Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



God gemenskap är en av de saker som ger konfirmandarbetet högt betyg.

konfirmandarbete. Årets konfirmandarbete får 9- i betyg. Trygghet, trivsel och god gemenskap är det konfirmander och hjälpledare är mest nöjda med. 11.9.2019 kl. 12:03
Furahakören samlas med jämna mellanrum till övningsveckoslut – den här gången i Lappvik.

Jubileum. I Furahakören bygger man relationer till varandra och till Gud. 6.9.2019 kl. 12:14
Den dagen då intervjun gjordes cyklade Magnus Riska från hemmet i Helsingfors till jobbet i Borgå.

triathlon. Magnus Riska drömmer om att en dag få delta i det ultimata triathlonloppet, Ironman på Hawaii. – Varför gör jag det här? Den frågan kommer vid åttonde, nionde timmen. 5.9.2019 kl. 18:00
Stefan Forsén, Helene Liljeström, Erik Vikström och Johan Westerlund väntar med intresse på vilken väg Bo-Göran Åstrand ska ta när han axlar biskopsrollen.

biskop. Kyrkfolket hyllar Björn Vikström, men är också nyfikna på vilken väg den nya biskopen Bo-Göran Åstrand kommer att staka ut. – Han måste bevisa var han står. 5.9.2019 kl. 13:27
Med tanke på att så många studenter saknar en gedigen församlingsbakgrund tycker Hagman att kyrkan borde ta ett större ansvar för prästernas utbildning

präst. Det är inte så lätt att peka ut vad som är avgörande för att en person väljer prästyrket, säger Patrik Hagman, lärare i praktisk teologi vid Åbo Akademi. 4.9.2019 kl. 19:27
Andreas Andersson vill hjälpa människor att se det hoppfulla.

studentarbete. Studentprästens jobb är att prata med människor i högskolmiljö – kanske om tro, men allra mest om livet. 5.9.2019 kl. 00:01
- Men jag kan skriva ganska bra.  Det tar lång tid, eller längre än förr, säger Christa Mickelsson.

Kyrkpressen. För nästan exakt två år sedan fick Kyrkpressens redaktör Christa Mickelsson en hjärnblödning och förlorade sitt språk. Idag är hon tillbaka på redaktionen igen. 4.9.2019 kl. 09:45
Stig-Erik Enkvist

LFF. Stig-Erik Enkvist, verksamhetsledare för Laestadianernas fridsföreningars förbund LFF, avgår från sin tjänst. Han kommer att fortsätter som predikant inom rörelsen. 2.9.2019 kl. 11:02

Stavnedläggning. Biskop Björn Vikström lade ner sin biskopsstav i en välfylld domkyrka idag. 25.8.2019 kl. 15:02

Stavnedläggning. Biskop Björn Vikström avtackades med porträtt och bok i domkapitlet i Borgå idag. – Jag känner befrielse, men också vemod, säger han. 25.8.2019 kl. 11:26
Kari Mäkinen, Emma Audas, Göran Stenlund och Jan-Erik Andelin analyserar biskop Björn Vikströms arv.

biskop. På söndag lägger Björn Vikström ner sin biskopsstav. Vi frågade fyra personer hurudan biskop han varit. 23.8.2019 kl. 11:50

nytt från domkapitlet. Kyrkoherdejobbet i Jakobstad blir ledigt när Bo-Göran Åstrand tar över biskopsposten. I Sibbo finns en ledig kaplanstjänst. Stina Lindgård, kyrkoherde i Agricola svenska, blir nytt prästombud för Borgå stift i kyrkomötet. Domkapitlet har även utsett medlemmar till organisationskommisionerna för de nya sammanslagna församlingarna i Kronoby och Pedersöre. 23.8.2019 kl. 11:45
Pernilla Sundell har aldrig känt av sin cancer eller mått dåligt av den. Hon har bara känt trötthet av behandlingen.

kampen mot cancer. För tre år sedan drabbades Pernilla Sundell av malignt melanom. Trots det upplever hon att hon nu lever mera det liv hon vill leva än vad hon gjorde tidigare. Hon vaknar vanligtvis med ett leende. 22.8.2019 kl. 17:32

ylivieska. Kyrkostyrelsen har fastställt Ylivieskas kyrkoråds beslut om att bygga ny kyrka efter omröstning. 21.8.2019 kl. 13:42

församlingsfusioner. Kyrkostyrelsen har gett grönt ljus för församlingsfusionerna i Kronoby och Pedersöre. 21.8.2019 kl. 12:27

Rune Lindblom är kaplan i Korsholms svenska församling
och gillar att fira jul långt in i januari.

Kolumn. "Jag tror att vi blir lite fattigare på något viktigt när vi tappar bort advent ur kalendern och firar jul i stället." 23.11.2022 kl. 16:21
Johanna Granlund är församlingssekreterare i Bergö och Petalax församlingar.

Kolumn. "Jag hoppas vi blir mindre attraktiva för marknadskrafterna, friare, snällare mot planeten, kanske rent av givmildare mot dem som har mindre än oss?" 23.11.2022 kl. 09:16

FÖRSAMLINGSVALET. Kyrkpressen har sammanställt de invalda i stiftets 45 församlingar. Med finns också några församlingar som har verksamhet på svenska i andra stift. Välj i listan den region du vill se! 25.11.2022 kl. 11:07
Harry S. Backström ställde år 2021 upp i kyrkoherdevalet i Pedersöre.

AVHOPP. Harry S. Backström, tidigare kyrkoherde i Väståbolands församling, har avsagt sig prästrättigheterna i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Han blir i stället präst i Missionsstiftet. 24.11.2022 kl. 15:48
För några veckor sedan besökte Tomas Sjödin Jakobstad för att tala bland annat om tystnad och om hopp.

bibeln. Författaren och pastorn Tomas Sjödin har läst Bibeln hela livet, men när han läste den i The Message-versionen väcktes gamla, slitna bibeltexter till liv igen. Hans nya andaktsbok vill inspirera alla till att göra bibelläsning till en ny vana. 23.11.2022 kl. 19:36