En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Linda Utriainen sminkar Per Stenberg inför bandningen av programmet Sjung av glädje.

allsång. Andlig allsång – det är temat för ett nytt programkoncept som har premiär på Yle Fem i oktober. 24.9.2014 kl. 00:00

Svenska kyrkan. I förra veckans biskopsval valdes Eva Nordung Byström till ny biskop i Härnösand. 22.9.2014 kl. 16:10

val2014. 19 000 kandidater ställer enligt preliminära uppgifter upp i höstens församlingsval. Sedan valet för fyra år sedan har antalet gått ner med cirka 4 000 kandidater. 22.9.2014 kl. 16:07

Antje Jackelén. Se videon då Antje Jackelén berättar varför hon ser fram emot sitt kommande Finlandsbesök. 29.9.2014 kl. 10:19

En kaplanstjänst i Johannes församling i Helsingfors har fått två sökande. 22.9.2014 kl. 15:24
Marcus Rosenlund är vetenskapsredaktör på Yle.

Marcus Rosenlund tror inte på gudar, men han tror inte heller på en värld utan religioner. 18.9.2014 kl. 15:03

församlingsval. Följande förtroendevalda har valts in i de församlingar i Borgå stift där sämjoval ordnas. 17.9.2014 kl. 13:36
Bild från rösträkning i Purmo församling i förra valet år 2010.

val2014. Kyrkpressen publicerar namnet på alla kandidater i alla församlingar. Namnen uppdateras så fort församlingarna skickar in informationen. 17.9.2014 kl. 11:28

Domkapitlet har utnämnt kyrkoherden i Lovisa svenska församling Karl af Hällström till kontraktsprost i Domprosteriet. 12.9.2014 kl. 09:50
Selina Juul intervjuades av Marco Bjurström.

Stop Spild af Mad. – Vill kan rädda civilisationen om vi vill. Men då måste vi producera mat vars enda syfte är att kastas bort, säger Selina Juul, grundaren av den danska succérörelsen Stop Spild Af Mad. 12.9.2014 kl. 09:35

När det planeras hjälpinsatser måste man tänka på alla parter, också på muslimerna, säger biskoparna i ett ställningstagande. 11.9.2014 kl. 15:26
Katriina Järvinen har intervjuat människor som av olika orsaker vägrar ha kontakt med sina föräldrar.

Katriina Järvinen kallar sig själv ”den fattiga kvinnans Merete Mazzarella”. Hennes färska bok handlar om barn som inte vill ha kontakt med sina föräldrar. 11.9.2014 kl. 09:50
För den som är högkänslig kan många sinnesintryck vara påfrestande. (Foto: Belovodchenko Anton)

Vad har Sibelius, Abraham Lincoln och Jesus gemensamt? Svaret är att de alla hade ett nervsystem som var känsligare än hos genomsnittet. Under de här männens livstid fanns det inget begrepp som beskrev deras personlighetsdrag. I dag kallar vi dem högkänsliga. 10.9.2014 kl. 15:38

Munsala kapellförsamling löper risk att bli utan representation i moderförsamlingen Nykarlebys kyrkofullmäktige. Då det återstår mindre än en vecka av tiden att nomineria kandidater har man ännu inte börjat söka efter dem. 9.9.2014 kl. 13:47
Chrisse Westerholm och Else-Maj Byman tycker att församlingsvalet är viktigt och engagerar sig gärna i kampanjen Tro på det goda.

församlingsval. Församlingsvalet är en möjlighet för församlingarna att göra sig själv synliga. Den 15 september ska kandidaterna vara uppställda. 8.9.2014 kl. 15:12

Kristian Willis utanför Dickursby nya kyrka i Vanda.

profilen. – Jag skulle gärna vara med och skapa framtidens folkkyrka, för jag tror att vi inte har något annat val, säger Kristian Willis som snart tar över som kyrkoherde i Vanda svenska församling. 27.4.2021 kl. 15:05
Måste kroppen få så mycket uppmärksamhet? frågar Monica Ålgars.

Kroppen. Hur talar du till din kropp? Vad tänker du om den? 28.4.2021 kl. 00:00

Valborg. Han känner sig taggad inför en annorlunda valborg även om det känns trist att behöva hålla distansen. 26.4.2021 kl. 14:31
Patrik Hagman börjar jobba i Linköpings stift.

Åbo akademi. Vem som har hand om undervisningen i praktisk teologi i höst är oklart. 23.4.2021 kl. 12:14
Bjarne Boije var en av nyckelpersonerna bakom Kyrkpressen för femtio år sedan.

Kyrkpressen. Biskopen var tveksam, men han ville inte vara den som hindrade att Kyrkpressen startade. Om Borgar tar ansvar för innehållet och Boije för ekonomin så måste vi försöka, sade biskopen. Så blev det. (Den här texten publicerades i KP 1/2020. KP publicerar den i repris som en hyllning till Bjarne Boije, 100 år.) 21.4.2021 kl. 12:31