Scenen i Monika Fagerholms roman är Villastan, till ytan en välbärgad förort. I en inredd källarvåning dunkar en bas olycksbådande, en vacker, mörkhårig pojke dansar till Prince. Men för det mesta befinner vi oss flera år senare, efter det som hände, efter att blad vänts och vatten runnit under broar. Fagerholm skriver om det man inte vill minnas och minnen man klamrar sig fast vid.
Texten är tät och rytmisk, den griper och drar i en, för att emellanåt lossa lite på greppet. Ganska lite händer här och nu; i flödande medvetandeströmmar avslöjas det som rör sig i personernas inre. Det är både realistiskt och absurt, och ett berättargrepp som tilltalar i den här berättelsen.
Redan på de första tio sidorna – när Gusten Grippe, 26-årig fastighetsmäklare, för en stund stannar till nere vid sjön på sin morgonjoggingtur – etableras de viktigaste personerna och händelsen, katastrofen som förstörde allt, gruppvåldtäkten i den där källarvåningen.
Berättelsen handlar också om Emmy och Saga-Lill, väninnorna som lämnar landsorten och tar sikte på staden. Även om de två är huvudpersoner i sina berättelser är Gusten den som blir kvar i fokus, den som är med när allt händer – den som har svårast att släppa det som varit.
"Det här är en bok för de där personerna som alltid läser sista sidan först."
Vad som hänt, vem som är förövare och offer står klart från början. Det som nystas upp är framförallt hur, varför och vad som hände sedan. Fast svaret på frågan varför förblir dunkelt – kanske för att det ofta är så med människor.
Det som utlovas är ett utforskande av vad som händer när ett förskräckligt brott begåtts och ett samhälle vill värja sig för sanningen, släta över och vända blad. Hur ord skrivs om, historier vänds – ”unga män med livet framför sig”, ” alla gör vi våra misstag”.
Jag är nästan beredd på något ännu råare, mer groteskt. ”Vad är ondska?” Den är oftast utspädd i mänsklighet, mänsklig trasighet, kärlek som kallnar och den som inte gör det.
Många klipp, scener, detaljer som upprepas, men ändå finns en känsla av att de är de rätta detaljerna och inget egentligen är överflödigt. Alla de osammanhängande och sammanbundna tankarna, minnena, de små gesterna, de upprepade replikerna närmar sig personernas kärna.
Fraser – ofta engelska – som upprepas i olika sammanhang, i olika rytm, bryter bokstavligen upp texten och blir ibland som poesi. Mellan raderna berättar de något om de människor de hör ihop med: En romantisk historia att berätta om sitt ursprung eller den perfekta kärleksdrömmen, den som inte dör ens långt senare när förhållandet tagit slut.