Marita och Rea Wilenius har sparat varje kort de fick av sin far.

"Mamma grät ensam, i smyg"

De stupades dag.

”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn.

17.5.2019 kl. 14:54

Marita Wilenius minns att hon en gång var på promenad med sin pappa. Han bar henne i famnen.
– Så stannade han och sa: ”Nu ska vi inte gå hem, för jag vet att det har kommit ett brev som jag inte vill att ska komma.” Det var inkallelsen.

Lillasyster Rea Wilenius minns att pappa kom hem på permission.
– Jag kommer ihåg att mamma sa att han inte fick komma in, han måste lämna militärkläderna i tamburen. De var fulla av löss.

Valfrid ”Valffu” Gustav Wilenius överlevde Vinterkriget, men stupade i början av Fortsättningskriget i Maanselkä. Han var 34. Då var flickorna Marita och Rea sex och fem år, deras lillebror Ole Volmar bara tre veckor.

Dödsbudet kom via den legendariska Helsingeprästen Otto Weckström. Det sägs att det tärde så hårt på honom att bära bud om dem som stupat att han fick magsår. Marita minns Weckströms besök tydligt än idag.
– Vi bodde hos mammas moster i Malm, på övre våningen. Mamma och jag hörde mammas moster säga: ”Å nej, nu kommer Otto Weckström!” Vi hörde henne skrika: ”Reino! Reino!” Det var hennes enda son, som också var vid fronten. Mamma och jag rusade ner, Otto Weckström steg fram och sa: ”Det är inte Reino, det är Valffu.” Så tog han mamma i famnen. Hon svimmade.

Marita minns hur kistan anlände med tåget till Malm, och hur flickornas mamma Regina, med stöd av sina syskon, steg in i kapellet för att identifiera sin man.
– Jag smög in, jag var så liten och mager så ingen såg mig. Lyckligtvis var jag för kort för att se något. Han hade blivit skjuten i ansiktet.

Hon minns begravningen i stora kapellet i Malm.
– Där fanns så många människor att alla inte rymdes in. Pappa var sådan att han alltid hjälpte alla.

Rea minns ingenting från begravningen. På fotot de båda har en kopia av står två små flickor vid kistan. De är mycket allvarliga, deras unga, svartklädda mor är förkrossad.
– Hon gifte aldrig om sig. Det kom nog sådana som försökte, men de fick kalla handen.

Kriget och den stupade fadern blev ett saknadens hål i dem alla. De pratade inte om det – det gjorde man inte, säger de. Alla som är aktiva i föreningen Svenskfinlands Krigsänkebarn säger samma sak.
– Vi fick inte veta något om hur det gått till när han dog. Det pratade man inte om, det skulle vara tyst, säger Rea.

Och deras mamma grät, men aldrig offentligt.
– Hon grät ensam, i smyg. Ensam i sängen, säger Marita.
De kände att hans ande svävade i hemmet. Fotot stod framme – han var älskad! – och de var stolta över honom.
– När man älskar någon på det sättet blir han tillslut en gud. Han stiger i graderna. Min bror som aldrig såg sin pappa sa en gång att han kommit lättast undan. Men inte skulle jag vara så säker på att det är så, säger Marita.

De vet att de liknar sin pappa. Marita är mörk, som han, hon tycker om att skriva dikter, som han gjorde. Rea är ljusare men har pappas drag, och deras bror Ole Volmar är som en kopia av pappa – fast längre.

Men det var inte lätt att växa upp utan pappa.
– Alla kusinerna hade ju pappor. När det hände någonting – när vi skidade och skrinnade och cyklade, om någon föll – då sa de alltid att de går till pappa och berättar. Vi hade ingen pappa att gå till, säger Rea.

Deras mamma jobbade på kontor om dagarna, om kvällarna maskade hon nylonstrumpor i en handarbetsaffär. Mormor tog hand om dem, och mormor hade alltid bråttom. De minns henne som en skepnad som ofta stod vid spisen.

De har sparat allt om sin far: dikter, brev, tidningsurklipp. De visar upp korten som han skickade från fronten, sönderslitna av barnhänder som läst dem om och om igen.
”Tack för hälsningarna lilla Rea. Mamma skrev att du har lite ledsamt efter mig. Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar. Hoppas att du är en snäll och lydig flicka. Kanske bocken kommer ihåg dig sedan. Har du tagit fram kälken redan? Du ska nu låta storasyster lite åka också, för hon har sin kälke sönder. Du har ju alltid varit så snäll.”

Till alla som är unga idag skulle de vilja säga: det är hemskt med krig. De minns fortfarande hur det kändes att sitta i grannens jordkällare under bombningarna.
– När vi bodde hos mormor i Malm fanns där ett litet fält där vi brukade skrinna. Mormor och mamma lade vita lakan på oss när vi skulle springa till jordkällaren – för det var vinter. Då landade bomber på det lilla fältet, och där blev för evigt en stor grop, som sedan fylldes med vatten. Mormor och mamma ropade: ”Ner! Ner!” Där låg vi med våra vita lakan, säger Rea.

På de stupades dag ska de till Malms begravningsplats, som de brukar.
– Jag minns ju nästan inget av pappa, men när jag ser hjältegraven och hör musiken och ser uniformerna är det som om något skulle vakna i mig, en känsla som jag inte kan sätta ord på, säger Rea.
Deras mor Regina ville inte att hennes man skulle ligga i hjältegraven. Han fick en egen grav, för hon ville en dag ligga där, bredvid honom. Och döttrarna lovade att de så länge de lever ser till att graven alltid pryds med rosor.

Sofia Torvalds



Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

sjukdom. Isak Snellman och Johanna Sundqvist-Snellman är i 20-årsåldern, men har redan tvingats hanterat nästan tio år av sjukdom tillsammans. De har blivit vana vid att ställa om och leta lösningar – men oron, tröttheten och dialysen har de alltid med sig. 26.3.2025 kl. 14:22

Lokalt. Tacos och lovsång står naturligtvis på programmet när Replot församling bjuder till Tacom och lovom-söndagar i församlingshemmet. 25.3.2025 kl. 16:48

hopp. – Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon. 24.3.2025 kl. 18:48

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01

Begravningsplatser. Runt om i Svenskfinland finns små begravningsplatser som drivs av föreningar eller sammanslutningar. Två begravningsplatser stöds av den lokala församlingen eller samfälligheten. 19.3.2025 kl. 10:00