Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



urgamla pelare från romartempel på Forum delar in kyrkorummet i tre skepp. FOTO: COLOURBOX

Kyrkpressens kyrkbongare är i farten igen – den här gången har hon rest till Rom. I vår nya artikelserie presenteras en rad kyrkor från 300 till 500-talet. 16.6.2013 kl. 12:00
Illustration: Malin Aho

Hur ska vi i dag som moderna människor förstå berättelsen om Adam och Eva och syndafallet i Bibeln? Hur går arvsynden ihop med evolutionsläran? Vi ställde frågorna till Eva-Lotta Grantén som forskar i nutida luthersk teologi och etik. 15.6.2013 kl. 12:00
Sommarjobbarnas uppgifter på kyrkogården är bland annat att kratta gångarna och klippa gräs. FOTO: Johan Myrskog

I Ingå har man medvetet satsat på församlingens egna ungdomar då man anställt sommarjobbare. Den första dagen på jobbet är stekhet och intensiv. 14.6.2013 kl. 15:18
Tor Löjtlin tar också hand om gravgården i Ingå så ofta han kan. FOTO: Johan Myrskog

Tor Löjtlin brinner för Ingå kyrka och att arbeta med praktiska saker. Han jobbar inte längre som vaktmästare men det hindrar honom inte från att hoppa in då och då. Ingen känner till Ingå kyrka lika bra som han. 14.6.2013 kl. 09:47
Jeppe Karlsson och Maria Lundström skulle gärna läsa fler texter av unga finlandssvenska dramatiker. I februari har Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan premiär på Viirus. FOTO: Sofia Torvalds

På scenen får både himlen och helvetet rum. En teaterbiljett är dyrare än en biobiljett, men för priset kan man i bästa fall köpa sig en existentiell upplevelse och en stor dos kollektiv beröring. 13.6.2013 kl. 15:18
Markus Saarinen har trivts i Sideby prästgård, men den har känts stor för en ensam präst. Nu ska Sideby prästgård säljas. FOTO: JOHAN EKLÖF

Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16
Marianne Sundroos och Antti Kuokkanen planerar sommarens storsatsning: En kyrkoopera i Kimiti Kyrka. FOTO: KP-arkiv

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00
Från vänster Johan Storgårds, Maria Sundblom Lindberg och Ralf Saxén som tog initiativet till en skrivargrupp för män. FOTO: Tomas von Martens

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00
Illustration: Malin Aho

Kan människan uppleva Gud? De flesta kristna är överens om att det är möjligt. Det finns otaliga berättelser om en känsla av närvaro eller direkta uppenbarelser av det gudomliga. C.S. Lewis mötte Glädjen, men det gjorde också Karl Ove Knausgård. 8.6.2013 kl. 12:00
Tidningen Sändarens chefredaktör Annika Ahlefelt och Sändarens redaktion besökte Helsingfors i slutet av maj.

Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige har äntligen fått ett namn för sitt gemensamma kyrkosamfund. 7.6.2013 kl. 13:46
Jeanette Ljungars har varit Oravaisbo sedan tonåren. Fjärdsändan är ett av landmärkena i den forna kommunen som numera är en del av Vörå.

Om inte kärleken får styra ledarskapet så styr rädslan.  Rädslan för att någon annan ska göra jobbet bättre än jag. Jeanette Ljungars tror på samarbete, inte konkurrens. Även inom företagsvärlden. 7.6.2013 kl. 10:14
Enligt det förslag som kyrkomötet röstat ja till kliver kyrkoherden ner från ordförandeposten i församlingsrådet. ILLUSTRATION: WILFRED HILDONEN

Kyrkomötet röstade ja till en ändring av församlingsrådstrukturen: kyrkoherden ska inte längre automatiskt vara ordförande. En del tror att det leder till problem. Andra tycker det blir perfekt. 6.6.2013 kl. 09:00
Johanneskyrkan i Helsingfors.

Problemen i Johannes församling är allvarliga och måste åtgärdas genast. 5.6.2013 kl. 15:00
Finländska stupade läggs i kistor i Kollaa, Loimola i juli 1941. FOTO: SA-KUVA

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så. 2.6.2013 kl. 12:00

Mats Björklund är djuruppfödare och troende.

debatt. Är mjölk- och köttproduktionen "Satans verk" eller något som välsignas av Gud? De här frågorna debatteras efter en omstridd kolumn i tidningen Kirkko & Kaupunki. 28.1.2021 kl. 14:23
– Under hösten började jag skriva för att reda ut tankarna som snurrade i mitt huvud. Först trodde jag att jag skrev bara för mig själv, men under skrivandets gång märkte jag att jag skriver till min kära kyrka och till kyrkomötet, säger John Vikström.

äktenskapet. Kyrkan kan inte fortsätta säga både ja och nej till sina homosexuella medlemmar. Ärkebiskop emeritus John Vikström satte sig ner och skrev en artikel till sin "kära kyrka", och i den argumenterar han för en kompromisslösning. 25.1.2021 kl. 14:16

äktenskapet. "Några synpunkter på en eventuell utvidgning av synen på äktenskapet inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland." 25.1.2021 kl. 14:29
Helena och Olle Domars fick ännu tid tillsammans. Det ser de som en gåva.

Överlevare. Olle Domars resa från död till liv handlar lika mycket om hustrun Helena. För Olle minns inget, och när han än en gång hör Helena berätta om de dramatiska dygnen får han höra nya detaljer som han inte kände till. 21.1.2021 kl. 16:45

Nattvard. Vissa församlingar välkomnar sina medlemmar till nattvardsbordet trots coronarestriktionerna – med specialarrangemang. Men många firar inte nattvard alls. 21.1.2021 kl. 11:11