Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.
Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.

En morgon kom tröttheten ikapp

utmattning.

Att stiga upp och gå till jobbet var en omöjlighet. Först var skamkänslan stark. I dag vet Johan Terho att han lärde sig något viktigt om vem han själv är.

13.12.2018 kl. 16:21

– Jag är präst hela tiden. När jag möter en människa på gatan är jag inte mindre präst för att jag inte har prästkragen på mig. Men det konkreta jobbet sköter jag på jobbet, säger Johan Terho.

Han är 30 år, tvåbarnspappa, uppvuxen i Grankulla och bosatt i Borgå. Det senaste halvåret har barn, hem och hus präglat hans vardag. I januari återvänder han från vårdledigheten till jobbet som församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors.

För ett och ett halvt år sedan var Johan Terho sjukskriven för utmattning. På vägen tillbaka hittade han också sitt kall igen.

Varför blev du präst?

– Jag fick en väldigt negativ relation till Gud i lågstadiet då min bästa vän dog i cancer. Det var väldigt många frågor som jag kände att jag inte fick svar på. Under skriftskolan fick jag möjlighet att fråga de där frågorna igen – och förstå att bara för att jag inte genast får svar så betyder det inte att det inte finns svar att få, att det inte finns en Gud.

Terho märkte mer och mer att de här frågorna var något han ville ägna tid åt. I gymnasiet valde han bort den långa matematiken för att kunna gå alla religionskurser. Och när det blev dags att söka in till skolor valde han bort Hanken och satsade på teologiska. Under studietiden mognade beslutet: det var präst han skulle bli.

– Jag trivs bäst med att jobba med människor och med saker som är väldigt personliga. Jag kan lära mig otroligt mycket om mig själv, om Gud och om vad det betyder att tro.

Människokontakten är samtidigt en stor utmaning. Ibland kommer människor med svåra saker och frågor som han inte vet hur han ska handskas med.

"En sak jag har jobbat mycket med är känslan av egen otillräcklighet. Ännu för två år sedan kändes det som att jag måste kunna ge ett svar. I dag vet jag att jag inte behöver ha svaret, min roll är att hjälpa till att söka det."

Som om allt rasat ihop under natten

I efterhand kan han spåra de allra första tecknen på utmattningen. Det började med att han tappade något av glädjen i jobbet.

– Det blev en stark känsla av ett jobb som jag bara måste sköta. Det gick över till att jag tappade motivationen och märkte att jag inte fick saker slutförda.

Först gällde det bara jobbet. Så småningom började också små uppgifter hemma kännas som en stor prestation att genomföra. All energi gick åt till arbetet.

– Sömnen led. Jag drömde väldigt konstiga drömmar, jobbet kom in i drömmarna. Små saker blev plötsligt väldigt stora, att fylla i ett fadderbrev blev ett stort stressmoment.

Så var det ett år, kanske två. Förra våren tog Johan Terho tjänstledigt och bytte församlingen mot ett jobb vid Helsingfors kyrkliga samfällighet, där vuxenarbetet och samtalstjänsten låg på hans bord.

– Jag tänkte att ett jobbyte skulle lösa det, att det var fel på jobbet. Det kom en liten rusch av energi när jag provade på någonting annat. Men jag märkte snart att det inte löste något.

– En morgon när jag vaknade kom jag bara inte upp ur sängen. Det var något som pressade ner mig, psykiskt och rentav fysiskt kändes det som.

Tanken på att gå ut genom dörren och gå till jobbet var oöverstiglig.

– Det var som att allt under natten bara rasat ihop över mig: Jag är inlåst och ser ingen utväg. Det var en väldigt skrämmande känsla, jag visste inte hur jag skulle hantera den.

För någon som inte upplevt det beskriver han det som att ha gett alla sina krafter, både fysiska och psykiska, tills det inte finns mer att ge. Han tycker att uttrycket ”gå in i väggen” faktiskt beskriver vad det handlar om.

– Det var som ett mörker kommit över mig, som om natten bara fortsatt och fortsatt.

När han tänker tillbaka är den dagen avlägsen, som om en dimma lagt sig över veckorna efteråt. Besöket hos läkaren minns han knappt.

– Jag läste patientjournalen, där läkaren antecknat att jag suttit och gråtit. Jag har inget minne av det.

Den långa sjukledigheten började med vila. Med vägledning av en psykolog började han ta små steg mot att få ordning på sina tankar och försöka hitta sig själv igen.

"Det var svårt att kommunicera. Det jag kunde säga var: Jag är väldigt, väldigt trött, jag är väldigt råddig, jag är väldigt vilsen. Allt är inte okej nu."

De små stegen mot en fungerande vardag kunde vara att komma ut varje dag och inte låsa in sig, att få frisk luft, att göra något som gav glädje. Att sätta upp små mål för sig själv – ”Nu ska jag klippa gräsmattan” – och se dem uppnås, blev ett sätt att bryta det negativa mönstret.

Den lilla hjälpen är värdefull

I dag är det lättare att beskriva det han gick igenom. Johan Terho har också blivit förvånad över hur många som berättat att de känt sig på samma sätt.

– Jag tror det är viktigt att prata ut och inte vara rädd för att inte bli förstådd. Det är väldigt skrämmande och svårt att börja berätta om att man inte är så perfekt.

– Skamkänslan när jag gick in i väggen var oerhört stark. Det kändes som om jag svikit mina kolleger, mig själv. Att jag inte räcker till.

Rådet han kan ge till den som ser sin vän eller familjemedlem gå igenom något sådant är att inte pressa den att tala, men visa att man finns där och visa tålamod.

– Du behöver inte känna att du måste förstå exakt vad den andra går igenom för att kunna vara där och stöda.

När de små sakerna känns oöverstigliga är den lilla hjälpen värdefull. För Terho kunde det vara att veta att han kunde vara med när någon annan lekte med sonen och gav honom uppmärksamhet.

– Det lättade på min skuldkänsla.

Han kan inte säga att processen är färdig eller att han är tillbaka där han var före utmattningen. Kanske det också är en del av att utvecklas som människa. Den plats där han nu befinner sig känns bra.

– Jag vet mina gränser, jag har lärt mig någonting viktigt om mig själv. Jag känner igen när jag ska sakta ner.

Johan Terho tror inte hans situation varit mer krävande än någon annans. Utmattning kan drabba vem som helst.

En sak som förändrats är hans syn på arbetet och prästrollen.

– Att vara präst ser jag som en mycket starkare del av mig själv, vem jag är.

Samtidigt som identiteten har mognat har han lärt sig att det att han alltid är präst inte betyder att han jobbar dygnet runt.

– Präst är den jag är, men det jobb jag sköter i församlingen kan jag i dag bättre separera från mig själv. Det är ett jobb jag sköter, det är ett jobb jag tycker jättemycket om, men när jag kommer hem försöker jag släppa det.

Emelie Wikblad



Esbo svenska församling har hyrt in proffshjälp för att sköta strömningen av gudstjänsterna, berättar kyrkoherde Kira Ertman.

Coronapandemin. På dörren till kyrksalen är en lapp upptejpad: max 10 personer får vistas här. Församlingen har blivit inkastad i en ny, digital vardag. Samtidigt som man hittar nya vägar att nå ut till människor vill man värna om dem som inte rör sig på sociala medier. 23.4.2020 kl. 15:35
Bo-Göran Åstrand

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41
Håkan Nyman och Mårten Malmström har känsloband till skogarna i Vällskog.

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16

rättelse. I intervjun med biskop Bo-Göran Åstrand i nästa nummer av KP om läget i stiftet finns en felaktig uppgift. 22.4.2020 kl. 12:35
Minna Timmerbacka-
Vidjeskog är nu i det skedet när avståndet mellan kontrollerna blir längre. Men hon kommer att få leva med 
dem tills hon fyllt 70.

profilen. Du är frisk. Cancern kommer aldrig tillbaka. Det är ord som ingen sagt åt Minna Timmerbacka-Vidjeskog men som hon önskar att någon skulle säga. Men hon förstår också att ingen kan göra det. Även om hon nu kan lämna oron bakom sig faller hon tillbaka i den ibland. 22.4.2020 kl. 10:44
Robert Lemberg är kaplan i Agricola svenska församling.

vikariat. Robert Lemberg kommer att vikariera stiftsdekan Magnus Riska från augusti 2020 till augusti 2022. 21.4.2020 kl. 15:37
Vuxenskriftskolan genomförs som samtal med en präst.

livsfrågor. Det är aldrig för sent att gå skriftskolan, och man behöver inte vara säker på att man vill bli konfirmerad för att börja. Konformationsundervisningen från vuxna utgår från konfirmandens frågor och livssituation. 22.4.2020 kl. 00:01

Göra gott. Coronaviruset kom i vägen för Petrus församlings godhetshelg. I stället uppmuntrar de oss alla att sprida godhet till människor i vår närhet under hela våren. 22.4.2020 kl. 00:01
Henrik Östman och Johanna Häggblom framför bilderna som ska hjälpa konfirmanderna att memorera trosbekännelsen. Häggbloms kollega Ella-Mari Esselström har tecknat bilderna.

Konfirmander. Lägren kan inte ske på distans, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 17.4.2020 kl. 12:37
Sommarlägerstämning  i Pieksämäki 2013. Årets läger skjuts nu upp med ett år.

sommarläger. Det blir inget sommarläger i Pieksämäki i år. Det beslöt styrelsen för förbundet Kyrkans Ungdom, KU, i går. 16.4.2020 kl. 16:03
Peter Blumenthal, Karl af Hällström och Fred Wilén har sökt tjänsten som kaplan i Kyrkslätt.

kyrkslätt. Peter Blumenthal, Karl af Hällström och Fred Wilén har sökt den lediga kaplanstjänsten i Kyrkslätts svenska församling. 14.4.2020 kl. 18:04
Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.

längtan. Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom. 8.4.2020 kl. 00:00
Mia Anderssén-Löf upplevde en stämningsfull och glad jul i Ramallah medan staden var i blockad. 

undantagstillstånd. Det vi kallar ett undantagstillstånd är ett normaltillstånd för många kristna idag. Vi bör vara tacksamma för den frihet vi normalt har, säger Mia Anderssén-Löf. 8.4.2020 kl. 01:00
Med hjälp av sånger och böcker förmedlar Jonas och Malin Forsblom påskens budskap till barnen Johannes och Emma. 

påsktradition. Påsken är en glad helg för barnen Johannes och Emma Forsblom. Då får de äta påskägg och vara vid påskbrasan. 7.4.2020 kl. 15:16
Frivilliga från Pargas IF får kundens köplista av församlingen, sedan packar de ner varorna och kör dem till rätt adress.

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

Leif Erikson har som pensionär forskat i Luthers viktigaste skrifter. Det har resulterat i boken ”Tron är en levande och djärv förtröstan på Guds nåd” som kom ut i höst.

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00
Det finns många olika sätt att missionera.

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07
Patrick Wingren,Tove Wingren och Rickard Slotte under en konsert i Nagu kyrka i höstas.

musik. Tove Wingren är skivaktuell med sina två musicerande släktingar Patrick Wingren och Rickard Slotte. – Samarbetet är glatt och fyllt av tacksamhet, säger Tove Wingren 23.1.2023 kl. 11:18
Gustav Björkstrand har nästan alltid ett skrivprojekt på gång.

pris. Gustav Björkstrand har skrivit tolv böcker "efter sin senaste pensionering". Han fick Tollanderska priset för sin nya bok om psalmförfattare, men också för hela sitt livsverk. 15.2.2023 kl. 10:02

OVAN I KYRKAN. Efter gudstjänstens inledning följer oftast syndabekännelsen. För en del känns den som ett slag i ansiktet. Varför ska man säga att man är syndig om man inte alls känner sig så? 26.1.2023 kl. 00:00