Emina Arnautovic
jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet 
i Närpes.
Emina Arnautovic jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet i Närpes.

Om att bygga ett nytt liv

livsberättelse.

En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv.

11.7.2019 kl. 12:00

Emina Arnautovic växte upp i en bosnisk, muslimsk familj i det som då hette Jugoslavien.

– I det forna Jugoslavien hade vi gemenskap, alla Abrahams barn. Jag var säkert lika ofta i en kyrka som jag var i en moské.

Hon blir irriterad när människor beskriver kriget i Jugoslavien som ett religionskrig. Det handlade inte om religion, det handlade om makt. När Emina Arnautovic var nio år dog Josip Broz Tito – och det visade sig att han var det klister som höll ihop landet.

– Med facit på hand vet man att med det samhällsklimat som rådde – med all den historia och turbulens som fanns – så leder det till trubbel om det inte finns en stark ledare. Jag uppfattade inte Josip Broz som diktator, inte ens idag. Jag tyckte han gjorde det som behövdes för att få oss att må bra.

Kriget började inte med skott, utan med att man började göra skillnad på folk och folk. Under de drygt tio åren mellan Titos död fram till krigsutbrottet byggdes spänningen långsamt upp. Därför reagerar Emina Arnautovic så kraftigt på hatprat i dagens Finland.

– Man började dela upp folk enligt tro. Det började vara okej att säga saker som aldrig tidigare varit okej att säga. Och plötsligt kunde inte muslimer få jobb eller studieplats i serbkontrollerade områden.

En dag försvann grannen

Ett halvt år innan de första skotten avlossades eldade massmedierna på de fördomar olika grupper bar på.

– Man avhumaniserade folk systematiskt. Och det hade ändå funnits en gemenskap: Mina ortodoxa vänner hade firat Bajram (bosniska för Eid al-fitr) och själv vet jag inte hur många påskägg jag målat – jag tror jag vet mer om påsk än många finländare.

Den 24 maj 1992 attackerades hennes hemby. Tungt artilleri hade samlats runt staden ett tag, ändå trodde hon inte att kriget verkligen var där.

– Jag tänkte att så länge grannen, som var serb, fanns kvar, så länge var det lugnt. Men så en dag försvann hon.

Byn bombades i 48 timmar, och när hon klev ut ur en källare efter den bombningen visste hon att det inte längre fanns en väg tillbaka till det som varit. Familjen skildes åt, och hennes man hamnade i det beryktade fånglägret Omarska. Själv var hon på flykt tillsammans med deras lilla dotter Azra. När hennes man räddades av internationella Röda Korset var han i dåligt skick, och evakuerades till Kroatien. Därifrån sändes han som kvotflykting till Finland.

– Närpes meddelade år 1992 att de tar tjugo kvotflyktingar. Finland tog 250. Det var en lottovinst att bli utvald, för många som hade det lika illa eller sämre blev inte valda. Jag kom till Finland den 16 december och då hade jag inte sett min man på sju månader.

Emina Arnautovic har fått pris av Kulturfonden för sina förmåga att uttrycka sig. Den förmågan krävdes under kriget, då hon pratade sig till Kroatien för att kunna följa sin man till Finland.

– Jag satt i en buss full med kroatiska soldater – vid det läget var också Bosnien och Kroatien i krig. När vi kom till gränsen sa polismannen att jag inte fick passera.

Det var mitt i natten, det var vinter, stora flingor föll. I famnen hade hon sin dotter Azra, åtta–nio månader.

– Jag satt till honom att nu om någonsin ska du låta mig prata, för det är de mänskliga rättigheternas dag. Jag fick hela bussen att heja på mig.

Hennes knep: ordet ”ettusen” är olika ord på bosniska och kroatiska. Kroaterna ville införa ett eget språk, och då var det viktigt vilka ord man använde.

– Jag sa till polisen: ”Jag vet att du får se tusentals människor som vill gå igenom här varje dag.” Och jag uttalade ”tusen” som man gör på kroatiska. Då sa han: ”För den sakens skull låter jag dig passera.”

Guds blinkning

När Emina Arnautovic kom till Närpes ”släppte hon sina plastpåsar”. Det enda hon fortfarande har kvar ur de plastpåsarna är en gul tröja som hennes mamma stickat. Den har hon tänkt rama in och hänga upp på väggen.

– Så byggde jag långsamt upp livet här. Det är lite som att springa ett maratonlopp. Du är ju inte en oskriven bok när du föds, du har släkt och kontakter. De ger dig en tyngd och trygghet och förankring. I min bok stod jättemycket: allt om mina drömmar, vad jag ville bli som stor, vad jag ville uppnå med min man. Och plötsligt var jag i ett nytt land och ett helt oskrivet blad.

Och om människor har fördomar – då skriver de vad de vill i den där boken.

– Det här tyckte jag var jättesvårt. Att jag måste bevisa mig gång på gång – och Gud förbjude att jag heller idag gör ett misstag.

Hon känner att hon som inflyttad synas i sömmarna mer noggrant än personer som är födda i Finland.

– Trots det har jag villkorslöst gett mig själv till det här samhället – därför gör det extra ont om jag känner att jag behandlas orättvist. Då kan jag fråga mig: Vad mer måste jag göra för att visa att jag duger? Att inte dra alla över samma kam är något jag själv försöker lära mig. Vi människor har så lätt för att generalisera.

Hon minns hur det var under kriget, då hon under en natt drevs trettio kilometer genom en svår frontlinje.

"Jag gick med Azra i famnen, och granaterna föll över oss. Jag trodde aldrig jag skulle överleva. Jag minns att jag satt där i den där arma skogen och tänkte: Om jag överlever det här måste det finnas en mening. Då måste jag göra något av mitt liv."

Att hon överlevde kändes som ”Guds blinkning”, och den bar med sig ett krav. Därför är hon samhällsaktiv idag.

– Jag ville ge tillbaka av allt det jag fått.

Ett ständigt byggande

Och vad handlar integration om? Det handlar om hur man bygger ett nytt liv.

– Det är ett ständigt, ständigt byggande – och ibland är jag så trött! Till exempel, när jag dör: var ska jag begravas? Tusen små saker som de flesta inte behöver tänka på.

I tio år efter kriget kämpade hon med svåra panikattacker. Det kändes som om hon inte fick kontroll över sitt liv, trots att allt var tryggt.

– Det är lätt att bygga hus, men svårare att bygga människor. Det är bara andra människor som kan bygga upp oss igen. Förtroende och medmänsklighet hjälpte mig att trivas i Finland.

Men integration kan inte handla om assimilering.

– Ju mer du försöker vara som någon annan bara för att passa in, desto mer ger du upp av dig själv. Tillslut vet du inte vem du är och passar ingenstans. Så du måste bli den du varit för att kunna bli den du är.

År 2004 åkte hon till Bosnien för första gången efter kriget. Hon hade svår ångest, hon var rädd att dö av ångesten när hon skulle återvända hem till Finland igen.

"Jag minns att jag sov hos min faster en natt. Klockan var två på natten, och jag hörde folk gå genom den sommarvarma natten och skratta, och jag hörde musik. Då började jag må bra. Jag kände att jag inte är ensam; det här är ett land som gått igenom ett inferno, och ändå spelar de musik och det finns människor som gläds och går genom varma sommarnätter. Det blev på något vis en vändpunkt."

Hon vet att det hon varit med om ger henne en viss trovärdighet. Hon använder det i sitt jobb ibland – för att ge andra lite perspektiv på hur bra vi har det i Finland idag. Men också för att vi ska förstå att vi alla är olika. Hennes muslimska kultur är kollektiv, och det är härligt att vara en del av ett kollektiv.

– Man ska inte förkasta den idén direkt. Det finns en viss trygghet och tillfredsställelse i att vara en i gruppen. Det är skönt, men det begränsar dig också. Det tampas många av oss med.

Hon tror att hon blivit den hon är tack vare livet i Finland, hon tror att livet här gett henne fler chanser än hon annars hade haft. Samtidigt tror hon att mycket av det hon är finns i henne, och hade funnits i henne oberoende av var hon hamnat.

– Mitt motto är: Stå still! I bergen gick vi en gång genom ett minfält. En soldat sa: om ni inte vet vart ni ska gå, stå still tills ni vet. Den tanken har hjälpt mig: Om du inte vet vad du ska göra, rusa inte omkring utan stå still, för Guds skull!

Så när hon är osäker på något sover hon på det en natt, och med följande morgon kommer en lösning.

Sofia Torvalds



Kyrka. Närheten till församlingen, verksamheten och känslan att tillhöra en överblickbar gemenskap är några av motiveringarna till att man i Jeppo inte vill ha en fusion av de tre församlingarna i Nykarleby. 22.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsen föreslår för kyrkomötet att över 16 år fyllda församlingsmedlemmar som grupp skulle få initiativrätt till stiftsfullmäktige. 22.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Finländarnas psalmkunskaper är relativt skrala, bedömer de själva. I en undersökning från år 2008 uppfattar 24 procent av dem som svarat att deras psalmkunskaper är mycket dåliga. 22.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Ett antal föräldrar kritiserar i en anonym insändare i Österbottens Tidning ungdomsarbetet och skriftskolan i Karleby svenska och ger församlingen två veckor tid att förklara sina mål och metoder. 21.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. En ung kvinna med två små barn, sjuåriga Dren och fyraåriga Dorsa, har sökt kyrkoasyl i Betelkyrkan i Oravais. 21.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Nya tider kräver nya psalmer. Under tre gudstjänster får Radio Vegas lyssnare ta del av nyskrivna psalmer. Psalmerna är resultatet av ett projekt kallat Sakral verkstad. 21.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Både Kyrkans Utlandshjälp och Finska Missionssällskapet lyfter fram matsäkerheten i sina huvudkampanjer i år. 19.9.2010 kl. 00:00

Kultur. Söndagen 19.9.2010 firas Åbodagen för 50:e gången. I kyrkan bjuds det på musik och rundvandring. 19.9.2010 kl. 00:00

Världen. Församlingen i Slätthög i Småland håller bönevaka inför svenska kommunalvalet. 17.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Församlingarna i Nykarleby bör gå samman. Det anser gemensamma kyrkofullmäktige efter omröstning. 16.9.2010 kl. 00:00

Människa. Ett missionärsbarn som levt sina första år i Tanzania får flytta till Afrika igen. Nya Afrikakapitel kan börja eftersom kapitlet om barndomslandet är avslutat. Men resan fram till den punkten har varit lång. 16.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. I år är folkhögskolan Lärkkullas internat och lektionssalar fullsatta. Man har redan blivit tvungen att hyra lägenheter åt studerande inne i Karis centrum, bäddplatserna på stiftsgården räcker inte till. 16.9.2010 kl. 00:00

Människa. När Irja Askola var åtta år dog hennes far. Familjen flyttade från Villmanstrand till Lauritsala. Mitt i den främmande och otrygga nya världen styrde hon stegen till kyrkan – och hittade hem. 16.9.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. Jag har nyligen bytt adress och vardagsrummet i det nya hemmet svämmar över av flyttlådor. En salig röra av gamla föreläsningsanteckningar, manualer och trasiga ficklampor, men också en hel del minnen. 16.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

Anna Övergaard är en samhällsengagerad teologistuderande. Hon trivs i kyrkorummet där historia, kulturarv och traditioner förenas.

profilen. Kan man vara både präst och politiskt aktiv? Ja, svarar Anna Övergaard i Nykarleby. Hon anser att kyrkan primärt har ett samhälleligt uppdrag. 31.5.2019 kl. 09:58
Valarbetet lärde Johan Kvarnström att möta människor.

politiker. Småbarnspappan Johan Kvarnströms nya jobb är att vara riksdagsledamot. Han var en liten planta som stod intill ett stort träd, och nu måste han klara sig ensam. 29.5.2019 kl. 10:24

vm-guld. I Helsingfors ringer kyrkklockorna i dag måndag 27.5 när Finlands ishockeylandslag landar på Helsingfors-Vanda flygfält vid fyratiden. Med klockringningen önskar församlingarna i huvudstaden VM-guldmedaljörerna välkomna hem igen. 27.5.2019 kl. 16:42

utdelning. Nitton personer har beviljats bidrag ur Gunvor och Bo Skogmans fond, meddelar Kristinestads svenska församling. Det största bidraget gick till evangeliföreningen, som ska skaffa ett nytt digitalt piano till sin lägergård. 24.5.2019 kl. 14:09

kyrkostyrelsen. Skarp kritik riktas mot valet av hög chef till Kyrkostyrelsen. De som anser att den kvinnliga sökanden var klart mer kompetent luftar misstankar om diskriminering. Samtidigt undrar en del om det var fel åsikt i vigselfrågan som avgjorde valet."Alla i plenum gjorde sin egen bedömning", säger ärkebiskop Tapio Luoma. 24.5.2019 kl. 10:06