Utgångsmusiken har tonat ut. Mässan i Åbo domkyrka är över och en grupp studerande står och samtalar över kaffe i pappersmuggar. Det är söndag eftermiddag. När kaffet är uppdrucket går någon hem för att plugga inför den kommande veckan, medan de övriga promenerar längs åstranden hem till Emma Audas och Patrik Hagman, där det bjuds på kikärtsgryta och kanelbullar.
– En av de viktigaste sakerna man kan lära sig om man ska jobba i kyrkan är att gå i gudstjänst, säger Emma Audas som vid sidan av sin forskning jobbar som studentkaplan. Och som med allt annat handlar det om gemenskap och att känna att någon märker om man är på plats eller inte.
Ur den tanken föddes högmässoluncherna. Om en studerande går till kyrkan på söndag vet de att där finns någon de känner.
Framme vid lägenheten sluter några som inte besökt dagens mässa upp. Majoriteten i lunchgemenskapen studerar teologi, någon är socionom med kyrklig inriktning. Vänner är också välkomna. Några extra pallar plockas fram och så ryms alla kring matsalsbordet. Värdarna varnar för att de prövat ett nytt recept, men det hindrar ingen från att sleva åt sig en riklig portion ur den stora grytan.
Under lunchen rör sig bordsdiskussionerna kring dagens mässa och det kommande församlingsvalet.
När tallrikarna är tömda samlar några ihop disken, någon annan ställer fram muggar och sätter på kaffet, en tredje letar fram kärl för att ta tillvara matresterna. Kanelbullarna får beröm, diskussionen går vidare till andra ämnen. Nästa söndag är det de studerandes gudstjänstgrupp som ordnar mässan i Åbo domkyrka. Efter kaffet samlas kören i vardagsrummet för att öva in en sång.
Att leva med kyrkan
– Lunchernas ursprungliga tanke var att få folk att gå i gudstjänsten. Sen tror vi att det händer mycket viktigt här också, säger Emma Audas.
Hon tycker det är viktigt att den som ska jobba i kyrkan också tar hand om den kyrkliga sidan under studietiden. Att gå i gudstjänsten balanserar också upp de teoretiska kunskaperna.
– Många kommer från ett ungdomsarbete där man inte lärt sig gudstjänsten ännu. Det är inte självklart att man går i domkyrkan klockan tolv på söndag fast man tänkt bli präst. Jag tänker ändå att man behöver känna den kyrka man ska jobba för. Bästa sättet att känna den är att nöta in den, att leva med den under lång tid. Jag brukar säga att jag tror att det är jättetungt att jobba i kyrkan om man inte älskar den. Det är en kärlek som inte kan bygga på vad som tilltalar mig just nu, det är en djup kärlek som bara kommer av tid, säger Audas.
"Jag tror att det är jättetungt att jobba i kyrkan om man inte älskar den."
En vanlig söndag har de mellan sex och sexton lunchgäster i den rymliga lägenheten som ligger en kort promenad från kyrkan. Audas och Hagman har valt sitt hem med ambitionen att kunna bjuda in människor.
– Det blir ju en livsstil på något sätt. Jag är anställd som studentkaplan några timmar i veckan men, ja ...
Emma Audas uppgift är att finnas till för dem som studerar till kyrkliga yrken. Uppgiften sköttes tidigare av någon av prästerna i Åbo svenska församling, då i mindre skala.
Förutom luncherna varje söndag ordnas också annan verksamhet: samtalstillfällen och grupper, besök av stiftets biskop och ärkebiskopen, en årlig retreat. Studerande kommer också till henne och vill prata bland annat om sin framtid.
I praktiken är det inte helt enkelt att säga hur många som studerar med sikte på att jobba i kyrkan. Det kan vara en känslig fråga, både på ett personligt och teologiskt plan, berättar Audas.
– Vissa kan tycka att prästrollen känns så stor och övermäktig; om de inte tar ordet i sin mun ännu får de vara i fred med sin egen mognad. För egen del så tog det några år från att jag första gången tänkte att jag ska bli präst tills jag sa det högt. Jag kände att den dagen jag säger det kommer vissa av mina studiekompisar inte att kunna acceptera mig lika mycket.
Någon kommer från en bakgrund där kritiken mot den lutherska kyrkan är stark och frågan blir om man kan tjäna en kyrka som inte är sådan man skulle vilja att den var.
"Mitt svar på det är ju att det är det enda man kan göra. Kyrkan kommer aldrig att vara tillräckligt det jag skulle vilja att den är. Kan man inte tjäna en kyrka som är bristfällig tjänar man bara sig själv."
I år var det ganska få som sökte in till teologin och ingen av dem som började hade bakgrund i ungdomsarbetet i någon av stiftets församlingar. På grund av det här gjordes en undersökning bland studenterna.
– Det visade att folk är jättenöjda med studierna, men att väldigt få blir uppmuntrade i sina församlingar att studera teologi.
Hon funderar på vad det kan bero på: Känner man i församlingarna att det är en för stor sak att uppmuntra till? Känner präster att de inte har kontakt med ungdomarna? Eller finns det en bristande framtidstro? Hon hoppas åtminstone att gamla fördomar mot teologin, som att man tappar sin tro här, inte finns kvar.
– Att man blir mer nyanserad, får en bredare bild och förstår att saker är större än i ens egen hemförsamling – det måste man lära sig om man ska bli en bra präst eller en vuxen människa överhuvudtaget.
Arbete som behöver ha mening
En del studenter har placerat sig i soffan, medan några blivit sittande i köket där de diskuterar ojämlikhet, etiska livsval och att vara en förebild.
Ett framtida jobb i kyrkan är något som manar till eftertanke, det märks när man talar med de studerande. Sofia Liljeström och Benjamin Häggblom studerar båda teologi och kommer bli behöriga som präster. Häggblom ser fram emot att jobba som präst när han blir färdig om några år, medan Liljeström som tar examen under läsåret inte vet om hon kommer att jobba som präst inom den närmaste framtiden.
Emma Olander studerar teologi med sikte på att bli lärare i religion och psykologi, men utesluter inte att jobba i kyrkan.
– Jag vet inte om jag är färdig att jobba i en församling just nu, men om jag får ett kall till det tänker jag inte heller tacka nej. Jag tror det är något man behöver känna ”det här är det jag ska göra”. Jag har alltid upplevt ett kall att vara lärare, men en präst kan också vara en lärare och undervisa i sin församling.
Församlingsarbetet som ett kall är en syn hon delar med Matilda Enlund, som studerar till socionom med diakonbehörighet.
– Jag vet inte vad jag kommer att jobba med när jag blir stor. Fast jag valt diakoni vill jag ännu se mer av vad man som socionom kan jobba med.
Hon valde studierna för att hon vill jobba med människor och på olika sätt hjälpa och stöda dem. Att välja en inriktning inom kyrkan kändes naturligt, ett sätt att kunna ha tron som utgångspunkt och stöd i arbetet.
Sofia Liljeström hade från början tänkt teologin som ett mellanår medan hon sökte in till utbildningar i konst, musik och teater. Så kom hon in och tyckte allt mer om studierna, även om de inte ersatt drömmen om att jobba med konst-ämnen.
"Sen när jag blir stor vill jag bli en sjungande, dansande, målande, teaterspelande präst."
– Jag hade aldrig tänkt studera teologi, erkänner Benjamin Häggblom och får ett ”Va!?” som reaktion från de andra
Han skulle bli psykolog, tills han under ett läger upplevde ett tilltal: en präst kunde också vara ung!
– Så jag slopade idén om psykologi och sökte in bara till teologin. Längtan växte fram hela tiden och växer fortfarande. Jag är väldigt glad att jag är här och ser fram emot att få jobba i kyrkan.
Tycker ni studierna förbereder er för att jobba i kyrkan?
– Jag började jobba i församling, som ungdomsledare, ganska tidigt. I det skedet tyckte jag inte att mina teologiska studier motsvarade mitt jobb överhuvudtaget, och jag var tidvis väldigt besviken över hur lite studierna gav mig, berättar Liljeström.
Då var det den praktiska erfarenheten – att få sitta uppe sent och diskutera existentiella frågor med ungdomar – som fick henne att fortsätta. Nu kan hon se att också det teoretiska, som i början var svårt att relatera till, har gett otroligt mycket.
Häggblom och Olander håller med om att de akademiska studierna kan bli väldigt teoretiska. Det behövs också diskussioner i kafferummet, med äldre studerande, med lärare.
Samtidigt märker Olander, som inte tidigare varit församlingsaktiv, att den teologiska kunskapen i kombination med hennes pedagogiska studier varit till stor nytta när hon sommarjobbat i församling och undervisat konfirmander.
– Jag tror att praktiken ger mycket, och att jobba i församling på somrarna. Då får man inblicken: Vad är församlingsarbete och vad gör en präst på riktigt? säger Häggblom.
Matilda Enlund noterar den stora skillnaden till sin diakonutbildning, där betoningen ligger på att se och bemöta människan.
– Den biten har en diakon jättestor nytta av i arbetet. Den teologiska biten har jag kanske lite motstridiga tankar om. Visst ingår den till en del, men man kanske inte får en så bred teologisk grund för att verkligen kunna gå in i djupa diskussioner med människor.
Vad ger den här söndagsgemenskapen er?
– Framför allt upplever jag att det här är en äkta gudstjänstgemenskap, säger Benjamin Häggblom. Man går i gudstjänsten tillsammans, bjuder hem folk till sig och får äta och fira söndagen tillsammans.
Både han och Sofia Liljeström säger att det är något de tänker ta med sig när de går vidare från Åbo.
– Med en sådan här tradition, en sådan rutin, får söndagen en annan plats i ens liv. Alla som har söndag kommer med; vissa har hunnit vara i mässan, andra har inte. Man kan komma med hit, sitta och vara i gemenskap, i en enhet. Det känns som en väldigt enkel handling som handlar om något väldigt stort, säger Liljeström.
– Det har gett mig ett ställe där det är okej att säga: Jag förstod inte det här i högmässan, vad är det här? säger Emma Olander. Plus att det ger mig en orsak att gå till högmässan, att gå till kyrkan blir en social grej.
Matilda Enlund tänker att det också stöder yrkesidentiteten att få dela frågor och funderingar. För henne påminner det om familjens söndagsmiddag och gemenskap, något hon saknat som studerande.
"Sen är det jättefint att det kan förena kristna bröder och systrar fast man går till olika församlingar, att man här kan samlas som en familj och bara vara. Det finns en enhet i Kristus ändå, fast man kanske har vissa meningsskiljaktigheter."
Be tillsammans ger hopp för kyrkan
När klockan närmar sig fem beger en del av de studerande sig hemåt. De som stannat kvar sätter sig i soffan, går igenom vad var och en funderar på inför den nya veckan och vilka böneämnen de bär på. Därefter sätter sig alla på en bönepall eller på golvet framför ikonbordet för att fira vesper.
Det här ser Audas som en av de mest värdefulla stunderna. Gemenskapen kring luncherna samlar människor från olika bakgrund och olika teologiska traditioner.
– Det finns människor som möts här som aldrig skulle fira gudstjänst på samma ställe, de skulle absolut inte känna sig hemma i varandras sammanhang. Därför har det varit så viktigt för oss att alltid avsluta med bön. Det är något jättevackert med att människor som inte firar gudstjänst tillsammans ändå kan be för varandras böneämnen här. Ibland känns det som att det är något av det viktigaste jag gör i det här jobbet. De stunderna ser jag ett hopp lysa för hela kyrkan.
