Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.
Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.

När ekorren blivit en sköldpadda

MINNESSJUKDOM.

Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud.

19.10.2019 kl. 17:07

De var två forskare som träffades i samband med heliga Birgittas jubileumsår 2003. Lars Bergquist var trettio år äldre än Carina Nynäs.
– Vi visste att vi kommit fram till den människa vi väntat på och sökt. Det var självklart, säger hon.

När de flyttade ihop var han åttio och hon femtio. Hennes vänner frågade försiktigt: Är du beredd att sköta om honom? Och hon svarade att hon tänkt igenom det och var beredd. Hennes bror kämpade med en svår hjärnskada i tio år efter en olycka, och hon följde med hans kamp.
– Då märkte jag att i sådana situationer flyr människor. Jag bestämde att inte bli en som flyr. Vid det här laget har jag följt många till döden i så svåra sjukdomar att hur Lars sjukdom än utvecklas kommer han aldrig att komma ens i närheten av vad jag sett under de senaste åren.

När Lars fick diagnosen Alzheimers sjukdom och begynnande pannlobsdemens för fem år sedan var det han själv som insåg att någonting var fel. De hade skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans, och var utmattade av arbetet.
– Han reagerade på att han rent kognitivt inte var stark och klar som förut. Han kunde inte koncentrera sig på texter som han läste, eller tänka på samma sätt som tidigare.
Han blev tystare, mer depressiv. Han hade alltid skrivit dagbok, men nu slutade han skriva.

Carina Nynäs blev inte upprörd över diagnosen. Hon tänkte: Jaha, så är vi här då. Vad ska vi göra nu?
– Men Lars blev deprimerad. Efter en månad med bromsmedicinen märkte vi av en förbättring, hans energi och livsglädje kom tillbaka. I ett halvår hade jag saknat min egen glada ekorre.

Man behöver inte se på Alzheimer som världens katastrofläge. Det kan finnas en vacker tid innan sjukdomen tar överhand. De har haft fem bra år, fem år av resor och konserter och teater och bio och besök av vänner. Men nu krymper deras värld långsamt.
– Jag har aldrig varit en särskilt social person. I min ålder orkar jag också ganska bra. Men jag tänker på dem som är 20–30 år äldre än jag och dessutom kanske har sitt livselixir i det sociala. För dem är det riktigt jobbigt. Också den fysiska vården är tung.

Hon är med i flera Facebook-grupper för anhöriga till personer med minnessjukdomar och betonar hur oerhört viktigt det är att ha andra att tala med.
– Jag har insett att vår situation på sätt och vis är en lyxsituation De flesta anhörigvårdare är mellan sjuttio och nittio år. Det finns ju också äktenskap som varit dåliga eller rent av döda länge, man har kanske bara haft barn och barnbarn som gemensamt kitt. Och sedan kommer det här. Då måste sjukdomen bli en verkligt tung börda.

En annan skillnad är att hon, vid sextio, kan räkna med att ha lite olevt liv framför sig.
– Jag kan ju ha böcker kvar att skriva, resor att åka på. Men många som vårdar någon vet att de själva är på slutrakan i sitt eget liv. De kämpar med den psykiska belastning som det innebär att ta hand om den minnessjuka dygnet runt och rädslan att ”så här kan mitt liv se ut om fem–tio år”. Det är en oerhörd psykisk press och kan skapa stark ångest.

Minnesproblemen är ändå inte alltid det svåraste. Det känns ofta sorgligare att se den man älskar tyna bort och allt mer försvinna in i sig själv. Som anhörigvårdare ska man inte ensam ta hand om allt. Sakta förvandlas man också till sjuksköterska och själasörjare. Det säger sig självt att den sjuke då och då brottas med tankar om alltings meningslöshet och också vill dö.
– Då gäller det att köra ut Predikaren ur vardagen och ur ingenting varje dag skapa livsmening, glädje och kärlek. Det får man oftast göra ensam. Minnessjukdomarna bryter ju sakta men säkert ner en människas egen initiativkraft.

Hon har insett att systemet inte är hållbart. Människor ska vårda sina anhöriga för den futtiga summan 399,91 euro per månad – och det är skattepliktig inkomst. Framtidens vårdsystem måste på allvar uppvärdera de närståendes insatser som en tredje hörnsten bland hemvård och åldringshem.
– Många minnessjuka vandrar oroligt om nätterna, och då får de anhöriga inte sova själva. Har du svår sömnbrist och depression eller är utmattad – inte blir du ju frisk av att din partner får intervallvård och du får vila upp dig i en vecka. Det här systemet gränsar redan till en katastrof, om några decennier kommer en kollaps. Jag tror nämligen inte att dagens unga generationer framöver gör det vi nu gör för den summan.

Hon skulle vilja radera ut ordet ”demens” ur språket. Demens är latin och betyder ”inget sinne”, också synonymt med ingen själ, inget förstånd.
– Det ordet vill jag bara använda om människor som faktiskt förlorat sin kärlek och sin empati, människor som är hatiska och egoistiska, förkrympta i sitt inre. Också om man förlorar sig själv mer och mer, sin personlighet, sitt språk – så finns ju ändå själen, sinnet med tankar, och en del av förmågan att förstå kvar.

I kommunikationen med en minnessjuk måste man lära sig lyhört lyssnande.
– Man får ställa in hörseln på en annan våglängd och försöka förstå ”glömskespråket”. Det är inte omöjligt, men det kräver att man arbetar med sin irritation inför att samma frågor ständigt återkommer, och att man förstår rädslan och oron som kan ta sig svårtolkade uttryck.

Hennes och Lars relation har förändrats. Numera känner hon sig som hans skyddsängel.
– Någonstans så känner jag en oerhörd stolthet över att vår kärlek hittills klarat av det här. Han säger ju fortfarande varje dag hur mycket han älskar mig och hur viktig jag är för honom, hur nöjd och glad han är över vårt liv. Han har en personlighet som är både glädje och tacksamhet och ödmjukhet och förnöjsamhet. Många minnessjuka kan bli aggressiva, men det är en myt att aggressioner ingår i sjukdomen för alla.

Men det är svårare än förr. Lars hörsel är sämre, han går dåligt och har svårt att hänga med i filmer. Ibland har han lätta ”hallucinationer”: ofta en kombination av drömmar, minnen och någonting han sett på teve.
– Jag märker på mig själv och de människor jag har kontakt med i Facebook-grupperna att vi har så omänskligt höga krav på oss själva. Spelar det så stor roll om man blir irriterad ibland? Om tio minuter faller det ju bort ur minnet.

Men när det gäller kritik försöker hon hålla tyst, för kritik är den minnessjuka väldigt känslig för.
– För de allra flesta är det här – om vi ska ta till religiösa termer – en livssituation som liknar ett tidsmässigt gränslöst Getsemane. Du vet att du förlorar den andra bit för bit, och du tvingas följa med döendets process, ofta i åratal. Vi har nästan inga berättelser om det mångåriga och oåterkalleliga lidandet i kristendomen. Vi måste bli bättre på att bejaka och berätta om lidandet – utan att hoppa över till religiösa floskler eller förenklad tröst.

Vilken bit av Lars saknar du mest?
– Den lyckliga ekorren som kom springande, det var liksom ett stort ljus som lyste kring honom! Allt det är delvis borta nu. Han har blivit en sköldpadda i stället. Men det är ju inget fel på sköldpaddor!

Bristen på stöd är svårast.
– Att vårda svårt sjuka innebär oftast en inre ensamhet. För ett år sedan förlorade jag två av mina närmaste. Samtidigt lever jag med att jag förlorar Lars – och försöker bli klar med en doktorsavhandling. Det har varit ett av de tyngsta åren i mitt liv. Lars kommer ju inte ihåg att jag levt i den här sorgen. Man kan inte visa sin egen sorg eller trötthet när man ska finnas till för att skapa livsmening åt en svårt sjuk människa.

”Det är du och jag Gud”, tänker hon nu.
– Det är en ofattbar, obeskrivbar nåd att få energin från själva livets, kärlekens och kreativitetens ursprungskälla. Jag skulle ha gått under utan Gud det senaste året. Allt är ju ett enda, långt avklädande. Till slut står vi nakna inför Gud. Till slut ska vi ta avsked av oss själva. Det är ett slags befrielse att inte längre kämpa emot, utan försöka leva i följsamhet och försoning. Då märker man kanske som mest vem och vad Gud är.

Sofia Torvalds



Svein Inge Olsen

profilen. Han kallar sig en troende tvivlare. Svein Inge Olsen har alltid sagt att om Gud finns så måste han vara oföränderlig i en föränderlig tid. Att Gud nu verkar förändra sig hela tiden förvirrar. Trots det har han behållit sin tro. 14.8.2017 kl. 10:40
Kjell Westö är tillbaka på bekanta marker i sin nya roman Den svavelgula himlen.

Bok. Kjell Westös nya bok Den svavelgula himlen är en berättelse om att minnas sitt liv och bära med sig en historia. 10.8.2017 kl. 07:25
Ärkebiskop Kari Mäkinen.

ärkebiskop. Finlands evangelisk-lutherska kyrka får en ny ärkebiskop nästa sommar. 9.8.2017 kl. 13:39
Under skolvälsignelser ber man för att allt ska gå bra för barnen inför skolstarten.

välsignelse. Att börja skolan är ett stort steg i varje barns liv. Också i år kan barnen i Helsingfors delta i en välsignelse inför skolstarten. 8.8.2017 kl. 11:40
Rigmor Holst undervisade om bön under Kyrkans Ungdoms familjeläger i Pieksämäki. – Jag tror att vi måste vara raka och öppna om våra svårigheter och be mycket för varandra.

profilen. Hennes egen tonårstid var mörker och depression. – När jag möter tonåringar i dag försöker jag få dem att förstå att de inte kommer att vara i mörkret för evigt, att det finns en väg ut. 2.8.2017 kl. 08:28
Andreas Häger är kritisk till hur termen ”bibelbältet” används.

språk. För fromt för ett kulturcampus och så konstigt att det kallats ”landet annorlunda”. Andreas Häger, docent i religionssociologi, skriver om den makt ett ord kan ha över ett landskap. I det här fallet Österbotten. 3.8.2017 kl. 07:16

Purmo församling. Finländarnas församlingsaktivitet har kartlagts för första halvan av 2017. 31.7.2017 kl. 14:01
En husförsäljning som slutade i katastrof gjorde att Catarina Nylund-Wentus plötsligt hade skulder upp över öronen.

profilen. När pengarna tar slut eller blir berg av skulder blir det tungt. Fråga bara Catarina Nylund-Wentus. 26.7.2017 kl. 16:01
I Hawaii jobbar Samuel Snellman bland annat med barn som deltar i efter-skolan-programmet Ulu Pono. Han uppskattar ansvaret och utmaningarna volontärjobbet ger.

frivilligarbete. En nekad studieplats ledde Samuel Snellman till andra sidan jorden och en ny relation med Gud. Nu jobbar han med utsatta människor i surfarnas paradis och drömmer om att berätta om Jesus på nya platser. 5.7.2017 kl. 13:53
De träffades i början av 90-talet. Sirkka-Liisa Kiveläs bakgrund som professor och forskare i geriatrik hjälper henne i vården av minnessjuka Mauri Akkanen.

MINNESSJUKDOM. På hösten 2011 märkte Sirkka-Liisa Kivelä att något inte stod rätt till med hennes man Mauri Akkanen. Han hade svårt att komma ihåg saker och han gick inte som han brukade. 4.7.2017 kl. 15:50

barn och unga. Barnkonsekvensanalysen skulle få kyrkan att lyssna på barnen, men hur väl fungerar den i praktiken? Församlingarna upplever det som viktigt men svårt att genomföra i vardagen. 22.6.2017 kl. 13:00
Hemma i Pyttis har Harriet Sillanpää två hundar och en liten hönsgård.

profilen. Hur stor kan tomheten efter ett lägerområde vara i en familjs hjärta? Stor, säger Harriet Sillanpää, som ordnar midsommarmöten vid sommarstugan för att förvalta det andliga arv som byggts upp på Fiskartorp i Sundom. 20.6.2017 kl. 10:01

bistånd. 2016 fördubblade Kyrkans utlandshjälp antalet projekt med målet att öka tillgången till högklassig utbildning för barn och unga. 20.6.2017 kl. 11:04
"Hundratals år av historia att låsa upp" är Juliana Sfeirs uttryck om jämställdhetsarbetet i den arabisktalande världen.

Kvinnoarbete. En kvinna i Mellanöstern möter både fördomar och juridiska hinder för jämlik behandling. Teveproducenten Juliana Sfeir jobbar för förändring. 15.6.2017 kl. 17:25

politik. Jiska Gröhn vill att Kristdemokraterna tar emot utbrytargruppen "Nytt alternativ". 15.6.2017 kl. 11:26

Mats Lindgård har svårt att acceptera att en allt större bit av prästernas arbetstid går till byråkrati.

Kolumn. Vi kyrkoherdar behöver frigöra tid för präster och anställda att mera möta församlingsbor, skriver domprost Mats Lindgård i Borgå i sin kolumn. 9.6.2022 kl. 11:02
Anne Holm-Haavisto har flyttat tillbaka till hembyn Vexala och har nu sin arbetsplats i Munsala kyrkby.

BÖNESVAR. En liten röst viskade i örat att hon inte ska återvända till Stockholm. Men Anne Holm-Haavisto lyssnade inte på rösten. Hennes längtan tillbaka var så stark. 9.6.2022 kl. 11:19
Åsa A Westerlund och Stefan Vikström har mycket gemensamt – men inte allt. När Stefan började i internatskola var han elva. Åsa var bara sju.

MISSIONÄRSBARN. Som barn till Afrikamissionärer bodde både Åsa A Westerlund och Stefan Vikström på internat i flera år då de växte upp. "Man blir slängd i sjön, och så måste man simma." Det har varit ett livsprojekt för båda att bearbeta vad de varit med om, och försonas med det. 8.6.2022 kl. 16:24
Många av dagens ledare inom kyrkan har haft Anna-Lisa Nylund-Nyström som sin ungdomsledare i Borgå. Men minnesplatsen över hennes arbete bland barn och unga kom att bli i en småstad, Viljandi i Estland.

BORGÅ. Hon var en legendarisk ungdomsledare för många årgångar av unga i Borgå. Inför sin död hade hon gett en gåva till människor i Estland – för vilka hon var helt okänd. 9.6.2022 kl. 10:46
Esbo svenska församling har egna utrymmen i Olars kyrka.

vigsel. Församlingsrådet i Esbo svenska församling öppnar sina lokaler för vigsel av personer som tillhör sexuella minoriteter. I går kväll fattade församlingsrådet beslutet med rösterna 12–3 att öppna upp kyrkor och övriga lokaler inom Esbo svenska församling för vigsel av samkönade par. Två avvikande meningar anmäldes. 8.6.2022 kl. 10:13