Marita och Rea Wilenius har sparat varje kort de fick av sin far.
Marita och Rea Wilenius har sparat varje kort de fick av sin far.

"Mamma grät ensam, i smyg"

De stupades dag.

”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn.

17.5.2019 kl. 14:54

Marita Wilenius minns att hon en gång var på promenad med sin pappa. Han bar henne i famnen.
– Så stannade han och sa: ”Nu ska vi inte gå hem, för jag vet att det har kommit ett brev som jag inte vill att ska komma.” Det var inkallelsen.

Lillasyster Rea Wilenius minns att pappa kom hem på permission.
– Jag kommer ihåg att mamma sa att han inte fick komma in, han måste lämna militärkläderna i tamburen. De var fulla av löss.

Valfrid ”Valffu” Gustav Wilenius överlevde Vinterkriget, men stupade i början av Fortsättningskriget i Maanselkä. Han var 34. Då var flickorna Marita och Rea sex och fem år, deras lillebror Ole Volmar bara tre veckor.

Dödsbudet kom via den legendariska Helsingeprästen Otto Weckström. Det sägs att det tärde så hårt på honom att bära bud om dem som stupat att han fick magsår. Marita minns Weckströms besök tydligt än idag.
– Vi bodde hos mammas moster i Malm, på övre våningen. Mamma och jag hörde mammas moster säga: ”Å nej, nu kommer Otto Weckström!” Vi hörde henne skrika: ”Reino! Reino!” Det var hennes enda son, som också var vid fronten. Mamma och jag rusade ner, Otto Weckström steg fram och sa: ”Det är inte Reino, det är Valffu.” Så tog han mamma i famnen. Hon svimmade.

Marita minns hur kistan anlände med tåget till Malm, och hur flickornas mamma Regina, med stöd av sina syskon, steg in i kapellet för att identifiera sin man.
– Jag smög in, jag var så liten och mager så ingen såg mig. Lyckligtvis var jag för kort för att se något. Han hade blivit skjuten i ansiktet.

Hon minns begravningen i stora kapellet i Malm.
– Där fanns så många människor att alla inte rymdes in. Pappa var sådan att han alltid hjälpte alla.

Rea minns ingenting från begravningen. På fotot de båda har en kopia av står två små flickor vid kistan. De är mycket allvarliga, deras unga, svartklädda mor är förkrossad.
– Hon gifte aldrig om sig. Det kom nog sådana som försökte, men de fick kalla handen.

Kriget och den stupade fadern blev ett saknadens hål i dem alla. De pratade inte om det – det gjorde man inte, säger de. Alla som är aktiva i föreningen Svenskfinlands Krigsänkebarn säger samma sak.
– Vi fick inte veta något om hur det gått till när han dog. Det pratade man inte om, det skulle vara tyst, säger Rea.

Och deras mamma grät, men aldrig offentligt.
– Hon grät ensam, i smyg. Ensam i sängen, säger Marita.
De kände att hans ande svävade i hemmet. Fotot stod framme – han var älskad! – och de var stolta över honom.
– När man älskar någon på det sättet blir han tillslut en gud. Han stiger i graderna. Min bror som aldrig såg sin pappa sa en gång att han kommit lättast undan. Men inte skulle jag vara så säker på att det är så, säger Marita.

De vet att de liknar sin pappa. Marita är mörk, som han, hon tycker om att skriva dikter, som han gjorde. Rea är ljusare men har pappas drag, och deras bror Ole Volmar är som en kopia av pappa – fast längre.

Men det var inte lätt att växa upp utan pappa.
– Alla kusinerna hade ju pappor. När det hände någonting – när vi skidade och skrinnade och cyklade, om någon föll – då sa de alltid att de går till pappa och berättar. Vi hade ingen pappa att gå till, säger Rea.

Deras mamma jobbade på kontor om dagarna, om kvällarna maskade hon nylonstrumpor i en handarbetsaffär. Mormor tog hand om dem, och mormor hade alltid bråttom. De minns henne som en skepnad som ofta stod vid spisen.

De har sparat allt om sin far: dikter, brev, tidningsurklipp. De visar upp korten som han skickade från fronten, sönderslitna av barnhänder som läst dem om och om igen.
”Tack för hälsningarna lilla Rea. Mamma skrev att du har lite ledsamt efter mig. Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar. Hoppas att du är en snäll och lydig flicka. Kanske bocken kommer ihåg dig sedan. Har du tagit fram kälken redan? Du ska nu låta storasyster lite åka också, för hon har sin kälke sönder. Du har ju alltid varit så snäll.”

Till alla som är unga idag skulle de vilja säga: det är hemskt med krig. De minns fortfarande hur det kändes att sitta i grannens jordkällare under bombningarna.
– När vi bodde hos mormor i Malm fanns där ett litet fält där vi brukade skrinna. Mormor och mamma lade vita lakan på oss när vi skulle springa till jordkällaren – för det var vinter. Då landade bomber på det lilla fältet, och där blev för evigt en stor grop, som sedan fylldes med vatten. Mormor och mamma ropade: ”Ner! Ner!” Där låg vi med våra vita lakan, säger Rea.

På de stupades dag ska de till Malms begravningsplats, som de brukar.
– Jag minns ju nästan inget av pappa, men när jag ser hjältegraven och hör musiken och ser uniformerna är det som om något skulle vakna i mig, en känsla som jag inte kan sätta ord på, säger Rea.
Deras mor Regina ville inte att hennes man skulle ligga i hjältegraven. Han fick en egen grav, för hon ville en dag ligga där, bredvid honom. Och döttrarna lovade att de så länge de lever ser till att graven alltid pryds med rosor.

Sofia Torvalds



Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Militära experter tillkallades till Pedersöre församlingshem i går för att ta hand om en krigstida granat som hittades i närheten av ingången till pastorskansliet i Kyrkostrand. 18.8.2011 kl. 00:00

De jourhavande har vitt skilda yrken och arbetserfarenheter. De står aldrig ensamma i sin uppgift inom samtalstjänsten.

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02
Ann-Luise Bertell säger att vi pratar mycket om våra framgångar, men vad gjorde oss till de människor vi är? Det är det vi borde prata om.

arv. Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon. 27.3.2020 kl. 12:38
Daniel Björk är liturg i gudstjänsten och Bo-Göran Åstrand predikar.

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10