Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



Det första julkortet i KP:s adventsserie handlar om den bästa gåvan. 30.11.2012 kl. 22:02
Glädjen som försvann då islam tog över i Iran har nu återvänt. Då Daniel Shayesteh mötte Jesus förändrades hans liv radikalt. Han besökte Österbotten senaste vecka. (foto: Johan Sandberg)

Hans mål var att utplåna Israel. Nu försvarar den tidigare Hizbollah-terroristen judarnas rätt till landet, med Koranen som grund. 29.11.2012 kl. 10:28
Stefan Sigfrids är pastor i Sion i Vasa. Han påminner om att alla församlingar är en produkt av den tid de verkar i. (foto: Patrik Hellström)

frikyrkor. Hur länge ska gamla misstag få stämpla ett samfund? Många har gjort upp med gammal teologi och gammal frikyrkokultur. Döm inte dagens samfund för gårdagens fel, säger tre frikyrkopastorer till KP. 29.11.2012 kl. 10:14
Gunvor Österlund är en av eldsjälarna i den karismatiska friförsamlingen Betel i Karis. (foto: Christa Mickelsson)

Under hela livet har Gunvor Österlund gått på de vägar Gud har stakat ut för henne och på många områden blivit en riktig frikyrkans pionjär. Med åldern blir ansvarsområdena färre, men kallelsen står kvar. 29.11.2012 kl. 10:04

Stiftets förtroendevalda samlades i Tammerfors på onsdagen. 28.11.2012 kl. 09:16
Heli Hämäläinen utanför sin hemkyrka på Brändö i Helsingfors. (foto: Tomas von Martens)

Heli Hämäläinen är en transperson. Hon föddes i en manskropp men har alltid känt sig som en kvinna. Därför anser hon att hon aldrig har bytt kön. Hon är kristen och förtroendevald i kyrkan och politiskt aktiv sannfinländare. 22.11.2012 kl. 09:47
Till vardags jobbar Mats Björklund i en miljö som omges av manliga attribut. Han är lantbrukare i Pedersöre. (foto: Johan Sandberg)

Männen drivs av behovet att göra hjältedåd. Det behovet kunde kyrkan bättre ta vara på. Kyrkan borde söka sig till platser där det hettar till, anser Mats Björklund. 22.11.2012 kl. 09:59
Vänskapsveckans paneldebatt. (foto: Tomas von Martens)

Den internationella vänskapsveckan mellan muslimer och kristna uppmärksammandes i Vanda med en paneldebatt om familjens betydelse inom islam och kristendom. 22.11.2012 kl. 10:09

Gör inget. Vänta. Två svenska församlingar. En svensk församling. 16.11.2012 kl. 07:48
Peter Hallström har äntligen kunnat lämna sitt själsliga fängelse mot en relation med Gud som erbjuder kärlek, gemenskap, nåd och barmhärtighet. (foto: Majken Öst-Söderlund)

peter hallström. Han växte upp i pingstkyrkan. Där fick Peter Hallström utveckla sin musikalitet, men budskapet om dom och straff gjorde honom vettskrämd och otrygg. Hans tro räckte aldrig till. I dag är den förlorade sonen hemma, såret i själen håller på att läka. 15.11.2012 kl. 10:39
Lekmannaombuden Peter Lindbäck och Åsa A. Westerlund och prästombuden Max-Olav Lassila och Bo-Göran Åstrand tar i Kyrkostyrelsens strukturförslag. (foto: Rolf af Hällström)

Kyrkomötet. Alla de drygt femtio kyrkomötesombud som uttalade sig under förra veckans remissdebatt i Åbo var positiva till den nya församlingsstrukturen ”Samfällighet 2015”. 15.11.2012 kl. 10:55
I höst har Bengt-Eric Rönn fått bekanta sig med Nykarleby som studerande på folkhögskolan. I vår bär det av till Nicaragua. (foto: Johan Sandberg)

bengt-eric rönn. En arbetsolycka 1974 förändrade Bengt-Eric Rönn. I dag ser han olyckan och åren efter den som en uppmjukningstid. Gud fann han några år senare. 15.11.2012 kl. 10:47

Katainens regering har i uppdrag att utarbeta en språkstrategi för hela landet – nu ska också kyrkan göra upp en strategi för bägge nationalspråken. Det beslöt kyrkomötet förra veckan. 12.11.2012 kl. 09:37
robert dam har skrivit en självbiografisk bok om sina tjugo inom scientologirörelsen. Foto: Förlaget Libris.

scientologi. I tjugo år var Robert Dam aktiv inom rörelsen. När han hamnade i onåd fick han se en sida av organisationen som han inte tidigare trott på. 8.11.2012 kl. 10:13
Ett av Peter Sandströms bästa minnen av sin egen pappa var när pappan i 75-årsåldern tog tåget till Åbo och ställde upp som barnvakt i baksätet för att Peter och tvååriga sonen Leo skulle kunna ta bilen till Nykarleby. – Tre generationer, den resan fick vi göra tillsammans. Det är ett fint minne. (foto: Sofia Torvalds)

peter sandström. Peter Sandström är en man som sällan besöker främmande länder – i stället reser han till sitt barndomslandskap. Trädgårdsmästarens son skriver om växter men vill inte återvända till växthuset. 8.11.2012 kl. 10:04

En maktmänniska kan kännas stark, men bakom styrkan gömmer sig obearbetade sår.

ledarskap. En människa man inte får kritisera. En människa som alltid har rätt. En människa som får dig att tänka: är det hen som är galen – eller är det jag? Maktmänniskor finns i alla sammanhang, men i kyrkan ställer de till särskilt stor skada. 16.11.2020 kl. 14:21
Sara George är glad att den fria bönen gjort deltagarna mindre rädda att uttrycka sig inför varandra.

sibbo. Hjälp, vad ska det här bli till? Sara George startade en bönegrupp som kombinerar bön med promenader. 11.11.2020 kl. 11:37
Mari Puska ser fram emot helgens kyrkodagar i Mariehamn. – Jag tror att behovet av det här är stort.

mariehamn. Under fredag kväll drar årets kyrkodagar igång i Mariehamns församling. Formatet är mindre på grund av coronaepidemin, kring 70 anmälda deltar. – Vi strömmar en del program så också andra kan delta, säger Mari Puska. 13.11.2020 kl. 12:01
Esther Kazen ser kyrkans potential att göra världen bättre.

feminism. Esther Kazen väntade sig att hon tillsammans med kyrkan skulle få kämpa mot orättvisor. I stället har hon många gånger upplevt att hon kämpat mot kyrkan. 12.11.2020 kl. 16:45
Vi behöver stå ut med paradoxer i livet, säger Katarina Gäddnäs.

Bok. Katarina Gäddnäs har länge skrivit om tro och brottats med det religiösa språket. Nu ger hon ut en bok med texter om Guds kärlek mitt i motgångar och halvfärdigheter. 12.11.2020 kl. 09:57