”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



I Hawaii jobbar Samuel Snellman bland annat med barn som deltar i efter-skolan-programmet Ulu Pono. Han uppskattar ansvaret och utmaningarna volontärjobbet ger.

frivilligarbete. En nekad studieplats ledde Samuel Snellman till andra sidan jorden och en ny relation med Gud. Nu jobbar han med utsatta människor i surfarnas paradis och drömmer om att berätta om Jesus på nya platser. 5.7.2017 kl. 13:53
De träffades i början av 90-talet. Sirkka-Liisa Kiveläs bakgrund som professor och forskare i geriatrik hjälper henne i vården av minnessjuka Mauri Akkanen.

MINNESSJUKDOM. På hösten 2011 märkte Sirkka-Liisa Kivelä att något inte stod rätt till med hennes man Mauri Akkanen. Han hade svårt att komma ihåg saker och han gick inte som han brukade. 4.7.2017 kl. 15:50

barn och unga. Barnkonsekvensanalysen skulle få kyrkan att lyssna på barnen, men hur väl fungerar den i praktiken? Församlingarna upplever det som viktigt men svårt att genomföra i vardagen. 22.6.2017 kl. 13:00
Hemma i Pyttis har Harriet Sillanpää två hundar och en liten hönsgård.

profilen. Hur stor kan tomheten efter ett lägerområde vara i en familjs hjärta? Stor, säger Harriet Sillanpää, som ordnar midsommarmöten vid sommarstugan för att förvalta det andliga arv som byggts upp på Fiskartorp i Sundom. 20.6.2017 kl. 10:01

bistånd. 2016 fördubblade Kyrkans utlandshjälp antalet projekt med målet att öka tillgången till högklassig utbildning för barn och unga. 20.6.2017 kl. 11:04
"Hundratals år av historia att låsa upp" är Juliana Sfeirs uttryck om jämställdhetsarbetet i den arabisktalande världen.

Kvinnoarbete. En kvinna i Mellanöstern möter både fördomar och juridiska hinder för jämlik behandling. Teveproducenten Juliana Sfeir jobbar för förändring. 15.6.2017 kl. 17:25

politik. Jiska Gröhn vill att Kristdemokraterna tar emot utbrytargruppen "Nytt alternativ". 15.6.2017 kl. 11:26
Albanus väntar på pilgrimernas ankomst från vandringen utanför Sottunga.

pilgrimsvandring. Om två år ska förlängningen av Sankt Olofsleden från Åbo till Trondheim vara klar som certifierad pilgrimsväg. Den första provseglingen av den vattenburna leden St Olav Waterway är nu gjord. 13.6.2017 kl. 11:30

film. Kyrkans mediestiftelse har beviljat produktionsstöd till sammanlagt sjutton projekt i sin vårutdelning. 12.6.2017 kl. 13:26
Leif Salméns bok ”Det orientaliska rummet” innehåller idé- och litteraturhistoriska funderingar.

Bok. Europas kristna har valt kristendom framom mänsklighet, menar Leif Salmén. Svante Lundgren har läst Salméns bok Det orientaliska rummet. 15.6.2017 kl. 08:58

polisutredning. Flera anställda på fastighetskontoret vid Helsingfors kyrkliga samfällighet misstänks för brott. De misstänkta förflyttats från sina uppgifter medan polisutredningen pågår. 12.6.2017 kl. 08:47

kyrkoherdeval. Mikael Forslund, kaplan i Vasa svenska församling, valdes i går till församlingens nya kyrkoherde. Han fick 56,9 procent av rösterna. 11.6.2017 kl. 22:39

Gudsbevis. Det är kanske lite enklare att tro på Gud i början av juni än i gråa november. 1.6.2017 kl. 00:00

sommar. Cirka 260 vägkyrkor från norr till söder öppnar sina dörrar igen till glädje för sommarresenärerna. 9.6.2017 kl. 09:06

litteratur. Patrik Hagman, Sofia Torvalds, Björn Vikström och Amanda Audas-Kass ger ut böcker på Fontana Media till hösten. 5.6.2017 kl. 15:08

– Skjut upp avverkning och skapa blandskogar som gör skogen stresståligare, råder kyrkomötesombudet och skogsforskaren Anna Lintunen.

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00
Doris Ståhl gillar att pyssla med blommor.

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27
- Vi har precis skyddat 14 hektar skog, säger förvaltningsdirektör Anne Jokela i Karleby

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59
– Behovet av bostäder för ukrainare är ofantligt stort, säger diakonichef Katri Valve i Vanda.

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38
– Jag tror inte det är en slump att vi är här. Det finns något för oss alla, säger Elina Sagne-Ollikainen.

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15