Malmgren undervisar sina elever i kyrkomusik. (foto: Christa Mickelsson)

Det är en villfarelse att tro att församlingen finns där en församlingsanställd är på plats. Så säger Markus Malmgren och menar att kyrkan ska vara en plats också för dem som inte känner sig särskilt andliga. 18.10.2012 kl. 09:00

Kyrkostyrelsen föreslår att alla församlingar från och med år 2015 ska höra till en samfällighet. 23.10.2012 kl. 14:57
Jyri Komulainen har forskat i indisk filosofi och teologi. Han säger att kristendomen alltid är och bör vara kontextuell. (foto: Christa Mickelsson)

yoga. Vissa reservationer finns, men visst kan man kombinera yoga med kristen tro. Åtminstone om man får tro docent Jyri Komulainen som talade på ett seminarium om kyrkans relation till yoga. 17.10.2012 kl. 15:10
Martin Glader från Pojo svenska, Tuula Huuhtanen från Karis finska och Ringa Sandelin från Ekenäs tror att tre församlingar ska räcka till i Raseborg. (foto: Rolf af Hällström)

Ett förslag om höjd kyrkoskatt fick de beslutande i Raseborgs åtta församlingar att vakna upp. Gemensamma kyrkofullmäktige röstade omkull höjningen från 1,45 till 1,6 procent och är mer eller mindre redo att skära ner antalet församlingar till tre. 17.10.2012 kl. 10:09

Kaskö församling förblir självständig åtminstone under nuvarande kyrkofullmäktiges mandatperiod. Fullmäktige bordlade fusionsplanerna senaste vecka. 17.10.2012 kl. 14:47
– Plågsamt att bli fotograferad, sa Plass och sökte tillflykt hos sin fru.

Den kristna satirikern Adrian Plass tror inte på att släpa in folk i en byggnad och ordna dem i rader. Läs hela intervjun med Plass här! 11.10.2012 kl. 00:00
Sara Högberg sätter ord på svårigheten att vara ung ,kristen tjej i sin blogg.

Det är inte lätt att vara ung kristen tjej idag. Man ska se bra ut, vara framgångsrik och ha en form av karriär.  Bloggaren Sara Högberg vill visa att tjejerna ska söka bekräftelse hos Gud på vilka fantastiska skapelser de är. Inte i samhället. 11.10.2012 kl. 09:39

Kansli. Hon var nitton år när hon började som kanslist i Esbo svenska församling. På våren går Kerstin Sundberg i pension efter 45 år. 9.10.2012 kl. 15:24

Johanna Almark-Mannila grundar en stråkorkester som bidrar med musik i samband med de finska Tomasmässorna. 9.10.2012 kl. 15:08

45 procent av Sveriges befolkning tror på Gud. 16 procent ber till Gud en eller flera gånger i veckan medan sextio procent inte bett alls under året, visar en undersökning som SOM-institutet vid Göteborgs institut gjort i år. 8.10.2012 kl. 12:59

Metodistkyrkan i Borgå renoverar och bänkarna åker ut – med vemodsblandade känslor. 8.10.2012 kl. 15:50

Ärkebiskop Leo från Finlands ortodoxa kyrka och Lappobiskopen Simo Peura från Finlands evangelisk-lutherska kyrka deltar i de katolska biskoparnas synod i Rom 7–28 oktober. 5.10.2012 kl. 16:20
Favoritfärg? – Gul, svarar Malin Aho. För den är så underskattad.

KP:s grafiker Malin Aho bjuder läsarna på konstnärlig ögonfröjd. 5.10.2012 kl. 16:01

Församlingspastorn Mia Bäck har fått Prästförbundets praktiska stipendium på 6 000 euro. 5.10.2012 kl. 10:46

Anna-Greta Sandell trivs med att jobba trots att hon passerat sjuttio. – Jag halkar vidare, ett år i taget.

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51
Lekholmen hör till de lägergårdar som stängs fram till årsskiftet.

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38
Vide föddes i förtid, och efter Olivers sjukdom var Sandra Holmgård och hennes man inställda på att det skulle gå dåligt – de hade ju varit med om en hel del. Men Vide växer och mår bra idag.

familjeliv. Väldigt få människor har liv där allt går som man tänkt, säger Sandra Holmgård. 28.10.2020 kl. 10:00
– Höstdagarna tappar inte hoppet, fast det känns lite hopplöst, säger Patricia Högnabba.

Höstdagarna. I år ordnas Höstdagarna virtuellt. Dagarna brukar samla hundratals ungdomar varje höst. – Det var både ett svårt och lätt beslut, säger Patricia Högnabba. 26.10.2020 kl. 16:01
Virva Nyback, Bo-Göran Åstrand och Ann-Christine Wiik bekräftar att digitala anteckningar inte förs inom kyrkans själavård och arbetshandledning.

dataintrång. Vi för inga anteckningar om själavårdssamtal, säger diakoniarbetare Ann-Christine Wiik på tal om dataläckan vid vårdbolaget Vastaamo. 26.10.2020 kl. 12:40