Nils Torvalds pendlar mellan Bryssel, Helsingfors och stugan på Tunhamn, Hitis.

Den hederliga busen blev politiker

barndom.

När Nils Torvalds var fyra år insåg han att han måste försvara sig själv, ingen annan tar hand om honom.

13.6.2019 kl. 14:04

Nils ”Nicke” Torvalds är född den 7 augusti 1945, ”mellan Hiroshima och Nagasaki”. Han föddes mitt in i en äktenskaplig katastrof.
– Och mitt i en arbetskatastrof; pappa Ole Torvalds fick sparken från sitt jobb som chefredaktör för Västra Nyland ungefär samma dag jag föddes. Han hade haft ett förhållande utanför äktenskapet, och dessutom varit onykter på jobbet.

Bägge hans föräldrar gifte småningom om sig, de tre barnen placerades på olika håll. Som fyraåring flyttade Nicke – den yngsta – in hos släktingar, och bodde hos dem i ett och ett halvt år. Det påverkade honom, på gott och ont.
– Då lärde jag mig att det inte finns någon annan som försvarar mig, jag måste försvara mig själv. Jag har därför ett oerhört behov av att vara mig själv. Det låter vackert, men det är också ett recept för ett helvete, för jag har alltid gått mina egna vägar.

I sin barndom var han oerhört häftig, och ständigt i slagsmål. När han slogs kunde han vara farlig i sin besinningslösa vrede.
– Det att jag som barn utlämnades åt mig själv skapade en tillspetsad individualism hos mig. ”Jag är jag och du ska tammefan inte lägga gränser för mig!” Det är en ganska besvärlig egenskap.

När hans mamma Märta väntade honom visste hon att hennes man hade ett utomäktenskapligt förhållande. Det ledde till att hon bestämde att just det här barnet – Nicke – bara var hennes.
– De var ganska ironiskt, eftersom det visade sig att just jag åtminstone fysiskt råkade vara en kopia av min pappa. Jag tror att hon kanske förlät mig mer än hon hade gjort under andra omständigheter. Hon brukade säga att jag är en hederlig buse.

Det första minnet av trygghet han har är relationen till syskonen Katarina och Jan. När skilsmässan kom förlorade han dem – de placerades på olika håll.
När han var sex år flyttade Nicke från släktingarna tillbaka till sin mamma, som var omgift med violinisten Kai Kajanus. Småningom landade också systern Katarina där, medan brodern Jan bodde med pappa. De levde ett relativt normalt familjeliv – om man inte räknar med att Märta med jämna mellanrum måste ta sig till Kämp och kvittera ut Kajanus, som inte kunde betala sin räkning.

När äktenskapet med Kajanus havererade gjorde Märta ett självmordsförsök. Efter det sökte hon sin tillflykt hos kyrkan. Hon blev katolik.
– Jag överfördes automatiskt, med henne, till S:t Henriks församling. När jag började i mellanskolan skulle man uppge målsman, adress och församling. Mamma hade ett annat namn än jag själv, vilket ledde till att någon undrade om jag var ett hittebarn. När jag dessutom hade fel religion ledde det till att man försökte mobba mig. I 11-årsåldern slogs jag med blodiga knogar för den katolska tron. Eftersom jag var så illa tvungen att slåss för en sak måste jag ju också identifiera mig med den.

Han blev ganska snabbt mässtjänare, ministrant, i S:t Henrik, och steg i graderna. Han kunde den latinska mässan utantill.
– Efter konfirmationen kände jag av en växande konflikt. Jag kunde inte riktigt förstå varför jag skulle gå till en präst som jag personligen kände och bekänna mina synder. Mina synder var inte hans sak. Det ledde till att jag i 18–19-årsåldern lämnade kyrkan, och efter det har jag inte gått med i något trossamfund.

Hans andlighet beskrivs bäst av filosofen Baruch Spinoza: Naturen är Gud.
– Det är en sak som jag förstår: vi lever i en evolution, evolutionen är skapelsen, och vi är alla ett resultat av den skapelseakten. Inför den kraften måste vi visa en viss högaktning och ödmjukhet. Det kan jag kalla min religion.

Du inledde din politiska karriär i Finlands kommunistiska parti. Varför gick du vänsterut?
– En sommar blev jag förälskad, och insåg att objektet för min stora kärlek – antagligen på goda grunder – tyckte att den här unga mannen som var bra på att springa och spela fotboll och slåss inte var särskilt kultiverad. När skolan började gick jag till Richardsgatans bibliotek och började läsa igenom hyllorna från A.

När han kom till Väinö Linna och Ivar Lo-Johansson stannade han upp. De gjorde ett oerhört intryck på honom. Han identifierade sig med underklassens moraliska storhet.
– Ekonomiskt var vi underklass – morsan hade aldrig pengar. Intellektuellt var vi allt annat än underklass. I den här blandningen valde jag det spåret. Det var igen ett sätt för mig att manifestera att jag går min egen väg. Jag har en medfödd verbal begåvning, och då blev jag den som formulerade det politiska budskapet. Det gav mig en annorlunda roll än dem för vilka budskapet blev formulerat.

Han studerade i Moskva i två år, han plöjde igenom Marx och kom ut på andra sidan. Men redan under tiden i Moskva 1975–1976 började han tvivla. Vändpunkten kom när han sommaren 1980 jobbade som turistledare under olympiaden i Moskva. Det var hans jobb att skaffa fram bussar, och de var alltid för få. Han hamnade i en konflikt med en partitjänsteman.
– I konflikten om bussen avslöjades korruptionen i systemet. De som skulle försvara de svaga hade egentligen blivit besvärliga översittare.

Han gav upp jobbet som chefredaktör för tidningen Enhet, och blev så småningom redaktör på Yle. År 2006 anslöt han sig till Svenska folkpartiet och sitter idag som Sfp-representant i Europaparlamentet.
– Det roligaste med att vara politiker är att vara ute bland människor och försöka förklara vad allt det här handlar om. Jag har stor nytta av den verbala förmåga som är mitt fadersarv. Det är något jag fått, något som finns i mitt dna. Det gör politik mycket mer intressant.

Men är du egentligen sådan som älskar att prata med människor bara för att du älskar människor?
– Jag tror inte att jag älskar människor, men jag älskar intellektuell ordning. Jag tror att varje människa som fått förmågan att på något vis ordna upp i kaos har en skyldighet.
Han berättar om ett pappadagis: Nestes bensinstation i Malax. Han var där under valkampanjen 2009, 2014 och 2019.
– Först var där kanske fyra–fem människor, de lyssnade nog, men de var jävligt misstänksamma. Jag kom från fel del av Finland, jag talade fel sorts svenska. Fem år senare var jag där, på samma kafé, samma gubbar – men lite fler, och lite mindre avvaktande. Och i år: fullt hus, och nästan inget avstånd alls. Jag får gåshud bara av att beskriva det. Jag har på något vis bidragit till att de förstår världen de lever i lite bättre, och det är ganska stort.

Du talar mycket om ditt fadersarv. Vad har du fått av din mamma, Märta?
– En mycket större beslutsamhet än jag kunde ha fått av min far. Jag har något av pappas kunskapstörst och behov av sammanhang – men där finns alltid en vekhet, för du kan inte vara stöddig i förhållande till kunskapssammanhangen. Beslutsamheten är ibland en hårdhet. Det är förmågan att fatta besvärliga beslut i besvärliga situationer.

Du kunde leva ett härligt pensionärsliv på din stuga på Tunhamn, Hitis. Varför är du politiker?
– För att det är så fruktansvärt spännande och intressant. Och kanske också fruktansvärt viktigt. Tänk bara på att Trump tycker att det skulle vara en briljant idé att bygga en mur mellan Nordirland och Irland. Det är en inställning till världen som är ganska skrämmande, och farlig. I Europa har vi under efterkrigstiden på goda grunder byggt upp en pacifistisk västeuropeisk identitet. Man behöver bara åka till Auschwitz för att inse att det är en god idé. Men nu är vi utlämnade åt oss själva, på samma sätt som jag var när jag var fyra år och lämnades hos släktingar. Nu måste vi stå på egna ben.


Redaktören Sofia Torvalds är dotter till Nils Torvalds äldre bror Jan, men redaktionen valde trots släktbandet henne för intervjun. – Det finns någonting av en regel som säger att så här nära släktingar vare sig borde göra en intervju eller låta sig intervjuas. Men ingen annan intervjuare hade kunnat komma så nära inpå min personlighet. Det förstod jag – och godkände, säger Nils Torvalds.

Sofia Torvalds



Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52

Kolumn. Jag slogs en morgon av hur mycket det finns att förundras över när sommar går över till höst och höst till vinter. Färgerna, dofterna, tystnaden. Det är något speciellt när naturen skiftar och går in i en annan säsong. Det påminner mig om att världen och livet har en rytm att följa. 6.11.2023 kl. 08:00

Stiftsdagar. Firandet av Borgå stifts 100-årsjubileum kulminerade i en festmässa i Borgå domkyrka. Kyrkpressen frågade några festdeltagare vad de tyckte mest om under stiftsdagarna i Borgå – och vad de tror om de följande 100 åren. 29.10.2023 kl. 15:22

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04

heliga platser. I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det. 23.10.2023 kl. 10:05

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00