En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



monica heikel-nyberg. Monica Heikel-Nyberg har överklagat beslutet att välja Daniel Björk till kyrkoherde till förvaltningsdomstolen i Helsingfors. 12.1.2015 kl. 10:43
Liisa Mendelin tror inte att de människor som jobbar med att framställa smarttelefoner i utvecklingsvärlden har ett fritt val.

liisa mendelin. Det går att tillverka smarttelefoner utan att arbetstagare på andra sidan jorden behöver jobba under slavlika förhållanden. Liisa Mendelin använder en Fairphone, den lite rättvisare telefonen. 9.1.2015 kl. 09:27

Församlingarna i Lovisanejden,Nykarleby, Vasa, Esbo ochHelsingfors hör till förlorarna i reformendå kyrkans andel av samfundsskattenersätts med statsbudgeterade medel. 8.1.2015 kl. 09:56
Efter studenten flyttade Peter Strang till Uppsala för att studera medicin. Trots att han nu jobbar sida vid sida med sjukdom och död trivs han bra och känner att han gör en skillnad. (Foto: Lars Liljesvärd)

Eva och Adam fördrevs ur lustgården, bort från Guds gemenskap. Kidnapparen lämnar fången allena i sin cell eftersom ensamhetens börda är den tyngsta att bära. För cancerspecialisten och överläkaren, Peter Strang, är det oerhört viktigt att de svårt sjuka inte lämnas ensamma när de står inför döden. 7.1.2015 kl. 15:52
Våra matskribenter är Bianca Holmberg, bekant från KP:s brödserie, och pensionerade KP-redaktören Rolf af Hällström.

äta tillsammans. Äta tillsammans. Kyrkpressens nya matserie ska bjuda på mat för den som vill lyssna och umgås i stället för att prestera i köket. 2.1.2015 kl. 00:00

andakt. ”Personlig andakt” låter fromt och kanske lite pretentiöst. Men det handlar sist och slutligen om något mycket enkelt och naturligt. Andakt är ordet för den metod vi använder för att kunna leva nära Gud. 29.12.2014 kl. 11:37
I huset där den blåa båten strandat samlades den första kristna församlingen i Nam kem. Båten står numera i en minnespark.

Även om det gått tio år sedan flodvågen dödade 280 000 människor och ödelade stora delar av stränderna runt Indiska oceanen har rädslan för att katastrofen ska upprepas inte lagt sig. 23.12.2014 kl. 08:25

När han sätter sig ner vid pianot och böjar spela räknar Stefan Jansson med den helige Andes inspiration. Jag försöker hela tiden ha en öppen kanal uppåt, säger han. 22.12.2014 kl. 15:41
Familjen Barsas. Julens förberedelser började redan på hösten på bondgården i Räfsby, Östra Nyland. Farfar Ivar, Farmor Clara, Mamma Herdis, Pappa Henning, Storebror Ingmar, Storasyster Margareta, Lillasyster Hagar,  Lillebror Herbert i Mammas Famn

jul. Kyrkpressens redaktion efterlyste läsarnas starkaste julminnen. Här kan du läsa alla de både glimrande och hjärskärande berättelserna! 18.12.2014 kl. 00:00

samtalstjänst. Samtalstjänsten och nätjouren håller öppet under julhelgen. På svenska kan man ringa mellan klockan 20-24 varje dag. 22.12.2014 kl. 12:23
Ärkebiskop Kari Mäkinen.

Ärkebiskop Kari Mäkinen mediterar kring en renässansmålning och kyrkans uppgift att finnas mitt i allt som sker - både utmaningar och hopplöshetskänsla. 19.12.2014 kl. 07:00

nina wredlund. En utredning efter misstanke om övergrepp ska ha gjorts redan på 1970-talet i Esbo svenska församling. 18.12.2014 kl. 15:07

julia korkman. Trots att den man som misstänks för övergrepp mot närmare tio unga flickor i Esbo svenska församling på 70- till 90-talet nekar till anklagelserna, framför han nu sin ursäkt ”till de personer som upplever att han skadat dem”. 18.12.2014 kl. 13:42

sexuella övergrepp. Åtta personer vittnar om övergrepp av den tidigare ungdomsledaren i Esbo svenska församling. Ett av fallen på 90-talet uppgetts ha lett till graviditet och abort, då offret var 17 år. 18.12.2014 kl. 13:15

nina wredlund sexuella övergrepp. Nu har den utredning gällande misstankar om sexuella övergrepp inom ramen för Esbo svenska församlings verksamhet från 1970 till 1990-talet offentliggjorts. 18.12.2014 kl. 12:20

mission. Efter fjorton år bland aboriginerna i Australien kom Maria Zuglian med familj till Finland för strålbehandling. Tanken var att återvända efter fyra månader. Men dörren stängdes och coronan hindrar dem att återvända för att ta farväl. 10.6.2021 kl. 07:01
Även om kyrkorna öppnar upp igen ska man fortsättningsvis beakta avståndet.

GUDSTJÄNST. I sommar får församlingen delta i gudstjänsten igen efter en lång coronapaus. Hur många ryms in? Det beror på var du bor. – Det känns overkligt, säger kyrkoherde Mats Lindgård om att öppna kyrkdörrarna igen. 8.6.2021 kl. 12:18
Fred Wilén är kyrkoherde i Kyrkslätts svenska församling.

PRÄST. Fred Wilén är ny kyrkoherde i Kyrkslätt. Han träffar varje vecka folk som gillar honom för att de minns honom från radion. 7.6.2021 kl. 14:39
I juni öppnar Johanneskyrkan för gudstjänstbesökare, men Johan Westerlund rakar sig först när kyrkan får packas riktigt full.

GUDSTJÄNST. I juni börjar kyrkorna öppna upp för gudstjänstbesökare. Men kyrkoherde Johan Westerlund rakar av sig sitt coronaskägg först när kyrkans alla coronabegränsningar är borta. 28.5.2021 kl. 16:05
Att samtala i en kyrka är en signal om att också det omätbara ryms med – det som inte kan vägas, mätas eller göras statistik på.

samtal. Vad är ett gott samtal? Vad händer när människor möts i dialog istället för debatt? Jakten på det goda samtalet tog sig uttryck i en talkshow i kyrkan. 27.5.2021 kl. 17:02