Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.
Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.

När ekorren blivit en sköldpadda

MINNESSJUKDOM.

Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud.

19.10.2019 kl. 17:07

De var två forskare som träffades i samband med heliga Birgittas jubileumsår 2003. Lars Bergquist var trettio år äldre än Carina Nynäs.
– Vi visste att vi kommit fram till den människa vi väntat på och sökt. Det var självklart, säger hon.

När de flyttade ihop var han åttio och hon femtio. Hennes vänner frågade försiktigt: Är du beredd att sköta om honom? Och hon svarade att hon tänkt igenom det och var beredd. Hennes bror kämpade med en svår hjärnskada i tio år efter en olycka, och hon följde med hans kamp.
– Då märkte jag att i sådana situationer flyr människor. Jag bestämde att inte bli en som flyr. Vid det här laget har jag följt många till döden i så svåra sjukdomar att hur Lars sjukdom än utvecklas kommer han aldrig att komma ens i närheten av vad jag sett under de senaste åren.

När Lars fick diagnosen Alzheimers sjukdom och begynnande pannlobsdemens för fem år sedan var det han själv som insåg att någonting var fel. De hade skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans, och var utmattade av arbetet.
– Han reagerade på att han rent kognitivt inte var stark och klar som förut. Han kunde inte koncentrera sig på texter som han läste, eller tänka på samma sätt som tidigare.
Han blev tystare, mer depressiv. Han hade alltid skrivit dagbok, men nu slutade han skriva.

Carina Nynäs blev inte upprörd över diagnosen. Hon tänkte: Jaha, så är vi här då. Vad ska vi göra nu?
– Men Lars blev deprimerad. Efter en månad med bromsmedicinen märkte vi av en förbättring, hans energi och livsglädje kom tillbaka. I ett halvår hade jag saknat min egen glada ekorre.

Man behöver inte se på Alzheimer som världens katastrofläge. Det kan finnas en vacker tid innan sjukdomen tar överhand. De har haft fem bra år, fem år av resor och konserter och teater och bio och besök av vänner. Men nu krymper deras värld långsamt.
– Jag har aldrig varit en särskilt social person. I min ålder orkar jag också ganska bra. Men jag tänker på dem som är 20–30 år äldre än jag och dessutom kanske har sitt livselixir i det sociala. För dem är det riktigt jobbigt. Också den fysiska vården är tung.

Hon är med i flera Facebook-grupper för anhöriga till personer med minnessjukdomar och betonar hur oerhört viktigt det är att ha andra att tala med.
– Jag har insett att vår situation på sätt och vis är en lyxsituation De flesta anhörigvårdare är mellan sjuttio och nittio år. Det finns ju också äktenskap som varit dåliga eller rent av döda länge, man har kanske bara haft barn och barnbarn som gemensamt kitt. Och sedan kommer det här. Då måste sjukdomen bli en verkligt tung börda.

En annan skillnad är att hon, vid sextio, kan räkna med att ha lite olevt liv framför sig.
– Jag kan ju ha böcker kvar att skriva, resor att åka på. Men många som vårdar någon vet att de själva är på slutrakan i sitt eget liv. De kämpar med den psykiska belastning som det innebär att ta hand om den minnessjuka dygnet runt och rädslan att ”så här kan mitt liv se ut om fem–tio år”. Det är en oerhörd psykisk press och kan skapa stark ångest.

Minnesproblemen är ändå inte alltid det svåraste. Det känns ofta sorgligare att se den man älskar tyna bort och allt mer försvinna in i sig själv. Som anhörigvårdare ska man inte ensam ta hand om allt. Sakta förvandlas man också till sjuksköterska och själasörjare. Det säger sig självt att den sjuke då och då brottas med tankar om alltings meningslöshet och också vill dö.
– Då gäller det att köra ut Predikaren ur vardagen och ur ingenting varje dag skapa livsmening, glädje och kärlek. Det får man oftast göra ensam. Minnessjukdomarna bryter ju sakta men säkert ner en människas egen initiativkraft.

Hon har insett att systemet inte är hållbart. Människor ska vårda sina anhöriga för den futtiga summan 399,91 euro per månad – och det är skattepliktig inkomst. Framtidens vårdsystem måste på allvar uppvärdera de närståendes insatser som en tredje hörnsten bland hemvård och åldringshem.
– Många minnessjuka vandrar oroligt om nätterna, och då får de anhöriga inte sova själva. Har du svår sömnbrist och depression eller är utmattad – inte blir du ju frisk av att din partner får intervallvård och du får vila upp dig i en vecka. Det här systemet gränsar redan till en katastrof, om några decennier kommer en kollaps. Jag tror nämligen inte att dagens unga generationer framöver gör det vi nu gör för den summan.

Hon skulle vilja radera ut ordet ”demens” ur språket. Demens är latin och betyder ”inget sinne”, också synonymt med ingen själ, inget förstånd.
– Det ordet vill jag bara använda om människor som faktiskt förlorat sin kärlek och sin empati, människor som är hatiska och egoistiska, förkrympta i sitt inre. Också om man förlorar sig själv mer och mer, sin personlighet, sitt språk – så finns ju ändå själen, sinnet med tankar, och en del av förmågan att förstå kvar.

I kommunikationen med en minnessjuk måste man lära sig lyhört lyssnande.
– Man får ställa in hörseln på en annan våglängd och försöka förstå ”glömskespråket”. Det är inte omöjligt, men det kräver att man arbetar med sin irritation inför att samma frågor ständigt återkommer, och att man förstår rädslan och oron som kan ta sig svårtolkade uttryck.

Hennes och Lars relation har förändrats. Numera känner hon sig som hans skyddsängel.
– Någonstans så känner jag en oerhörd stolthet över att vår kärlek hittills klarat av det här. Han säger ju fortfarande varje dag hur mycket han älskar mig och hur viktig jag är för honom, hur nöjd och glad han är över vårt liv. Han har en personlighet som är både glädje och tacksamhet och ödmjukhet och förnöjsamhet. Många minnessjuka kan bli aggressiva, men det är en myt att aggressioner ingår i sjukdomen för alla.

Men det är svårare än förr. Lars hörsel är sämre, han går dåligt och har svårt att hänga med i filmer. Ibland har han lätta ”hallucinationer”: ofta en kombination av drömmar, minnen och någonting han sett på teve.
– Jag märker på mig själv och de människor jag har kontakt med i Facebook-grupperna att vi har så omänskligt höga krav på oss själva. Spelar det så stor roll om man blir irriterad ibland? Om tio minuter faller det ju bort ur minnet.

Men när det gäller kritik försöker hon hålla tyst, för kritik är den minnessjuka väldigt känslig för.
– För de allra flesta är det här – om vi ska ta till religiösa termer – en livssituation som liknar ett tidsmässigt gränslöst Getsemane. Du vet att du förlorar den andra bit för bit, och du tvingas följa med döendets process, ofta i åratal. Vi har nästan inga berättelser om det mångåriga och oåterkalleliga lidandet i kristendomen. Vi måste bli bättre på att bejaka och berätta om lidandet – utan att hoppa över till religiösa floskler eller förenklad tröst.

Vilken bit av Lars saknar du mest?
– Den lyckliga ekorren som kom springande, det var liksom ett stort ljus som lyste kring honom! Allt det är delvis borta nu. Han har blivit en sköldpadda i stället. Men det är ju inget fel på sköldpaddor!

Bristen på stöd är svårast.
– Att vårda svårt sjuka innebär oftast en inre ensamhet. För ett år sedan förlorade jag två av mina närmaste. Samtidigt lever jag med att jag förlorar Lars – och försöker bli klar med en doktorsavhandling. Det har varit ett av de tyngsta åren i mitt liv. Lars kommer ju inte ihåg att jag levt i den här sorgen. Man kan inte visa sin egen sorg eller trötthet när man ska finnas till för att skapa livsmening åt en svårt sjuk människa.

”Det är du och jag Gud”, tänker hon nu.
– Det är en ofattbar, obeskrivbar nåd att få energin från själva livets, kärlekens och kreativitetens ursprungskälla. Jag skulle ha gått under utan Gud det senaste året. Allt är ju ett enda, långt avklädande. Till slut står vi nakna inför Gud. Till slut ska vi ta avsked av oss själva. Det är ett slags befrielse att inte längre kämpa emot, utan försöka leva i följsamhet och försoning. Då märker man kanske som mest vem och vad Gud är.

Sofia Torvalds



Bo-Göran Åstrand, Mia Anderssén-Löf och Krister Mård träffades i söndags.

kyrkoherdeval. I söndags träffades Pedersöre församlings tillträdande kyrkoherde Mia Anderssén-Löf, vice ordförande Krister Mård och biskop Bo-Göran Åstrand för att utbyta tankar kring församlingsarbetet. 7.9.2021 kl. 12:45
När Sofia Torvalds inte klarade av att be började hon formulera böner på ett nytt sätt.

BÖN. När man inte klarar av att be kan man testa att be på ett nytt sätt. 3.9.2021 kl. 15:18
Johan Candelin är lättad över att nu kunna lämna rättegången bakom sig.

RÄTTEGÅNG. Besvärstiden gick ut och hovrättens dom överklagades inte – den frikännande domen i målet mot Martyrkyrkans vänner står alltså fast. 2.9.2021 kl. 16:56
Sonja Jakobsson är studentpräst i Helsingfors, tisdagar på Hanken och torsdagar på Arcada. Från årsskiftet även på Soc&kom och Helsingfors universitet.

studieliv. Sonja Jakobsson rör sig i högskolornas korridorer och får ägna sig åt något av det hon gillar mest – att höra människors berättelser. 2.9.2021 kl. 16:52
Moa Widjeskog uppskattar den amerikanska vänligheten.
– Det är roligare att få ett leende än att någon tittar ner i marken.

studier. Moa Widjeskog studerar på ett kristet college i Kentucky. Hon har mött värme och vänlighet, men också attityder som är helt främmande för henne. 2.9.2021 kl. 09:19
Mårten Wallendahl fick anledning att tänka igenom livet när han drabbades av blodförgiftning och hjärtoperation.

LIVSBANA. Vanligtvis säger man att man snubblat in i en karriär. Det gjorde inte Mårten Wallendahl. En kompis som snubblade över honom ledde in honom på den livsbana han nu är i. 1.9.2021 kl. 16:37
Alla som vill – inte bara ålänningar – är välkomna med i bönegruppen på Facebook.

BÖN. Cita Nylund tog initiativ till att starta en bönetråd på Facebook. Varje vecka samlas gruppmedlemmarna på sitt håll och ger av sin bönetid åt andra. – Det är ganska stort fast det är litet. 1.9.2021 kl. 12:45
Oskar är som vilken lillebror som helst i storasyster Iris värld. – Hon tror att alla bebisar går jättemycket till doktorn, säger Erika Boije.

familjeliv. När Oskar Boije var en vecka gammal fick hans föräldrar veta att han har 47 kromosomer. – Oskar förankrar oss här och nu, säger Erika och Mattias Boije. 1.9.2021 kl. 09:13
Mötena i domkapitelssalen brukar blir långa, säger biskopen. Det beror på att han vill ge alla tid att tänka färdigt.

kyrkoherdeval. Den livliga debatten inför herdevalet i Pedersöre har väckt frågor. Vad måste en kyrkoherde vara bra på? Att lyssna, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 31.8.2021 kl. 09:12
Miragha Sediqi och den afghankristna föreningen försöker hjälpa sina landsmän i en svår situation. Miragha Sediqi är nyckelsmed i Jakobstad.

Afghanistan. I Whatsapp-gruppen för afghankristna i Finland delas dagligen böneämnen för Afghanistan och de kristna afghanerna, säger Miragha Sediqi från den afghankristna föreningen i Finland. 30.8.2021 kl. 12:57
Pedersöre kyrka

diskussion. Biskop Bo-Göran Åstrand ställde in en planerad radiointervju denna vecka för att brådskande åka till Pedersöre för att bekanta sig med stämningarna där efter kyrkoherdevalet. Under besöket träffade han åtminstone församlingsrådets viceordförande Krister Mård. 27.8.2021 kl. 15:21
Sund-Vårdö församling fick 209 200 euro för att renovera Sunds prästgård till en retreatgård.

UNDERSTÖD. Kyrkostyrelsens plenum beviljade i augusti understöd på sammanlagt en miljon euro till byggnadsprojekt i församlingarna. 26.8.2021 kl. 13:33
Människomötena är Katarina Vestersunds styrka.

LIVSBERÄTTELSE. Ända sedan hon som barn satt under bordet och lyssnade på de vuxna som pratade har Katarina Vestersund fascinerats av människomöten. Att möta människor är just det hon får göra idag trots att planerna på att bli diakonissa kom av sig. 21.8.2021 kl. 06:50
Edgar Vickströms resa mot att bli präst började med att hans fru läste en kolumn av Karin Erlandsson.

LIVSVÄGAR. – Den här vägen valde mig. Edgar Vickström har varit bankdirektör, stadsdirektör och vice vd på en stor koncern. Nu är han 60 år och nyligen prästvigd. 19.8.2021 kl. 17:46

– Jag gick ifrån ett jobb tusentals musiker ha. Det var inte ens svårt. Det kan bara ha varit Gud, säger Ben Clark.

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59
Den 13 augusti väljer församlingsmedlemmarna i Solf kyrkoherde.

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52
Kajsa Åbacka gillar att vara hjälpledare.

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49
– Det har varit så många unika händelser, till exempel före min första match med Jaro. Då blev jag uppmuntrad att dela med mig av min tro, säger David Carty.

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00
Katarina Gäddnäs, Kent Danielsson och Mikael Kurkiala diskuterar helig dårskap i kyrkan på Hamnö, Kökar.

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50