Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



Följ med Kyrkpressens rapportering från kyrkomötet nästa vecka på webben.

KYRKOMÖTET. Nästa vecka samlas evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte – kyrkans riksdag – till höst­session i Åbo. På ärendelistan står bland annat budgeten för kyrkans central- och pensionsfond. 4.11.2022 kl. 10:02
Här, i Visby domkyrka, planerade den förra nynazisten ett symbolstarkt mord.

TERRORBROTT. Centerledaren Annie Lööf och ärkebiskop Antje Jackelén stod på Theodore Engströms, 33, dödslista under sommarens Almedalenvecka på Gotland. Den tidigare nynazisten hade planerat att döda någondera av dem under de samtal med nattvard som ordnades i Visby domkyrka. 3.11.2022 kl. 17:48
Mats Fontell är ungdomsarbetsledare i Borgå svenska domkyrko­församling.

Kolumn. "Bråttom är ett ord som nästan ingen tycker om, det skapar mest gräl och sjuk mage." 27.10.2022 kl. 12:10
Från vänster: Hanna Saarijärvi, Camilla Vuoristo, Bo-Göran Åstrand och Mikael Hulten.

BORGÅ STIFT. Igår vigdes diakon Hanna Saarijärvi och prästerna Camilla Vuoristo och Mikael Hulten till tjänst i Borgå domkyrka. 31.10.2022 kl. 08:51
– Det som behövs i arbetslivet skiljer sig inte så mycket från vad människor allmänt behöver. Vi behöver få känna oss trygga, sedda och uppskattade, säger Heidi Juslin-Sandin.

PERSONALVÅRD. Heidi Juslin-Sandin har lång erfarenhet av krishantering. De erfarenheterna kan komma till nytta i arbetet med personalvård i Borgå stift. 27.10.2022 kl. 09:00
Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.

LIV. På Benita Finnes vägg i hemmet i Bennäs, Pedersöre hänger en färgglad tavla. Tavlans ram är mycket oansenlig, den syns knappt. För henne illustrerar tavlan det kristna livet. Tidigare var de yttre ramarna det viktiga. Nu är det innehållet – liv, frihet, glädje. 26.10.2022 kl. 19:00
Från sitt fönster hemma i Sibbo ser Maria Lindh-Hindsberg ett vackert höstlandskap i mjuka, gulbruna toner.

Bok. En svår skilsmässa, ett årtal karvat in i en kyrkbänk i Frankrike och en cykelolycka som ledde till döden – det här är några händelser som fick Maria Lindh-Hindsberg att skriva en roman om att förlora allt och kanske hitta en tro. 25.10.2022 kl. 11:09
Inomhustemperaturerna i församlingshemmen och kanslierna sänks och utebelysningen på begravningsplatsen i Malax tänds inte i vinter.

ENERGI. Den höjda elräkningen för samfälligheten i Malax, som nästa år blir Malax församling, kan komma att motsvara upp till två årslöner. De tre kyrkorna värms upp på olika sätt: fjärrvärme, bergvärme och direkt el. 24.10.2022 kl. 13:54

ENERGI. Det svenska Finland och Åland ligger väl framme i att ställa om kyrkorna på energismart jord- och bergvärme. Men inför vinterns hotande elkris står många kyrkor också i Borgå stift inför hotet om skenande elräkningar. 24.10.2022 kl. 14:16
Stina Lindgård såg gärna att kyrkorna blev mer mångfunktionella.

ENERGI. I Lovisanejden står en del kyrkor tomma och kalla i vinter: till exempel kyrkan i Liljendal och i Strömfors. 24.10.2022 kl. 14:35

ENERGI. Kyrkostyrelsen har tidigare haft rådgivare som har hjälpt församlingarna att spara energi och el. Men i vinter får församlingarna gå till den kommunala rådgivningen. 24.10.2022 kl. 14:40
Metropoliten Jevgeni leder den estniska ortodoxa kyrka som lyder under Moskvapatriarkatet.

METROPOLITEN JEVGENI. Den estniska ortodoxa metropoliten Jevgeni (också kallad Eugene), vars kyrka lyder under Moskvapatriarkatet, har nu tagit avstånd från Moskvapatriarken Kirill. 25.10.2022 kl. 11:20
Johan Fagerudd bor i Stockholm, men jobbar som frilansande skådespelare i både Sverige och Finland.

UNG. I serien "Ett gott råd" ger personer goda råd till sitt yngre jag. Skådespelaren Johan Fagerudd säger: – Jag är egentligen lika sträng mot mig nu som jag var då, och det stör mig lite. Han önskar också att han vågat mer som tjugoåring. 13.10.2022 kl. 15:13
Den mångtydiga Maria Åkerblom görs av Karoliina McLoud

OPERA. Mezzosopranen Karoliina McLoud i minioperarollen som väckelsepredikanten Maria Åkerblom får beröm. 14.10.2022 kl. 13:49

TYSKA FÖRSAMLINGEN.. Biskop Bo-Göran Åstrand installerar Deutsche Gemeindes nya ledare på söndag. 14.10.2022 kl. 13:03

Församlingsförbundets  verksamhetsledare Kalle Sällström, pristagaren Stefan Härus och biskop Bo-Göran Åstrand.

kulturpris. I trettio år var Stefan Härus redaktör för programmet Tack och lov i Yle Vega. Programmet presenterade andlig musik enligt lyssnarnas önskemål, och präglades starkt av Härus röst, personlighet, närvaro och kunskap. Dessa motiveringar lyftes fram när Stefan Härus fick Församlingsförbundets kulturpris år 2023. 28.11.2023 kl. 15:33

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Vem har sökt tjänsten som ledande kaplan i Väståbolands svenska församling? Vem blir citykaplan i Johannes församling? Läs mera i notisen från domkapitels senaste sammanträde. 28.11.2023 kl. 13:58
När Torsten Sandell tar emot gäster hemma i Helsingfors bjuder han ofta på turkiskt te.

KORANFORSKARE. Många muslimer upplever pressen från västvärlden som outhärdlig, säger Torsten Sandell, som bott länge i Turkiet och forskat i Koranen. 23.11.2023 kl. 08:00
För Mari Koli blev utmattningen och den påföljande pilgrimsvandringen den livsförändring hon behövde.

livskris. När hon var fem år hittade Mari Koli sin pappa död. Det är egentligen där berättelsen om krig, en utbränd vd och att vandra sig frisk börjar. – Jag hörde en röst som sa: Du måste gå till Santiago de Compostela. 22.11.2023 kl. 13:01
Mikael Nylund har hållit i trådarna för projektet från början, men hela församlingen har stått bakom projektet.

EKENÄS. I tider när kyrkobyggnader blir nattklubbar eller bostäder går Betesdaförsamlingen i Ekenäs mot strömmen. Frikyrkan har köpt och renoverar den mer än 150 år gamla träbyggnaden Ekenäs seminarium. 21.11.2023 kl. 18:19