Personerna bakom prästkragarna – möt människorna som vill bli Borgå stifts nästa biskop

biskopsvalet 2019.

En biskop mitt i hjorden, en kyrka som bär mening, att börja med bön, att gå tillsammans. De är fyra kandidater med fyra livsberättelser och fyra perspektiv på vad det innebär att vara biskop.

30.1.2019 kl. 11:00

Kandidat nummer 2: Harry Sanfrid Backström

Han har jobbat med träförädling, fartyg och med ungdomar som farit illa. Han har en skilsmässa i bagaget, men är ändå den ”konservativa” kandidaten. Varje möte inleder han med bön.

Familj: Hustrun Leila, fyra barn och ett bonusbarn, två barnbarn.

Jobbar som: Kyrkoherde i Väståboland.

Fritidsintresse: Läsning, forskning, promenader, matlagning.

Motto: Herren, ske din vilja.

Harry Sanfrid Backströms livsväg har varit vindlande. Han är ingenjör, agronomie- och forstkandidat, politices magister med utvecklingspsykologi som huvudämne och teologie doktor. Han blev prästvigd år 2008 och är nu kyrkoherde i Väståbolands svenska församling.

Backström var yngst i en syskonskara på fyra, ett sladdbarn med tre äldre systrar. När systrarna lämnade hemmet fick han tidigt börja hjälpa till. När han var tio blev hans pappa sjuk. Som tioåring utförde han vårsådden tillsammans med sin mamma, körande en stor och bökig Ford Major. Redan som tolvåring fick han sommarjobb på sågen, och som femtonåring jobbade han heltid för att försörja sig själv och delvis också familjen.

När han var tio fick han en bibel av sin farmor.

– Läs den! sa hon. Och jag läste. Bibeln har följt mig hela livet, ibland med bättre och ibland med sämre framgång.

Under den 45 minuter långa bilfärden från hemmet i Sagu till arbetsrummet i Pargas pratar han med Gud, ställer frågor, får svar.

– Om jag har ett problem jag försöker lösa har det ofta klarnat när jag stigit ur bilen.

Ibland har Guds tilltal varit tydligt – till exempel då han började studera teologi.

– Det var som om Gud tog mig i axeln, ganska hårt.

Harry Sanfrid Backström är valets ”konservativa” kandidat. Han har inte upplevt att det varit ett problem för hans stödtrupper att han har en skilsmässa bakom sig.

– Jag har gjort många fel i mitt liv och också misslyckats och gjort bort mig. Men kyrkan är full av människor som fått förlåtelse.

Kandidat nummer 3: Lisa Enckell

Lisa Enckell vill fokusera på hur kyrkan ska bära mening för människor i dag. – Det gäller att hitta de gemensamma frågorna vi måste ta itu med. Vi har inte tid att hålla på och teologisera bort livet.

Familj: Två vuxna barn, man, tre bonusdöttrar med familjer.

Jobbar som: Radioredaktör på Yle.

Fritidsintresse: Promenader, pilates, villaliv och kultur i alla former.

Motto: Folkets biskop, folkets kyrka.

– De senaste åren har jag frågat: Skulle det finnas en plats för mig om jag vill jobba i kyrkan igen? Skulle Du ha användning för mig?

Lisa Enckell är född och uppvuxen i en tvåspråkig familj Tammerfors, där hon gick i svensk skola. I femton år har hon jobbat med att skriva och uttrycka sig på finska. Före det jobbade hon fem år med svenska andaktsprogram på radio. I olika sammanhang ligger det ena eller det andra språket närmast ytan.

– Jag kunde säga att min andliga biografi är lika brokig som min personliga historia. Jag känner mig hemma i kretsar där man får tänka och tro fritt, där man för dialog och där man inte ifrågasätter människors andlighet.

Lisa Enckell tog sin teologiexamen innan det var möjligt för en kvinna att bli präst.

– Tack och lov finns det både i Bibeln och i kyrkans historia exempel på modiga kvinnor som har vågat säga ja. Och jag hoppas att jag kan vara en sådan.

– Frågan om konservativ och liberal är inte adekvat. Kyrkans uppgift är att vara radikal, att gå till rötterna och våga handla, säger Lisa Enckell.

När hon jobbade med andaktsprogram undervisade hon studenter på Åbo Akademi. Där fanns hela skalan av teologiska synsätt representerade.

– Men när det blev fråga om hur vi ska verbalisera den kristna tron för dagens människor – vi hade en gemensam uppgift – så fick jag alla inspirerade. Det gäller att hitta de här gemensamma frågorna som vi måste ta itu med. Vi har inte tid att hålla på och teologisera bort livet.

Kandidat nummer 4: Bo-Göran Åstrand

Vill du gå fort, ska du gå ensam. Vill du komma fram ska du gå tillsammans. Tillsammans är ett ord som Bo-Göran Åstrand återkommer till ofta.

Familj: Gift med Karin. Fyra barn varav tre är utflugna. Två labradorer och en katt.

Jobbar som: Kyrkoherde i Jakobstads svenska församling sedan 2007.

Fritidsintresse: Promenader, villaliv och husrenovering.

Motto: Tillsammans kan vi mera.

Bo-Göran Åstrand växte upp på Kasackbacka i Purmo som äldsta barnet i en syskonskara på sju.

Under barndomen lärde han sig också att arbetet går lättare om man har roligt. Det gäller också i församlingsarbetet.

– Vi barn hade som uppgift att rensa potatislanden. Det var ett trist arbete. Med glimten i ögat började jag då obemärkt kasta potatis på mina syskon. Jag kastar inte potatis på folk längre, men de som känner mig vet att jag ofta har ett skämt nära till hands.

Från Kasackbacka är det tre kilometer till Evangeliföreningens bönehus i Åvist. Där fick Åstrand sitt första andliga hem.

– Jag är tacksam över min uppväxt och över det jag fick i bönehuset. Där lyssnade jag på många predikningar och bibelutläggningar. Jag fick en grund som bygger på Guds nåd, kärlek och omsorg. Den bär i livets alla lägen. Det budskapet har jag alltid med mig.

Sedan han prästvigdes har Åstrand gjort en resa när det gäller synen på prästämbete och äktenskapet. Det ledde till ett avstånd till den evangeliska väckelsen.

– Jag har inte tagit aktivt avstånd till den. Jag är glad över de människor på lokalplanet, både i Jakobstad och på andra håll i stiftet, som sätter mycket tid, kraft och energi på gemenskapen. Samtidigt inser jag att våra linjer är olika i ämbetsfrågan och i äktenskapssynen.

Åstrand säger sig ha upptäckt att kyrkans framtid avgörs i det arbete som görs ute på fältet i församlingarna. Det stora arbetslaget utgörs av anställda, förtroendevalda och frivilliga medarbetare tillsammans. Det samarbetet måste fungera.

Kandidat nummer 5: Sixten Ekstrand

Som barn tog Sixten Ekstrand ett stort ansvar när hans mamma dog. Det är en roll som följt honom i livet. Den viktigaste positionen en biskop kan ta är att stå mitt i hjorden, anser han.

Familj: Gift med Linnea, tre vuxna barn och fyra barnbarn.

Jobbar som: Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet.

Fritidsintresse: Skidåkning, båtliv, läsning.

Motto: Fånga dagen, anta dess utmaningar.

Sixten Ekstrand är äldst i en syskonskara med en ett år yngre bror och en sex år yngre syster. Han växte upp på en bondgård i Forsby i Pedersöre.

– Det betydde att man deltog i arbetet på gården. Vi lekte, vi idrottade och byggde kojor med grannpojkarna. Jag slukade också böcker.

Han har aldrig känt ett behov av att revoltera, och han blev snabbt en ansvarstagande tonåring.

– Det som har präglat mitt liv rätt mycket är att min mamma dog i cancer när jag var tolv år. Det gjorde att jag som äldst i en syskonskara på tre fick ta ett rätt stort ansvar tillsammans med mina syskon redan i unga år. Det gjorde kanske också att tonåren blev lite lugnare. Vi fick helt enkelt se till att livet fungerade hemma.

Att en biskop inte kan vara alla till lags är något Ekstrand säger hör till jobbets naturaförmåner.

– Det finns ingen ledare som alltid fattar riktiga beslut. Forskning har visat att om en ledare fattar över femtio procent bra beslut så är det en bra ledare.

– Kyrkan förblir relevant om vi gör vårt grundjobb bra, om vi står fast vid att vi är Guds rike här i världen. Kyrkan finns till för världens skull.

Till grunduppgifterna räknar han att förkunna evangelium, se de svaga och utstötta och inte minst ta barn och unga på allvar, se och bekräfta dem i församlingens verksamhet.

– Periferin är viktig för mig, diakonalt sett. Men också den själsliga periferin.

Han menar att det är viktigt att en biskop också kan gå ”med eftersläntrarna”, lyssna till dem och ta deras frågor, tro och tvivel på allvar.

Hela intervjuerna med alla biskopskandidater kan du läsa i Kyrkpressen nummer 2/2019.

Sofia Torvalds, Emelie Wikblad, Johan Sandberg, Ulrika Hansson



Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Anvisningar för prästernas klädsel är godkänd liksom en ny arbetsordning för biskopsmötet. 15.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. – Skolornas religionsundervisning har en nyckelställning då det gäller att stärka den ömsesidiga respekten, säger biskop Repo. 15.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. När det är några dagar kvar att ställa upp kandidater i församlingsvalet visar det sig att församlingarna lyckats olika bra med att rekrytera unga kandidater. 14.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den 31 oktober kan familjer låta döpa sitt barn tillsammans med andra barn i församlingarna i Vanda. På det här sättet vill församlingen flytta fokus från storstädning och matlagning till själva dopet. 13.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. I dag, söndag, vigs Irja Askola, Finlands första kvinnliga biskop, i Helsingfors domkyrka. 12.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Det sker hela tiden en skapelse och den ska också ske i kyrkan. Vi måste kunna erbjuda människorna ett möte med det heliga, säger Juanita Fagerholm-Urch. 11.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkhelgen i Karleby, som nu ordnas tredje året i följd, väcker blandade känslor. 10.9.2010 kl. 00:00

Människa. Sune Häggblom är uppfödd och har levt hela sitt liv i Björsby i Jomala på Åland. Föräldragården ligger bara ett stenkast från huset där han i dag bor med dottern Mia. I barndomen åkte han av bara farten med grannfamiljens många barn och deras föräldrar på väckelsemöten och trevliga lägerveckor. 9.9.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. I vår kokvrå på jobbet saknades länge skedar. Och vilket tröstlöst projekt det är att försöka få i sig lunchsoppan med gaffel. Att dricka direkt från tallriken och hoppas på att ingen ser är nästan bättre, men med risk för ärter i näsan som Lisabet. Skeden är helt klart ett underskattat redskap. 9.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja. ”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.” 9.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. 97 procent av de riksdagsledamöter som hör till kyrkan tänker rösta i församlingsvalet i november. 9.9.2010 kl. 00:00

Kultur. I höst kan man bli muslim på tv. Men var blev den kristna dokusåpan? 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. På hösten året före du fyller 15 år inbjuder församlingen dig till att gå i skriftskola. Nu har anmälningarna till skriftskolorna 2011 startat. 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Närpesborna har nu en direktkanal från kyrkan till sin tv-apparat. Genom en robotkamera i kyrkan kan de följa gudstjänsterna hemma i tevesoffan. I söndags inleddes sändningarna. 7.9.2010 kl. 00:00

Maria Åkerblom gjorde redan som ung sensation som sömnpredikant. Oravais teaters version av Under liten himmel inleds med den första dramatiska predikan från sjuksängen.

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00