Elina Takala märker ofta att de människor som befolkar romaner också finns i verkliga livet.

Vi speglar och undersöker vår egen smärta när vi läser böcker

läsning.

När vi läser undersöker vi våra sår – men vi vårdar dem också. Teologen Elina Takala forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi.

1.11.2019 kl. 11:05

Elina Takala växte upp i Sastamala, nära Tammerfors. Orten var enspråkigt finsk, och även om hon hade en tia i svenska på betyget fick hon aldrig en chans att använda språket – inte förrän idag. Nu arbetar hon på en doktorsavhandling i teologi vid Åbo Akademi.
Hon forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi.
– Var tredje vecka tar jag bussen till Åbo, och när jag stiger på bussen i Kampen börjar min egentid.

Hon är studieledig från sitt journalistjobb och jobbar på heltid med sin avhandling. Hon skriver den på engelska, men hon måste klara sig också på svenska. Den finlandssvenska kulturen börjar öppna sig för henne.
– Men jag lider mycket av att känna mig som en språkinvalid! Det är så viktigt för mig att hitta rätt ord och kunna uttrycka mig.

Elina Takalas intresse för Marilynne Robinson startade för många år sedan med att hon gav sin syster romanen Gilead i julklapp. Sedan lånade hon den själv och läste den. Efter det ville hon bara läsa mer och mer av Robinson. Hon citerar författaren Joel Haahtela: All litteratur arbetar med sår. Också Robinsons romaner handlar om människor som blivit skadade.
– När vi läser kan vi ibland behandla våra egna sår, vi kan spegla våra egna smärtor i dem som författaren lyfter fram.

Romanen Gilead handlar om pastor John Ames, en gammal man som verkar och bor i den lilla staden Gilead. Hans första fru dog i en förlossning, liksom barnet. Alla hans syskon är döda. Han har gift sig med den betydligt yngre Lila, som också haft ett svårt liv.
– Robinsons böcker handlar om människor med trasiga liv. De handlar om hur man ska hitta mening eller hopp – om hur man ska orka leva trots att det finns så mycket smärta.

Boken handlar mycket om hur pastor John Ames diskuterar trosfrågor med sin kollega och vän.
– Tron är inte påträngande hos Robinson. Prästerna predikar visserligen, men tron är inte något som påtvingas någon utan något man grubblar över. Tron är snarare någonting som föds ur gemenskapen och samhället. Där finns en kyrka, och man går i den, och kyrkan har en lära, och man sitter på verandan och funderar på varför vi lider, varför vi finns här på jorden.

Själv forskar hon i hur Robinson skriver om nåd.
– Det som fascinerar mig med de här böckerna är att de är så vackra. Jag njuter av hur skickligt Robinson använder språket och av att hitta samband. Jag tycker om att tron får vara intellektuell i Robinsons böcker. Man grubblar över den och talar om den. Vad betyder predestinationsläran? Vem räddas? Vad betyder dopet? Man talar inte lättvindigt om tro, den blir inte för enkel.

Egentligen är det märkligt att man kan skriva en bestseller om två gamla präster som på femtiotalet sitter ute på prärien och frågar sig hur de lyckats med sitt arbete.
– Och människor läser de här böckerna! Också ateister läser dem. Det tycker jag är väldigt speciellt.

Elina Takala har alltid varit intresserad av hur människor med svåra förluster bakom sig lever sina liv. Gilead-trilogin handlar mycket om skam och skuld och sorg.
– Hur hittar man hopp? Hur håller människor ihop? Var hittar de glädje och mening? Min forskning handlar om nåd, men jag tänker att de här böckerna egentligen handlar om hur man lever sitt liv, med allt det lidande livet innebär.

Elina Takala var hemmamamma i nästan tio år. Under de åren hade hon sällskap vid sandlådskanten av en grupp andra mammor som också läste mycket.
– Jag minns att jag satt i parken och läste Siri Hustvedts bok The Sorrows of an American, och jag sa till min kompis att det var en väldigt sorglig bok. Kompisen svarade att det borde jag ju ha insett redan när jag såg titeln. Tidigare hade samma kompis sagt till mig: Jag känner ingen som tar saker lika hårt som du.

Men hon vill ta saker hårt. Hon vill fundera, hon gillar att det inte finns enkla svar.
– Jag tackar Gud för min känslighet, för jag tror att den hjälper mig att lyssna och inte peta på folk med alltför hårda ord.

I skönlitteraturen letar hon efter tröst och hopp. Det händer att hon känner igen romanpersoner när hon går på stan.
– När man läser en roman går man in i en fiktiv värld, men man märker snabbt att de människor som befolkar romanerna också finns i det verkliga livet. Böcker handlar på något vis om mänsklighet. Sist och slutligen tror jag att våra sår ser ganska likadana ut: de kan handla om ensamhet, om känslan att bli övergiven, att inte duga, att vara fel, att stå utanför en gemenskap. Eller en rädsla för att hela tiden drabbas av en katastrof. Och vi vet ju alla att något hemskt när som helst kan hända! Hur ska man leva med den vetskapen, hur ska man klara av att leva så att man ändå är glad och tacksam och hoppfull? Hur ska man dela med sig av sin kärlek?

För Marilynne Robinson är den stora frågan i kristendomen hur vi handlar mot vår nästa.
– När hon skriver om hur vi ska bemöta varandra använder hon ordet ”reverence”, vördnad. Vi har våra sår, vi har våra rädslor – och samtidigt får vi inte krypa ihop och bara se inåt. På engelska säger man love well, älska väl. Det bästa vore om vi kunde älska människor väl, både dem som finns nära oss och dem som finns längre borta.

Sofia Torvalds



Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37