Nils Torvalds pendlar mellan Bryssel, Helsingfors och stugan på Tunhamn, Hitis.
Nils Torvalds pendlar mellan Bryssel, Helsingfors och stugan på Tunhamn, Hitis.

Den hederliga busen blev politiker

barndom.

När Nils Torvalds var fyra år insåg han att han måste försvara sig själv, ingen annan tar hand om honom.

13.6.2019 kl. 14:04

Nils ”Nicke” Torvalds är född den 7 augusti 1945, ”mellan Hiroshima och Nagasaki”. Han föddes mitt in i en äktenskaplig katastrof.
– Och mitt i en arbetskatastrof; pappa Ole Torvalds fick sparken från sitt jobb som chefredaktör för Västra Nyland ungefär samma dag jag föddes. Han hade haft ett förhållande utanför äktenskapet, och dessutom varit onykter på jobbet.

Bägge hans föräldrar gifte småningom om sig, de tre barnen placerades på olika håll. Som fyraåring flyttade Nicke – den yngsta – in hos släktingar, och bodde hos dem i ett och ett halvt år. Det påverkade honom, på gott och ont.
– Då lärde jag mig att det inte finns någon annan som försvarar mig, jag måste försvara mig själv. Jag har därför ett oerhört behov av att vara mig själv. Det låter vackert, men det är också ett recept för ett helvete, för jag har alltid gått mina egna vägar.

I sin barndom var han oerhört häftig, och ständigt i slagsmål. När han slogs kunde han vara farlig i sin besinningslösa vrede.
– Det att jag som barn utlämnades åt mig själv skapade en tillspetsad individualism hos mig. ”Jag är jag och du ska tammefan inte lägga gränser för mig!” Det är en ganska besvärlig egenskap.

När hans mamma Märta väntade honom visste hon att hennes man hade ett utomäktenskapligt förhållande. Det ledde till att hon bestämde att just det här barnet – Nicke – bara var hennes.
– De var ganska ironiskt, eftersom det visade sig att just jag åtminstone fysiskt råkade vara en kopia av min pappa. Jag tror att hon kanske förlät mig mer än hon hade gjort under andra omständigheter. Hon brukade säga att jag är en hederlig buse.

Det första minnet av trygghet han har är relationen till syskonen Katarina och Jan. När skilsmässan kom förlorade han dem – de placerades på olika håll.
När han var sex år flyttade Nicke från släktingarna tillbaka till sin mamma, som var omgift med violinisten Kai Kajanus. Småningom landade också systern Katarina där, medan brodern Jan bodde med pappa. De levde ett relativt normalt familjeliv – om man inte räknar med att Märta med jämna mellanrum måste ta sig till Kämp och kvittera ut Kajanus, som inte kunde betala sin räkning.

När äktenskapet med Kajanus havererade gjorde Märta ett självmordsförsök. Efter det sökte hon sin tillflykt hos kyrkan. Hon blev katolik.
– Jag överfördes automatiskt, med henne, till S:t Henriks församling. När jag började i mellanskolan skulle man uppge målsman, adress och församling. Mamma hade ett annat namn än jag själv, vilket ledde till att någon undrade om jag var ett hittebarn. När jag dessutom hade fel religion ledde det till att man försökte mobba mig. I 11-årsåldern slogs jag med blodiga knogar för den katolska tron. Eftersom jag var så illa tvungen att slåss för en sak måste jag ju också identifiera mig med den.

Han blev ganska snabbt mässtjänare, ministrant, i S:t Henrik, och steg i graderna. Han kunde den latinska mässan utantill.
– Efter konfirmationen kände jag av en växande konflikt. Jag kunde inte riktigt förstå varför jag skulle gå till en präst som jag personligen kände och bekänna mina synder. Mina synder var inte hans sak. Det ledde till att jag i 18–19-årsåldern lämnade kyrkan, och efter det har jag inte gått med i något trossamfund.

Hans andlighet beskrivs bäst av filosofen Baruch Spinoza: Naturen är Gud.
– Det är en sak som jag förstår: vi lever i en evolution, evolutionen är skapelsen, och vi är alla ett resultat av den skapelseakten. Inför den kraften måste vi visa en viss högaktning och ödmjukhet. Det kan jag kalla min religion.

Du inledde din politiska karriär i Finlands kommunistiska parti. Varför gick du vänsterut?
– En sommar blev jag förälskad, och insåg att objektet för min stora kärlek – antagligen på goda grunder – tyckte att den här unga mannen som var bra på att springa och spela fotboll och slåss inte var särskilt kultiverad. När skolan började gick jag till Richardsgatans bibliotek och började läsa igenom hyllorna från A.

När han kom till Väinö Linna och Ivar Lo-Johansson stannade han upp. De gjorde ett oerhört intryck på honom. Han identifierade sig med underklassens moraliska storhet.
– Ekonomiskt var vi underklass – morsan hade aldrig pengar. Intellektuellt var vi allt annat än underklass. I den här blandningen valde jag det spåret. Det var igen ett sätt för mig att manifestera att jag går min egen väg. Jag har en medfödd verbal begåvning, och då blev jag den som formulerade det politiska budskapet. Det gav mig en annorlunda roll än dem för vilka budskapet blev formulerat.

Han studerade i Moskva i två år, han plöjde igenom Marx och kom ut på andra sidan. Men redan under tiden i Moskva 1975–1976 började han tvivla. Vändpunkten kom när han sommaren 1980 jobbade som turistledare under olympiaden i Moskva. Det var hans jobb att skaffa fram bussar, och de var alltid för få. Han hamnade i en konflikt med en partitjänsteman.
– I konflikten om bussen avslöjades korruptionen i systemet. De som skulle försvara de svaga hade egentligen blivit besvärliga översittare.

Han gav upp jobbet som chefredaktör för tidningen Enhet, och blev så småningom redaktör på Yle. År 2006 anslöt han sig till Svenska folkpartiet och sitter idag som Sfp-representant i Europaparlamentet.
– Det roligaste med att vara politiker är att vara ute bland människor och försöka förklara vad allt det här handlar om. Jag har stor nytta av den verbala förmåga som är mitt fadersarv. Det är något jag fått, något som finns i mitt dna. Det gör politik mycket mer intressant.

Men är du egentligen sådan som älskar att prata med människor bara för att du älskar människor?
– Jag tror inte att jag älskar människor, men jag älskar intellektuell ordning. Jag tror att varje människa som fått förmågan att på något vis ordna upp i kaos har en skyldighet.
Han berättar om ett pappadagis: Nestes bensinstation i Malax. Han var där under valkampanjen 2009, 2014 och 2019.
– Först var där kanske fyra–fem människor, de lyssnade nog, men de var jävligt misstänksamma. Jag kom från fel del av Finland, jag talade fel sorts svenska. Fem år senare var jag där, på samma kafé, samma gubbar – men lite fler, och lite mindre avvaktande. Och i år: fullt hus, och nästan inget avstånd alls. Jag får gåshud bara av att beskriva det. Jag har på något vis bidragit till att de förstår världen de lever i lite bättre, och det är ganska stort.

Du talar mycket om ditt fadersarv. Vad har du fått av din mamma, Märta?
– En mycket större beslutsamhet än jag kunde ha fått av min far. Jag har något av pappas kunskapstörst och behov av sammanhang – men där finns alltid en vekhet, för du kan inte vara stöddig i förhållande till kunskapssammanhangen. Beslutsamheten är ibland en hårdhet. Det är förmågan att fatta besvärliga beslut i besvärliga situationer.

Du kunde leva ett härligt pensionärsliv på din stuga på Tunhamn, Hitis. Varför är du politiker?
– För att det är så fruktansvärt spännande och intressant. Och kanske också fruktansvärt viktigt. Tänk bara på att Trump tycker att det skulle vara en briljant idé att bygga en mur mellan Nordirland och Irland. Det är en inställning till världen som är ganska skrämmande, och farlig. I Europa har vi under efterkrigstiden på goda grunder byggt upp en pacifistisk västeuropeisk identitet. Man behöver bara åka till Auschwitz för att inse att det är en god idé. Men nu är vi utlämnade åt oss själva, på samma sätt som jag var när jag var fyra år och lämnades hos släktingar. Nu måste vi stå på egna ben.


Redaktören Sofia Torvalds är dotter till Nils Torvalds äldre bror Jan, men redaktionen valde trots släktbandet henne för intervjun. – Det finns någonting av en regel som säger att så här nära släktingar vare sig borde göra en intervju eller låta sig intervjuas. Men ingen annan intervjuare hade kunnat komma så nära inpå min personlighet. Det förstod jag – och godkände, säger Nils Torvalds.

Sofia Torvalds



UK:s presidium, från vänster Ossian Beukelman, Kajsa Lassila, Fredrik Kass (KCSA) och Måns Vikström.

ungdomens kyrkodagar. Ungdomsarbete och fred är i fokus när UK jubilerar. Ordförandeklubban svingas av Kajsa Lassila. 26.1.2018 kl. 11:29
Ville Auvinen talar flytande svenska tack vare studierna vid Åbo Akademi.

ärkebiskopsval 2018. Ville Auvinen har klassats som den ”konservativa” ärkebiskopskandidaten. Men han vill inte 
definieras av det han motsätter sig, utan av det han tror att vi behöver. 26.1.2018 kl. 09:08
Anton Lundholm är född och uppvuxen i Småland, men bor idag i Stockholm.

Bok. När Anton Lundholm växte upp i det svenska bibelbältet var homosexualitet en icke-fråga. När han själv, efter många års kamp, kom ut ur skåpet raserades hans Gudbild. 26.1.2018 kl. 08:44
Hans Boije är diplomingenjör och teologis magister.

kyrkoherde. Hans Boije, direktor för Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, har sökt kyrkoherdetjänsten i Vörå församling. 23.1.2018 kl. 15:37
Tom Tiainen

profilen. Då båten sjunkit och det kalla vattnet gjort dem stelfrusna såg Tom Tiainen bara en lösning, att be Gud om hjälp. Den hjälpen kom. Senare samma kväll övertygade Gud honom om varifrån den kommit. 24.1.2018 kl. 15:00

ärkebiskopval 2018. Att bevara kyrkans enhet utan att tysta ner dem som tänker annorlunda eller tumma på det befriande kristna budskapet är en av framtidens största utmaningar, enligt Björn Vikström. 22.1.2018 kl. 13:25

ekonomisk utredning. Församlingarna i Helsingfors ska beställa en utomstående utredning av ekonomin. 15.1.2018 kl. 11:32

ärkebiskopval 2018. I en palett på fem ärkebiskopskandidater sticker Heli Inkinen ut som den enda kvinnan. Hon konstaterar att det här är symptomatiskt för den kyrka hon jobbat och verkat i i över 30 år. Och hon vill förändring. 14.1.2018 kl. 16:54
Zacharias Topelius vid sitt arbetsbord i Björkudden i Sibbo år 1897. Bilden till höger visar utkastet till ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” som skrevs 1887.

Jubileum. Under sin uppväxt i Nykarleby var Zacharias Topelius en flitig kyrkobesökare. Den söndag han inte varit i kyrkan skrev han ”okyrka” i sin dagbok. Kom han för sent till gudstjänsten gick han upp på läktaren för att inte störa. 12.1.2018 kl. 17:53
Miika Auvinen

förföljelse. Nordkorea och Afghanistan är de farligaste länderna att leva i som kristen. Nordkorea har toppat listan flera år men nu har den tvivelaktiga äran att inneha tätpositionen hotats av Afghanistan. 10.1.2018 kl. 13:22
Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.

ärkebiskopsval 20. Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt 4.1.2018 kl. 15:35

jul. Ett ord på bara tre bokstäver. Men ett ord som framkallar så mycket känslor, minnen och gläjde. Men också sorg. Karin Erlandsson berättar om minnen av sin barndoms jular. Och hur hon ser på julen idag. 22.12.2017 kl. 09:39

julevangeliet. Det var tur att julevangeliet skrevs av en så förnuftig och sansad människa som just evangelisten och läkaren Lukas. Hade han inte tagit sig an uppdraget hade julevangeliet kanske skrivits av en Terjärvbo. Eller ännu värre, en sportreporter... 21.12.2017 kl. 09:15

Kyrkpressen. Nummer 50 på webben redan idag. 15.12.2017 kl. 17:16
Teemu Laajasalo är ny biskop i Helsingfors. Han hoppas att kyrkan ska klara en åsiktsmångfald.

Helsingfors. Biskop Teemu Laajasalo önskar helsingforsarna en jul utan vardagssorger. 15.12.2017 kl. 10:00

My Ström saknar känslan av att höra hemma. – Risken är nu, när jag testar på Sverige igen, att jag kommer ha samma känsla av att inte höra hemma.

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58
Pilgrimsprästen Maria Widén i samtal med Stefan Edman.

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41
Bjarne Boije på sin hundraårsdag 2021

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54
Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola känner sig pirriga och ivriga inför premiären imorgon, den 30 juni.

sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12