Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



Katriina Järvinen har intervjuat människor som av olika orsaker vägrar ha kontakt med sina föräldrar.

Katriina Järvinen kallar sig själv ”den fattiga kvinnans Merete Mazzarella”. Hennes färska bok handlar om barn som inte vill ha kontakt med sina föräldrar. 11.9.2014 kl. 09:50
För den som är högkänslig kan många sinnesintryck vara påfrestande. (Foto: Belovodchenko Anton)

Vad har Sibelius, Abraham Lincoln och Jesus gemensamt? Svaret är att de alla hade ett nervsystem som var känsligare än hos genomsnittet. Under de här männens livstid fanns det inget begrepp som beskrev deras personlighetsdrag. I dag kallar vi dem högkänsliga. 10.9.2014 kl. 15:38

Munsala kapellförsamling löper risk att bli utan representation i moderförsamlingen Nykarlebys kyrkofullmäktige. Då det återstår mindre än en vecka av tiden att nomineria kandidater har man ännu inte börjat söka efter dem. 9.9.2014 kl. 13:47
Chrisse Westerholm och Else-Maj Byman tycker att församlingsvalet är viktigt och engagerar sig gärna i kampanjen Tro på det goda.

församlingsval. Församlingsvalet är en möjlighet för församlingarna att göra sig själv synliga. Den 15 september ska kandidaterna vara uppställda. 8.9.2014 kl. 15:12

finlands evangelisk-lutherska folkmission. Finlands evangelisk-lutherska folkmission har inför församlingsvalet i höst lanserat nätverket ”Tro och gemenskap”. 8.9.2014 kl. 15:04

jomala. En sex år gammal tvist mellan Jomala församling och församlingens tidigare kyrkoekonom har fått sitt utslag i Ålands tingsrätt, skriver tidningen Åland. 8.9.2014 kl. 15:03
Som musikalartist får man finna sig i att flytta med jobbet. I höst och vinter sitter Anton Häggblom i sminkstolen vid Svenska Teatern i Helsingfors.

Anton Häggblom. Över tusen personer ville spela i MAMMA MIA! som sätts upp på Svenska teatern i höst. Anton Häggblom från Karleby var en av några få som kom över en huvudroll. 3.9.2014 kl. 10:23
Tapio Luoma, biskop i Esbo stift, presenterar teserna om att främja enheten i kyrkan.

Kari Mäkinen. Olika åsikter ska rymmas i kyrkan. Det som behövs är respekt och omsorg om enhet. 1.9.2014 kl. 13:45

Stina Lindgård. Pastor Stina Lindgård har valts till gemensam kyrkoherde för Lappträsk svenska församling och Liljendal församling. 29.8.2014 kl. 15:14
Heikki Räisänen säger att han inte själv sökt sig till en offentlig roll i rampljuset, men han har inte heller undvikit utmaningar.

Ingen annan personifierar årtionden av finländsk bibeldebatt som Heikki Räisänen. Hans nyutkomna självbiografi är en av höstens stora händelser på den kyrkliga bok- och kulturfronten. 28.8.2014 kl. 15:09
Freja Häggblom är mån om att bevaka finlandssvenskarnas intressen i den kyrkliga sfären.

freja häggblom. Freja Häggblom är förvånad över den mängd energi många kristna använder till att försöka övertyga andra med intellektuella argument. 28.8.2014 kl. 00:00
Patrik Hagman och Maria Wikstedt tror att vuxna behöver få träffa varann och prata om tro.

Patrik Hagman. I höst blir det söndagsskola för vuxna i Pargas. De som deltar ska få svar på en fråga som sällan ställs i kyrkan men som är brännande aktuell för många: Varför vara kristen? 26.8.2014 kl. 23:18
- Jag upplever att familjelivet är djupt andligt. Det handlar om en vilja att vara en god förälder, en god människa. Familjen formar oss oerhört mycket som människor, säger Maria Sundblom Lindberg.

Maria Sundblom Lindberg. En trotsig treåring kan göra de mest harmoniska föräldrar galna och en bråkig tonåring kan splittra en syskonskara. Yle Fems nya familjeserie tar tag i vardagslivets utmaningar. 25.8.2014 kl. 12:57

syrien. Nordiska Inremissionsrådet (NIR) vädjar till regeringar och massmedia i de nordiska länderna om att inte förbise de förföljelser som drabbar kristna i Syrien och Irak. 25.8.2014 kl. 12:48
Tomas Koskinen drömmer om att resa och möta nya kulturer, men den största drömmen handlar om något större än det man kan köpa för pengar. – Jag har en dröm om att vi som kallar oss kristna ska kunna närma oss varandra och fokusera mycket mer på Guds kärlek och på det positiva. (Foto: Michaela Rosenback)

För Tomas Koskinen är projektet Familjen Ab det allra viktigaste i livet. Som sexbarnspappa uppskattar han det kontaktnät som barn i olika åldrar ger. Det var också familjen som bidrog till att kören Ichtys startades. 22.8.2014 kl. 09:14

mission. Efter fjorton år bland aboriginerna i Australien kom Maria Zuglian med familj till Finland för strålbehandling. Tanken var att återvända efter fyra månader. Men dörren stängdes och coronan hindrar dem att återvända för att ta farväl. 10.6.2021 kl. 07:01
Även om kyrkorna öppnar upp igen ska man fortsättningsvis beakta avståndet.

GUDSTJÄNST. I sommar får församlingen delta i gudstjänsten igen efter en lång coronapaus. Hur många ryms in? Det beror på var du bor. – Det känns overkligt, säger kyrkoherde Mats Lindgård om att öppna kyrkdörrarna igen. 8.6.2021 kl. 12:18
Fred Wilén är kyrkoherde i Kyrkslätts svenska församling.

PRÄST. Fred Wilén är ny kyrkoherde i Kyrkslätt. Han träffar varje vecka folk som gillar honom för att de minns honom från radion. 7.6.2021 kl. 14:39
I juni öppnar Johanneskyrkan för gudstjänstbesökare, men Johan Westerlund rakar sig först när kyrkan får packas riktigt full.

GUDSTJÄNST. I juni börjar kyrkorna öppna upp för gudstjänstbesökare. Men kyrkoherde Johan Westerlund rakar av sig sitt coronaskägg först när kyrkans alla coronabegränsningar är borta. 28.5.2021 kl. 16:05
Att samtala i en kyrka är en signal om att också det omätbara ryms med – det som inte kan vägas, mätas eller göras statistik på.

samtal. Vad är ett gott samtal? Vad händer när människor möts i dialog istället för debatt? Jakten på det goda samtalet tog sig uttryck i en talkshow i kyrkan. 27.5.2021 kl. 17:02