Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



I sitt arbete som ungdomsledare i Finström-Geta församling möter Katarina Gäddnäs ofta frågor om sexualitet. (Foto: Johan Sandberg)

I femton år har berättelsen om Maria Johansdotter från Föglö fascinerat Katarina Gäddnäs. Av berättelsen har hon skrivit librettot till operan Magnus-Maria som har premiär i Mariehamn den 15 juli. Om ett år blir det en roman. 9.5.2014 kl. 09:40
Bodil Sandell tycker att vi förlorat sanningsbegreppet när alla sanningar i vår tid är lika gångbara.
– Livet är som en saga, men ändå på riktigt, säger hon. (Foto: Tomas von Martens)

Efter att själv ha fostrat sex barn och varit hemma i sjutton år, känner hon starkt för stora familjer med ekonomiska svårigheter. – Jag tycker jag har märkt en hårdare attityd i samhället, säger Bodil Sandell. 8.5.2014 kl. 09:00
Kyrkomötets vårsession pågår den här veckan i Åbo. På bilden syns Åsa A Westerlund och Bo-Göran Åstrand, två av Borgå stifts sex ombud.

Kyrkomötet. Frågor om struktur och ekonomi slår sin stämpel på Kyrkomötets vårsession. 7.5.2014 kl. 13:58

kyrkomötet 2014. Sveriges ärkebyskop Anders Wejryd talade till ombuden på kyrkomötets öppningssession i Åbo. 5.5.2014 kl. 14:37

Johan Candelin. Johan Candelin har som representant för First Step Forum tagit emot ett fredspris av muslimer i Georgien. 5.5.2014 kl. 13:46

bibelsyn. Diskussioner om bibelsyn har på senaste tiden blivit aktuella bland metodister i USA. En pensionerad pastor i United Methodist Church (UMC) i USA vigde ett homosexuellt par trots att UMC tidigare klart har tagit avstånd från tanken på vigsel för homosexuella. 5.5.2014 kl. 13:37

Johannes församling. Nu krävs nya lösningar för att råda bot på konflikterna i Johannes församling, säger församlingsrådsmedlem Maria Björnberg-Enckell i en intervju för Svenska Yle. 2.5.2014 kl. 10:56

En kvinna som uppmanades slänga sina kryckor vid Pirkko Jalovaaras förbönskväll i Esbovikens kyrka i april i fjol sitter nu i rullstol, rapporterar tidningen Esse. 30.4.2014 kl. 13:12
- Vi måste se oss själva i spegeln när det gäller överkonsumtion av kläder i dålig kvalitet, säger Goa von Zweygbergk.

hållbarhet. Goa von Zweygbergk uppmanar oss att tänka till då vi står vid klädjättarnas fem-euroshyllor. 30.4.2014 kl. 00:00
Areopagrådet sammanträdde på den här kalkstensklippan i Aten. Här talade Paulus till filosoferna.

Det finns forskare som sett stora likheter mellan Jesus undervisning och kynisk filosofi. Paulus tog avstånd från världslig kunskap men använde sig ändå av sin kunskaper i grekisk filosofi när han talade till atenarna. Hur grekisk filosofi eventuellt påverkat kristendomen och vice versa, är något som teologerna funderar mycket över i dag. 29.4.2014 kl. 09:00
Det är pastor Mia Bäck i Åbo som har hållit i trådarna för den skribaförnyelse församlingen nu får pris för.

Mia Bäck. Kyrkostyrelsen fyller 70 år i år. För att fira det premierade Kyrkostyrelsen ett församlingsprojekt från varje stift. I Borgå stift gick priset till Åbo svenska församling. 28.4.2014 kl. 09:38

jukka keskitalo. – Riksdagens grundlagsutskott har gjort ett klokt och balanserat vägval om Den blomstertid nu kommer, säger Kyrkostyrelsens kanslichef Jukka Keskitalo. 28.4.2014 kl. 09:35

Pyttis församling. Att Pyttis församling i sydöstra Finland gjordes enspråkigt finsk var en miss. Kyrkostyrelsen har nu återtagit beslutet som togs den första april. 22.4.2014 kl. 16:15

Noah. I storfilmen om Noa bygger jättar av sten arken, människorna på arken hotas av en inkräktare och Noas söner förbjuds att få barn. Exegeten Lotta Valve har sett filmen och reder ut på vilka sätt den skiljer sig från berättelsen om Noa i Första Moseboken 6–10. 17.4.2014 kl. 14:14
Julia Korkman har erfarenheter av att utreda övergrepp. Nu tar hon sig an fallen i Esbo.

Rättspsykolog Julia Korkman har fått i uppdrag av biskop Björn Vikström att utreda övergreppen i Esbo svenska församling. 11.4.2014 kl. 13:00

Ronny Thylin har döpt ovanligt få barn den senaste tiden på grund av pandemin.

dop. Dopet är en tradition – men det är också en länk till gemenskap med församlingen och med Gud. 28.4.2021 kl. 08:00
Torbjörn Anderssén är en tänkare som har svårt att få tag på tillräckligt intellektuell litteratur.

tänkare. Han blev nedslagen på gatan i Åbo för att hans sällskap talade svenska. Ännu femton år senare präglar händelsen Torbjörn Andersséns liv. 29.4.2021 kl. 10:43
Jim och Cia Duhamel

relationer. När Jim Duhamel 2011 seglade 147-fotaren Visione till Jakobstad anade han inte vilka följder det skulle få. I Jakobstad fann han sin hustru Cia och en relation till Gud. 29.4.2021 kl. 10:14
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

teater. Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen. 28.4.2021 kl. 15:05
Kristian Willis utanför Dickursby nya kyrka i Vanda.

profilen. – Jag skulle gärna vara med och skapa framtidens folkkyrka, för jag tror att vi inte har något annat val, säger Kristian Willis som snart tar över som kyrkoherde i Vanda svenska församling. 27.4.2021 kl. 15:05