Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00