– Min mamma läste alltid aftonbön med oss . Vi växte upp i ett anspråkslöst och kärleksfullt hem. Det tror jag är en grund för min Gudsbild: jag kan se mig som älskad, säger Ester Miiros.
I tonåren hittade Ester en personlig tro och var aktiv i pingstförsamlingen i Ingå där de bodde.
– Eftersom det vara en ganska liten grupp var den inkluderande. Det var fiskare och banktjänstemän, unga och äldre. Där fick jag den här grundkänslan som jag tror att Jesus vill ge: ”välkommen alla”.
Men hon hade en dålig självkänsla, och hennes tro blev sträng och ibland dömande.
– Jag krävde mycket av mig själv, jag läste Bibeln flitigt, jag ville bli “helig”.
Hon flyttade till Vasa för att studera till lärare och gifte sig som 20-åring. När hon fick sitt första lärarjobb på Åland flyttade de dit.
– Då kände jag att jag ville vara fri från allt, jag ville bygga upp något helt nytt. Jag skrev ut mig ur allt vad församlingar och kyrkor heter.
Men hon sjöng i Oratoriekören i Mariehamn.
– Det är en underbar upplevelse att få vara en del av en större helhet och genomföra något så mäktigt som att sjunga de här stora verken.
Hon fokuserade på arbetet, jobbade också en tid vid akademin i Vasa. Men när valet stod mellan karriär och äktenskap valde hon att flytta tillbaka till Åland.
Hon började vänta barn. Men flickan, Johanna, föddes för tidigt och dog vid förlossningen.
– Det var en våldsam chock. Det var helt omvälvande. Dittills hade jag tänkt att man kan styra upp sitt liv, planera och genomföra.
Den stora sorgen lärde henne att livet är skört och inte går att förutsäga.
– Men jag märkte också vilken stor kärlek jag hade i mig.
Vid allhelgona, bara någon vecka efter dotterns begravning, satt hon i gudstjänsten. Prästen tände ljus för dem som dött under året, men inte för Johanna – eftersom Ester inte hörde till församlingen. De äldre kvinnorna i kyrkan kom efteråt fram till henne och visade upprört sitt deltagande.
Mitt i sorgen fattade Ester Miiros ett beslut: hon skrev in sig i kyrkan igen. Nästa gång något händer ska ett ljus tändas.
– Det låter ju absurt, nästan groteskt, att tänka så. Men jag anade att hon var i Guds famn, och sorgen öppnade för det som var verkligt viktigt.
Landa i sig själv
Småningom fick de två barn till. Familjen flyttade till Mariehamn. Där hittade Ester till församlingens musiklek, Klapp och klang.
Hon blev rektor just efter tredje barnets födelse och satsade helhjärtat på jobbet. Men det som var ”drömjobbet” blev nära att knäcka henne.
– Jag kände plötsligt: nej, nu är jag helt tom, nu mår jag inte bra.
Hon tog ett sabbatsår, studerade företagsekonomi och bytte bana.
Påsken 2008 kom hon till en milstolpe: sin första retreat. En stressad småbarnsmamma fick en helg med god mat, ostörd sömn och tid att gå in i sig själv.
– Det gick ett år. Så låg jag igen där på mattan och kände att det här gör mig gott. Varför har jag väntat ett år?
Hon tog tag i saken, lånade själv cd-skivorna med avslappningsövningar från biblioteket och började jobba med att bli stabilare i sig själv. 47 år gammal landade hon i en vila och tillit.
– Jag var inte längre så osäker. Oro för framgång och andras åsikter påverkade mig inte på samma sätt.
Retreaterna har följt med henne, som ett mellanrum i tiden.
– Alltid när jag har något som skaver i själen, då har jag anmält mig till en retreat.
Efter 30 år som gifta kom skilsmässan.
– Jag var orsaken. Jag blev passionerat förälskad.
Otrohet var något som aldrig funnits på kartan. Men Ester valde förälskelsen. Även om den inte blev något mer kunde hon inte förneka den stora omställningen som den orsakade. Hon säger att hon inte ångrar, men sörjer smärtan hon förorsakade.
– Jag förorsakade många stor sorg. Min yngsta son som då var 11 år sa: Det har hänt en katastrof i mitt liv.
För några år träffade hon en man. De blev ett par och gifte sig, men insåg ett år in i äktenskapet att relationen kostade mer än den gav.
Det hon bär med sig från den här relationen är att visa kärlek och omtanke utan ordens hjälp.
– Eftersom jag är en ivrig pratare som alltid litat på orden, har jag varit jättedålig på att lyssna på riktigt. Det fick jag träna nu: att lyssna ”som när man fiskar med rak krok”. Du lyssnar inte för att gå in och svara och kommentera, utan du är närvarande, stilla och bara tar in den andra.
Livets omställningar och utmaningar har stärkt grunden i vad tro är för henne: Gud som är bortom orden, Gud som är barmhärtighet.
”Jag vill gå till Nidaros”
Ester Miiros har hittat sin plats i kyrkan, hon är kyrkvärd, med i en gudstjänstgrupp och sjunger i kör. Hur kyrkans strukturer fungerar är något som ibland förvånat henne – till exempel i biskopsvalet.
– När man inser att alla pensionerade präster har rösträtt om vem som ska vara med och driva kyrkan framåt, medan ungdomsarbetare, diakoner, de som också är tjänare i kyrkan, inte har det, verkar det inte sunt.
– Men sedan tänker jag att Gud är alltid större än alla hierarkier, alla våra idéer och strukturer. Jag vill vara med och bygga gemenskap, och den är bortom strukturerna.
För nio år sedan satt hon på terrassen en semesterdag och gjorde upp en tioårsplan. En anteckning var: Jag vill gå till Nidaros.
Att pilgrimsvandra blev en längtan som låg kvar genom åren med barn och karriär. Av en händelse jobbade hon inom Nordiska Skärgårdssamarbetet, när idén om en skärgårdens pilgrimsled bubblade upp. I sitt nuvarande jobb, som informatör för EU-programmet Central Baltic, har Ester kunnat följa med projektet, som sedan blev S:t Olofs sjöled.
– Jag testgick den lite förra sommaren på min semester, och nu har jag anmält mig till olika etapper av jungfruvandringen. Tänk, äntligen!
De sista 160 kilometerna till Trondheim blir en utmaning. Hon vill vandra för att vila i livet, i Guds hjärta, och känna: här är jag med mina skavsår bland myggorna - och det är precis som det ska.
Ester Miiros: 57-årig trebarnsmamma. Från västra Nyland, bor i Mariehamn. Jobbade med utbildning i 20 år innan hon bytte bana.