En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



stafettkarnevalen. Bollkastning i kyrkans tält var en hit vid Stafettkarnevalen. 23.5.2016 kl. 16:11

Hon jämför hetsätning med missbruk och kallar sig själv matmissbrukare. 20.5.2016 kl. 15:38
Också kor har personligheter.
De flesta är snälla, men en del är elaka. Runa-Britt Willberg älskar sina kor.

landsbygden. Sin älskade hembygd kunde hon tänka sig att lämna för kärlekens skull, men inte korna. 20.5.2016 kl. 10:06
Bertrand och Anna Tikum bildar med döttrarna Nicole och Ronya en flerspråkig familj. Döttrarna behärskar svenska, engelska och serere samt lite franska och wolof.

FMS. Som en ny planet. Så beskriver Anna och Bertrand Tikum sin nya hemort Dakar i Senegal dit de återvänder efter en andningspaus i Finland. 19.5.2016 kl. 13:53
Memorykorten hittade Charlotta Buchert i Hagia Sofia i Istanbul.

Hur ska det gå för minoritetsreligionerna om skolor experimenterar med gemensam religionsundervisning för alla? 18.5.2016 kl. 12:14
Under flera perioder i sitt liv har Pia Rinne inte kunnat tala.

mission. Selektiv mutism. När Pia Rinne började skolan i Namibia var hon tyst i ett helt år. Några år senare var hon tyst i ett år till. 17.5.2016 kl. 11:27

mission. I lördags ordnade Finska Missionssällskapet missionsfest i Ekenäs. 16.5.2016 kl. 15:59
Imre Kertész tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002.

En gång var han en pojke som överlevde Auschwitz och Buchenwald. Senare blev han författare och Nobelpristagare. 13.5.2016 kl. 16:15

kyrkostyrelsens plenum. Borgå stift representeras i kyrkostyrelsens plenum av läkaren Åsa A Westerlund under mandatperioden 2016–2020. 13.5.2016 kl. 15:59

Kyrkomötet. Nästa gång det blir församlingsval sammanfaller valdagen inte med farsdagen. 13.5.2016 kl. 13:44
Saija Kuikka fick fler röster i viceordförandevalet än Katri Korolainen.

Kyrkomötet. Läkaren Saija Kuikka valdes till första viceordförande för kyrkomötets mandatperiod 2016–2020. 11.5.2016 kl. 14:53

Kyrkomötet. Kyrkomötets elektorer har valt medlemmar till mötets nio utskott och utskotten valt ordförande sinsemellan. 11.5.2016 kl. 15:04

Gemensamma kyrkorådet i Vasa har beslutit att föreslå en höjning av skattesatsen. 13.5.2016 kl. 16:08
Stanislav Emirov förklarar den historiska och kulturella bakgrunden till att majoriteten av tiggarna på våra gator är romer. (Foto: Maria Annas)

Han har umgåtts med tiggare på Stockholms gator i sex års tid. Stanislav Emirov, ekonom och teolog, är övertygad om att romskt tiggeri är ett mer komplicerat fenomen än politiker och massmedier gör gällande. 11.5.2016 kl. 10:29

Kyrkomötet. Kristendomen ger oss inga orsaker att stänga våra gränser, sa lutherska kyrkans ärkebiskop Kari Mäkinen när han öppnade det nya kyrkomötet. 9.5.2016 kl. 13:09

Den främsta orsaken till att människor kontaktar familjerådgivningen är svårigheter att kommunicera, skilsmässa och olika psykosociala kriser.

FAMILJERÅDGIVNING. Under 2021 hade kyrkans familjerådgivning flera klienter än någonsin tidigare. Unga personer söker sig allt mera till tjänsten. 31.1.2022 kl. 17:49
Open Doors publicerar varje år den så kallade World Watch-listan över de länder där kristna lever som farligast.

FÖRFÖLJELSE. Miika Auvinens jobb är att följa med var i världen kristna förföljs allra mest. I år har Afghanistan stigit upp som det land där det är svårast att vara kristen. 31.1.2022 kl. 10:37
Päivi Räsänens står åtalad för hets mot folkgrupp.

RÄTTEGÅNG. Rättegången mot riksdagsledamot Päivi Räsänen inleddes idag i tingsrätten i Helsingfors. Hon står åtalad för hets mot folkgrupp på grund av offentliga inlägg om homosexualitet. – Jag skulle inte bli förvånad om hon blev dömd, säger professor emeritus Dan Frände. 24.1.2022 kl. 15:41
Niklas Wallis (t.v.) installerades på söndagen som kyrkoherde i Kronoby församling av kontraktsprost Mia Anderssén-Löf (t.h.).

kyrkoherdeinstallation. På söndagen installerades Niklas Wallis som kyrkoherde i Kronoby församling. Wallis valdes redan hösten 2020 och tillträdde tjänsten för ett år sedan men på grund av pandemin har installationen fått vänta. Och när den nu blev av fick det ske utan biskop Bo-Göran Åstrands närvaro då han satt i karantän. 23.1.2022 kl. 13:32
Att vara ute i naturen har varit helande för Janne Kütimaa.

utmattning. – Jag var som en julgran. Alla hängde mer och mer på mig, också jag själv. Och jag såg ju så fin ut, och hade inga ben att promenera därifrån med, säger Janne Kütimaa om att bli svårt utbränd. 21.1.2022 kl. 11:56