Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.
Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.

En morgon kom tröttheten ikapp

utmattning.

Att stiga upp och gå till jobbet var en omöjlighet. Först var skamkänslan stark. I dag vet Johan Terho att han lärde sig något viktigt om vem han själv är.

13.12.2018 kl. 16:21

– Jag är präst hela tiden. När jag möter en människa på gatan är jag inte mindre präst för att jag inte har prästkragen på mig. Men det konkreta jobbet sköter jag på jobbet, säger Johan Terho.

Han är 30 år, tvåbarnspappa, uppvuxen i Grankulla och bosatt i Borgå. Det senaste halvåret har barn, hem och hus präglat hans vardag. I januari återvänder han från vårdledigheten till jobbet som församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors.

För ett och ett halvt år sedan var Johan Terho sjukskriven för utmattning. På vägen tillbaka hittade han också sitt kall igen.

Varför blev du präst?

– Jag fick en väldigt negativ relation till Gud i lågstadiet då min bästa vän dog i cancer. Det var väldigt många frågor som jag kände att jag inte fick svar på. Under skriftskolan fick jag möjlighet att fråga de där frågorna igen – och förstå att bara för att jag inte genast får svar så betyder det inte att det inte finns svar att få, att det inte finns en Gud.

Terho märkte mer och mer att de här frågorna var något han ville ägna tid åt. I gymnasiet valde han bort den långa matematiken för att kunna gå alla religionskurser. Och när det blev dags att söka in till skolor valde han bort Hanken och satsade på teologiska. Under studietiden mognade beslutet: det var präst han skulle bli.

– Jag trivs bäst med att jobba med människor och med saker som är väldigt personliga. Jag kan lära mig otroligt mycket om mig själv, om Gud och om vad det betyder att tro.

Människokontakten är samtidigt en stor utmaning. Ibland kommer människor med svåra saker och frågor som han inte vet hur han ska handskas med.

"En sak jag har jobbat mycket med är känslan av egen otillräcklighet. Ännu för två år sedan kändes det som att jag måste kunna ge ett svar. I dag vet jag att jag inte behöver ha svaret, min roll är att hjälpa till att söka det."

Som om allt rasat ihop under natten

I efterhand kan han spåra de allra första tecknen på utmattningen. Det började med att han tappade något av glädjen i jobbet.

– Det blev en stark känsla av ett jobb som jag bara måste sköta. Det gick över till att jag tappade motivationen och märkte att jag inte fick saker slutförda.

Först gällde det bara jobbet. Så småningom började också små uppgifter hemma kännas som en stor prestation att genomföra. All energi gick åt till arbetet.

– Sömnen led. Jag drömde väldigt konstiga drömmar, jobbet kom in i drömmarna. Små saker blev plötsligt väldigt stora, att fylla i ett fadderbrev blev ett stort stressmoment.

Så var det ett år, kanske två. Förra våren tog Johan Terho tjänstledigt och bytte församlingen mot ett jobb vid Helsingfors kyrkliga samfällighet, där vuxenarbetet och samtalstjänsten låg på hans bord.

– Jag tänkte att ett jobbyte skulle lösa det, att det var fel på jobbet. Det kom en liten rusch av energi när jag provade på någonting annat. Men jag märkte snart att det inte löste något.

– En morgon när jag vaknade kom jag bara inte upp ur sängen. Det var något som pressade ner mig, psykiskt och rentav fysiskt kändes det som.

Tanken på att gå ut genom dörren och gå till jobbet var oöverstiglig.

– Det var som att allt under natten bara rasat ihop över mig: Jag är inlåst och ser ingen utväg. Det var en väldigt skrämmande känsla, jag visste inte hur jag skulle hantera den.

För någon som inte upplevt det beskriver han det som att ha gett alla sina krafter, både fysiska och psykiska, tills det inte finns mer att ge. Han tycker att uttrycket ”gå in i väggen” faktiskt beskriver vad det handlar om.

– Det var som ett mörker kommit över mig, som om natten bara fortsatt och fortsatt.

När han tänker tillbaka är den dagen avlägsen, som om en dimma lagt sig över veckorna efteråt. Besöket hos läkaren minns han knappt.

– Jag läste patientjournalen, där läkaren antecknat att jag suttit och gråtit. Jag har inget minne av det.

Den långa sjukledigheten började med vila. Med vägledning av en psykolog började han ta små steg mot att få ordning på sina tankar och försöka hitta sig själv igen.

"Det var svårt att kommunicera. Det jag kunde säga var: Jag är väldigt, väldigt trött, jag är väldigt råddig, jag är väldigt vilsen. Allt är inte okej nu."

De små stegen mot en fungerande vardag kunde vara att komma ut varje dag och inte låsa in sig, att få frisk luft, att göra något som gav glädje. Att sätta upp små mål för sig själv – ”Nu ska jag klippa gräsmattan” – och se dem uppnås, blev ett sätt att bryta det negativa mönstret.

Den lilla hjälpen är värdefull

I dag är det lättare att beskriva det han gick igenom. Johan Terho har också blivit förvånad över hur många som berättat att de känt sig på samma sätt.

– Jag tror det är viktigt att prata ut och inte vara rädd för att inte bli förstådd. Det är väldigt skrämmande och svårt att börja berätta om att man inte är så perfekt.

– Skamkänslan när jag gick in i väggen var oerhört stark. Det kändes som om jag svikit mina kolleger, mig själv. Att jag inte räcker till.

Rådet han kan ge till den som ser sin vän eller familjemedlem gå igenom något sådant är att inte pressa den att tala, men visa att man finns där och visa tålamod.

– Du behöver inte känna att du måste förstå exakt vad den andra går igenom för att kunna vara där och stöda.

När de små sakerna känns oöverstigliga är den lilla hjälpen värdefull. För Terho kunde det vara att veta att han kunde vara med när någon annan lekte med sonen och gav honom uppmärksamhet.

– Det lättade på min skuldkänsla.

Han kan inte säga att processen är färdig eller att han är tillbaka där han var före utmattningen. Kanske det också är en del av att utvecklas som människa. Den plats där han nu befinner sig känns bra.

– Jag vet mina gränser, jag har lärt mig någonting viktigt om mig själv. Jag känner igen när jag ska sakta ner.

Johan Terho tror inte hans situation varit mer krävande än någon annans. Utmattning kan drabba vem som helst.

En sak som förändrats är hans syn på arbetet och prästrollen.

– Att vara präst ser jag som en mycket starkare del av mig själv, vem jag är.

Samtidigt som identiteten har mognat har han lärt sig att det att han alltid är präst inte betyder att han jobbar dygnet runt.

– Präst är den jag är, men det jobb jag sköter i församlingen kan jag i dag bättre separera från mig själv. Det är ett jobb jag sköter, det är ett jobb jag tycker jättemycket om, men när jag kommer hem försöker jag släppa det.

Emelie Wikblad



Tetiana och Oleksandr Pokas leder den ukrainska
församingsgemenskapen i Munsala.

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33
Kyrkoherde Mats Björklund tycker det är viktigt att en utredning görs så man vet vilka alternativ man har.

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15
Påskens ord har en intressant historia där folklig och religiös tradition går hand i hand.

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00
– Det är lättare att sjunga med unga än med vuxna, säger Ragnhild Hiis Ånestad.

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43
När en tornado närmade sig staden Amory i Mississippi i USA började meteorologen Matt Laubhan be.

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37
Jan-Gustav Björk är kaplan i Jakobstads svenska församling.

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23
Stefan Myrskog hoppas nya läsare ska hitta Nyckeln-webbsidan.

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52
Projektkörer som är aktiva under en begränsad tid passar dagens människor som inte alltid har lätt att förbinda sig en längre tid, konstaterar kantor Camilla Wiksten-Rönnbacka.

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34
Nina Sjölander tycker att arbetet som verksamhetsledare ger väldigt mycket tillbaka.

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00
– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18

Jennifer Enqvist är glad över att en del församlingar börjat satsa på unga vuxna, men vill gärna se mer av samma vara.

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22
Forskning visar att det budskap som barn får med sig, utöver bibelkunskapen, är: ”Var snäll.” – Det är inte vad kristen tro går ut på, menar Joseph Sverker.

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00
I hälften av sitt 30-åriga liv har Kevin Holmström stått på scen.

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42
Himlaliv är ett program som utvecklats genom åren, men hittade sin nuvarande form för över tio år sedan.

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58
Helene Liljeström var kyrkoherde i Sibbo svenska församling i nästan tjugo år.

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46