Klockan är två på eftermiddagen. Solen skiner, tunga snösjok dimper ner från träden. Vid färjan som kör mellan Saverkeit och fasta Houtskär är det turbyte.
– Jaha, har du sett örnarna idag? Och hur är det med sälarna? frågar Sussi Björkman.
Hon installerar sig bakom spakarna i den trånga färjhytten, medan Janne Lindfors sitter på en pall och rapporterar om dagens händelser. Han är egentligen pensionär – tidigare jobbade han som kyrkvaktmästare. Men nu kör han färja när det behövs, så att andra får ta ut semester och andra ledigheter.
Sussi Björkman inspekterar lappen där färjförarna drar ett streck för varje gång de åker över. Vissa timmar blir det tio–tolv gånger, vissa timmar bara två, eller om nätterna ingen alls.
– Nu väntar vi på snöplogen, den är på Saverkeit och ska över snart.
När plogen syns på andra sidan startar hon motorerna. Hon ska manövrera två spakar och två rattar.
– Ibland borde man ha tre händer.
Någon minut senare är färjan på andra sidan.
När stolarna tog slut
När Sussi Björkman skulle välja yrkesbana blev det lantmannaskola, värdinneskolans husdjurslinje och sedan lantbruksläroverket – Skuffis – i Åbo. Dagen före Tjernobylolyckan år 1986 fick hon sina agrologpapper. Hon fick jobb på en distriktsorganisation för Jord- och skogsbruksministeriet, och så jobbade hon med lantbruksutveckling som tjänsteman i nästan trettio år. Det var omorganisering efter omorganisering. Och sedan tog jobbet slut.
– Staten sanerade och man skulle söka sina jobb igen. Det var stolleken – när musiken slutade såg man hur många som hittat en stol.
På en jordfästning i Åbo fick Sussi Björkman höra att det var akut brist på färjförare.
– Jag tänkte: Varför inte? Jag har aldrig kört färja förr men jag klarar säkert av det.
Nu har hon kört färja i två år.
– Man måste trivas med sig själv när man har ett sådant jobb. Man måste tycka om naturen. Radio Vega är min bästa vän. Jag följer med allt som händer i världen – det är bättre än teve för du får själv måla upp dina bilder.
Idag är Sussi Björkman 57 år, och hon oroar sig inte för det som ligger framför henne.
– Jag är lite som Pippi Långstrump. Jag tänker att det jag aldrig gjort förr, det klarar jag säkert av. Det är förspilld kvinnokraft att oroa sig över framtiden.
Hela intervjun med Sussi Björkman kan du läsa nummer 4 av Kyrkpressen.