Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.
Bröderna Vilpanen som ettåringar. De föddes i en finsktalande familj, men växte upp på svenska och är i dag helt svenskspråkiga.

Bakom barnhemmets dörrar – en berättelse om två bröder

livshistoria.

Ett barnhem där barnen får utstå hot, misshandel och hårt fysiskt arbete. En ängel som kommer på besök i natten. Det låter som en otrolig berättelse, för bröderna Vilpanen var det verklighet.

9.11.2018 kl. 16:21

– Vi kan ju berätta hur det började, säger Martti Vilpanen. Vår mosters man var alkoholist.

Det var i början av 1940-talet. Tvillingbröderna Martti och Paavo Vilpanen bodde hos sin moster och hennes man. De var inte ens två år gamla när mannen försökte tvinga dem att dricka alkohol. Behandlingen uppdagades snart och pojkarna togs därifrån. De kom till ett svenskt barnhem i en by i östra Nyland. De två små pojkarna led av lunginflammation och det var osäkert om de skulle överleva.

– Läkaren som granskade oss sa att de här pojkarna inte ser morgondagens ljus, berättar Martti.

Men bröderna Vilpanen klarade sig.

Barnhemmet

47 barn bodde det som mest på barnhemmet. Det var krigstid när bröderna kom dit. De minns att de såg bombplanen som flög över och fällde sina bomber i havet; skrällarna när de detonerade.

Bröderna Vilpanen minns en hård tillvaro. Maten var enformig. Kläderna som barnen på hemmet fick bära var lappade och nötta, ofta för små. Skorna klämde deras fötter så att ögonen tårades och under en av de kallaste vintrarna hade Paavo inget annat att ha på fötterna än ett par träskor med papperstyg ovanpå. En sommar fick alla barnen löss och deras hår fick klippas bort.

– Alla runtomkring visste på vilket hem vi bodde. Vi såg ut som utomjordingar eller patienter på något sjukhus, säger Paavo.

Bröderna minns när de blivit gamla nog att börja skolan. Barnhemspersonalen stod och skrek åt dem när de inte hittade passliga kläder och skor att klä på sig.

– Det låg en liten barnstövel på golvet, minns Martti. När de skrek åt oss vippade jag upp den i taket. När den föll ner råkade den träffa sköterskan rakt i huvudet. Hon blev så rosenrasande att hon tog fast mig i öronen och lyfte upp mig och skakade om mig.

Han spände sig och kämpade emot och kunde känna hur hjärtat slog en volt i bröstet. Martti hade men av händelsen i veckor efteråt, men när han grät tyckte barnsköterskorna att han inbillade sig.

Det var ingen engångshändelse. Paavo hade en tand som växte snett, så att den stack rakt ut ur munnen på honom. En gång fick han en smäll i ansiktet så tanden gick rakt genom läppen.

"Föreståndarinna stod hela tiden och skrek att vi skulle jobba. Vi var så övertrötta, vi skulle ju också läsa läxor och gå till skolan."

De minsta barnen skrek ofta om natten, men ingen av sköterskorna steg upp.

– För att få sova gick jag upp och bytte blöjor. Så lekte jag lite med dem och så somnade de. Och då fick också vi sova, berättar Paavo.

Arbete och ris

– Det var den mörkaste tiden i våra liv, säger Martti. Det var hot och allt möjligt. När vi kom från skolan fick vi inte läsa läxorna, utan måste jobba. Där fanns en stor trädgård och ett växthus. Alltid fanns något att göra.

På hösten skulle de hjälpa till med slakten. Det fanns grisar och får vid barnhemmet.

– Berätta inte allt, det är så hemskt, säger Martti till brodern.

– Värst var det nog att nacka hönsen, säger Paavo.

På varje dörrpost i barnhemmet hängde stora riskvistar – Martti håller ut armarna och visar. Kom de för sent tillbaka till hemmet betydde det stryk.

– Vi skulle dra ner byxorna och ligga på en brits. Så slog de med riskvistarna så att ryggarna fick röda, uppsvällda märken, berättar Paavo.

– När vi gick till skolan var det många gånger vi inte kunde sitta alls, för det brände, sved och värkte, säger Martti.

Flickor och pojkar på hemmet behandlades på samma sätt.

– Vi började fundera om flickorna någon gång i tiden skulle ha barn, kunde det alls gå? Så som personalen behandlade dem, sparkade och hade sig, säger Paavo.

Ofta fick bröderna Vilpanen skulden för de äldre barnhemspojkarnas bus.

– De hotade hela tiden med att de skulle skicka oss till Östensö, upp till Österbotten, säger Martti. Där fanns ju ett sånt där hem för brottslingar.

Ibland kom barnskötarpraktikanter till hemmet. De visade barnen att det fanns något annat, ett bättre liv, utanför. Men de stannade bara en kort tid.

Ängeln och Jesus-tavlan

En händelse under åren på barnhemmet var inte lik de andra. När bröderna var ungefär fyra år sov de på andra våningen i huset. Där fanns ett fönster som vette ut mot en äng. Det var natt och beckmörkt när båda bröderna vaknade.

– Vi tittade ut genom fönstret, säger Martti.

"Det var som en stjärna långt borta. Den närmade sig tills den var alldeles vid fönstret. Ljuset var klart som mitt på dagen."

Plötsligt var ljuset inne hos dem. Det var en ängel de såg stå där.

– Jag sa åt dig: Ser du samma sak som jag? berättar Paavo. Jo, svarade du.

Paavo visar hur de satt, han på ena sidan, så ängeln och brodern på andra sidan. Stor och skinande vit, berättar Martti att den var.

– Det var det bästa ögonblicket för oss. Vi blev så lugna.

De följande dagarna betydde örfilar och slag ingenting.

På en vägg i barnhemmet fanns en stor, vacker tavla som barnen beundrade. De frågade personalen vem den föreställde. ”Det får ni reda på i skolan”, var det enda svar de fick. Till slut fick de veta att det var Jesus himmelsfärd som avbildades.

– Då först fick vi reda på vem den där Jesus var, säger Paavo. Det var inte något andligt alls där på det där hemmet. Det var bara kallt och hårt.

När gubbarna från kommunen kom för att granska barnhemmets verksamhet satt pojkarna gömda under bordet med den stora duken och tjuvlyssnade.

– Kommungubbarna frågade av personalen: Hur är det på det här hemmet, är allting väl? Joo, sa de, vi har så snälla barn. De gör inget illa, berättar Martti.

När pojkarna under bordet blev upptäckta kördes de snabbt ut ur rummet, innan de hann få för sig att protestera.

Aldrig ett eget hem

Tvillingbröderna Vilpanen höll ihop, de hade ett eget sätt att kommunicera. När det inte fanns någon annan de kunde anförtro sig åt hade de ändå varandra.

"Vi tittade bara på varandra så visste vi precis vad den andra tänkte."

Tre gånger försökte bröderna rymma från barnhemmet, men blev alltid upphittade igen.

– En gång for vi upp till skogs och byggde en liten koja, så fick vi sova lite i fred, berättar Paavo. Men sedan när de kom och hittade oss …

– Det var ett sådant skrik, de var rosenrasande, säger Martti.

Bröderna bodde på barnhemmet till sjuttonårsåldern.

– Alla pengar vi fick, det var någon mark då och då, sa föreståndarinnan att hon skulle ta hand om. Vi skulle få dem tillbaka när vi flyttar. Pyttsan, ingenting. Hon for iväg med allting, säger Paavo.

Martti blev skickad till en familj för att gå i lära hos mannen som jobbade som målare. Men mannen var alkoholist och Martti stannade inte länge. Paavo kom till granngården. Där behövde de hjälp med vårsådden och frågade om han kunde köra häst.

– Jo, jo, sa jag. Jag hade aldrig kört häst, men jag behövde tjäna lite pengar för att köpa kläder.

Tunga säckar som skulle lyftas upp i såningsmaskinen var inget problem för Paavo som jobbat hårt på hemmet. Hästen travade på så han höll på att tappa de stora lånade stövlarna. Men bonden var han nöjd och grannarna ringde och hörde sig för vem arbetskarlen var. Det var revansch för barnhemspojken.

Efter att de klarat av sin militärtjänstgöring gick bröderna omkring och frågade efter arbete och någonstans att bo. Paavo försökte gå till socialen och fråga efter hjälp, pengar. De svarade: “Ni är ju två stycken.”

– Hur hjälper man varandra om man inte har någonting? frågar Martti.

I vuxen ålder har bröderna flyttat omkring mycket för att hitta jobb. Martti har varit i byggbranschen, Paavo jobbade många år med att dra telefonkablar. Det var ingen trygg tillvaro och det var svårt att hitta vänner de kunde lita på bland arbetskamraterna. De berättar om tungt arbete där de gång på gång fick bevisa sitt kunnande, om boende i baracker, ett stulet lönekuvert, om bra och dåliga arbetsgivare.

En glädje att hjälpa andra

”Vi kan inte berätta de hemskaste sakerna”, säger bröderna Vilpanen flera gånger.

– Han där uppe känner till vad som har försiggått, säger Martti. Hoppas han förlåter dem som gjorde illa. Vi har bett för att de ska ha det bra de också, fast de misshandlade oss mycket.

I dag är Martti och Paavo Vilpanen 77 år gamla. De har människor omkring sig som bryr sig om och litar på dem – och trots allt de varit med om hjälper de gärna andra.

– Jag förundrar mig över folk som inte förstår att bjuda på sig själva, säger Paavo.

En sak som sysselsätter dem varje vecka är matutdelningen i Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors, där bröderna hjälper till med att hämta och sortera varor.

– Det är ett nöje tillika som det är en värme innanför bröstet, att vara här och se att sådana får hjälp som behöver den, säger Martti.

Emelie Wikblad



Tom Emaus tror att Bibeln har massor att säga dagens människor. FOTO: Privat

Bibeln är mångbottnad, tycker Tom Emaus, som finner tröst och glädje i den. 8.8.2013 kl. 15:08
Clas abrahamsson menar att samarbetet mellan kyrka och stat bara är naturligt i ett samhälle där drygt 75 procent av befolkningen hör till kyrkan

Det råder en ganska stor okunskap när folk ofta felaktigt talar om en statskyrka, säger notarie Clas Abrahamsson som menar att kyrka och stat i princip redan är åtskilda. 8.8.2013 kl. 10:03
Fredsduvan är symbolen för Ragnwei Axellies utställning som är en av programpunkterna under konstvandringen i den östnyländska skärgården.

En konstupplevelse i stillhet och natur är ledord när församlingarna i Lovisa och Pernå omarbetar traditionen med pilgrimsvandring. Resan rör sig mellan det estetiska och heliga – både bland amatörer och proffs. 4.8.2013 kl. 12:00
Pavel taska vill ägna hela sitt liv åt att leda människor närmare Jesus. FOTO: Johan Myrskog

Pavel Taska blev kristen på allvar då han var tonåring. Sedan dess har han vuxit allt djupare in i sin tro. Att arbeta med ungdomar i Ostrava i Tjeckien beskriver han som både utmanande och fantastiskt. 3.8.2013 kl. 12:00
Mary Nystrand har alltid ett handarbete på gång. Den här tröjan ska gå till en fyraåring på ett barnhem i Uganda som hon hittat på nätet.

Ord ligger henne varmt om hjärtat. Hon både diktar och bloggar och upplever en tid av omställning i sitt liv. 2.8.2013 kl. 13:12
Pieksämäkilägret bjöd på fantastisk gemenskap och fartfyllt program. FOTO: Johan Myrskog

Kyrkans ungdoms sommarläger i Pieksämäki samlade dryga 800 deltagare. Men för att göra ett läger möjligt krävs det en massiv insats av frivilliga. Frivilliga som med ett leende på läpparna ställer upp bakom kulisserna. 1.8.2013 kl. 15:01
Under åtta år bodde Märta Norrback i Kenya och huset här hemma är fyllt av minnen från missionärstiden. Bland annat en mössa gjord av apskinn och en korg av gräs. FOTO: Sara Ekstrand

Sedan ett halvt sekel tillbaka har Svenska Lutherska Evangeliföreningen skickat ut missionärer till Afrika. Men missionsverksamheten handlar inte längre bara om evangelisering och undervisning. 2.8.2013 kl. 10:45
Fortfarande går diskussionen het efter Päivi Räsänens uttalanden.

I kölvattnet av inrikesminister Päivi Räsänens tal på folkmissionsdagarna tidigare i juli visar debatten om vem som får säga vad inga tecken på att avta. 1.8.2013 kl. 18:00
På marknivå är San Clemente en medeltida basilika. 
FOTO: COLOURBOX

Den här kyrkan kan man läsa som en historiebok, lager för lager. Det är San Clemente som står i tur i KP:s serie om tidiga kristna kyrkor i Rom. 22.7.2013 kl. 11:55
Johan Sandberg besökte bibelfabriken i St. Michel. FOTO: Johan Sandberg

Fem och en halv miljoner biblar och annan litteratur med kristen koppling kommer varje år ut ur tryckpressarna i St Michel Print. Tryckeriet är det enda i Norden som kan trycka och binda böcker på tunnpapper. 21.7.2013 kl. 12:00
Förberedelserna är i full gång. Boris Salo får hjälp med berättandet av Håkan Streng och Lasse Hjelt. FOTO: Johan Sandberg

Efter två böcker om Markusevangeliet och några försök att berätta delar av det är kaplan Boris Salo i Jakobstad redo för nästa utmaning: Han ska berätta hela evangeliet. 20.7.2013 kl. 12:00
Målningen har lyckats bra, säger från vänster Tom Hellsten, Karel Kakko, Karl-Erik Westin och Ossi Väänänen. Sammanlagt har runt tio personer deltagit i Ingå församlings båtklubb. FOTO: Rolf af Hällström

Nästa vecka sjösätts Ingå församlings förbindelsebåt, upprustad av ett kunnigt gäng på tio frivilliga som samlats inom församlingens ”träffpunkt för gubbar”. – I en skärgårdsförsamling ska församlingen syssla med samma saker som medlemmarna, säger församlingspastor Tom Hellsten 19.7.2013 kl. 13:11
Den nyaste familjemedlemmen Shiro, en japansk spets, hjälper Heidi Finnilä att lätta på sitt kontrollbehov. Nu har det gått drygt tre år sedan hon drabbades av utmattningssyndrom. FOTO: Michaela Rosenback

I sex månader gick journalisten Heidi Finnilä omkring med svåra fysiska symptom. Läkarna hittade inget fel på henne och hon fortsatte att jobba. Tillslut insåg hon själv att problemet var psykiskt. 19.7.2013 kl. 09:45
Begravdes bygdens store son Anders Chydenius här under kyrkgolvet i Karleby sockenkyrka? Det får ett DNA-prov utvisa. FOTO: KARLEBY SVENSKA FÖRSAMLING/ TAINA LAMMINEN

Frågan om var stadens store son Anders Chydenius med säkerhet är begraven är ännu obesvarad i Karleby. Med hjälp av DNA-prover ska man nu försöka få svar på frågan. 18.7.2013 kl. 12:44
Inrikesminister Päivi Räsänen ryms inom kyrkans läroramar men väcker ändå starka känslor. FOTO: KP-arkiv/Christa Mickelsson

Inrikesminister Päivi Räsänen upplevs som en belastning både för sin kyrka och sitt parti. Men hennes uttalanden ryms inom kyrkans läroramar och i partiet finns ingen som har axlar breda nog att ta över. 18.7.2013 kl. 09:32

Irene Erkko studerar för att bli vildmarksguide – som motvikt till prästjobbet.

kaplansval. Irene Erkko från Espoonlahden seurakunta blir ny kaplan i Esbo svenska församling. – Det känns jättebra! säger hon. 4.2.2021 kl. 16:21
– Ibland kan det bli patetiskt när någon finlandssvensk nyfrälst Dawkins-ateist plötsligt tycker sig ha hittat något riktigt fynd. Det var någon som sa: Din tro har ju bara uppkommit i din egen kontext, där du vuxit upp. Det tyckte han var en fantastisk slutsats, säger Jan-Erik Andelin.

tro. Journalisten Jan-Erik Andelin tror på Gud och vill gärna diskutera det. Kaffepannan är varm, och han har mycket att säga: han har funderat ett helt liv. Men varför kommer ingen? 4.2.2021 kl. 09:25
Eva Kela har lärt sig att vila.
– Det handlar inte om att vara lat,
det handlar om att
optimera den tid som
jag har på jorden.

Personligt. Ångesten, rädslan och MS-diagnosen är en del Eva Kelas liv. Men sedan ungefär tio år har hon blivit tillfreds med livet – på riktigt. – Jag har haft och har ett så rikt liv! 3.2.2021 kl. 09:50
Framför allt personer i åldern 20-29 år lämnade ur kyrkan, medan de som trädde in i kyrkan till största delen fanns i åldersgruppen 30-39-åringar.

statistik. Under coronaåret nådde kyrkan närmare 1,4 miljoner personer i individuella möten. I telefonsamtal och samtal över nätet tredubblades antalet (443 000) och vid utdelning av matkassar mer än fördubblades antalet (309 000) jämfört med året innan. 1.2.2021 kl. 11:42
Att jobba med svinnmat har fått Liisa Haveri att känna mer glädje och tacksamhet för maten.

Svinnmat. Ätbar mat av god kvalitet hör inte hemma i soptunnan. Stadin Safka ser till att den i stället hamnar hos mathjälpen eller i lunchrestaurangens kök. 3.2.2021 kl. 00:00