– Just nu handlar det mer om att avsluta gamla kapitel än att börja nya, säger Patrick Tiainen.
Han studerar vid räddningsinstitutet i Kuopio för att bli nödcentraloperatör. Efter examen i maj är planerna öppna.
– Det känns helt rätt att studera, tryggt att inte ännu behöva vara den som vet och kan. Jag försöker hitta en balans i livet efter allt som hänt. Det är en enorm kontrast till allt som fanns ännu för två år sedan.
Han är trött men tacksam för sin tillvaro. Han har fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom och har mycket kvar att bearbeta.
Största delen av de vänskapsrelationer som präglade hans liv för två år sedan finns inte längre. Men en del har fått liv, eller hopp om liv, igen.
– De kände kanske en viss Patrick och plötsligt verkar det som att jag var någon helt annan. Jag är fortfarande precis densamma, men jag förstår att det att jag inte klarade av att vara ärlig orsakade mycket smärta.
"Jag har all respekt för människor som har valt att ta avstånd."
Själv har han också hållit avstånd, inte orkat med sociala kontakter, inte vågat fråga om någon vill träffas.
– En del människor är glada att träffa mig, en del ser mig kanske mera som ett projekt. Och jag förstår dem, jag förstår hur de tänker och vet att de vill göra det av kärlek.
Splittrad självbild
När Patrick Tiainen blev mobbad i skolan började han tvivla på att livet hade något att erbjuda. Han hade växt upp i en miljö där homofobi var vanligt och kämpade med att det fanns något inom honom som inte var accepterat.
Budskapet om att han var älskad som han är, en församlingsgemenskap, vänner, fick hans liv att vända 180 grader. Och om Gud kunde fixa allt, då måste han väl kunna fixa sexualiteten också? Det gick inte så lätt. Av vänner fick Patrick Tiainen tips om nätsidor där han kunde hitta hjälp. Att han var älskad tvivlade han inte på, det var bara den här ena grejen som måste fixas.
Det påverkade hur han såg på sig själv, på Gud. Hans självuppfattning blev tudelad, sexualiteten något som existerade i en annan verklighet.
"Jag ville ju inte vara homosexuell. Det var en smutsig hemlighet jag inte ville dela med någon. Jag är Patrick, jag är frälst, jag är älskad – men det här är inte inkluderat i det paketet."
Han läste litteratur från ex-gay-rörelsen, lyssnade på undervisning, fick lära sig hur han skulle tänka och analysera sina känslor för att gå vidare, hur han skulle kunna försonas med sin egen maskulinitet. Han sökte svar i reparativ terapi.
– Officiellt finns det säkert ingen organisation i Finland som skulle gå ut med att säga att de erbjuder terapi för att förändra sexuell läggning. Men nog finns det mycket av ex-gay-rörelsen också i Finland, speciellt i karismatiska rörelser finns det sådana falanger, säger Tiainen.
Att komma till tro var för Patrick Tiainen, som kämpat med depression och självdestruktiva tankar, verkligen som att få sitt liv tillbaka. Han bad om att få tjäna Gud med det liv han var skyldig honom. Svaret hittade han i Kenya. Och församlingen där såg en ung man som brann för Gud, någon att utrusta till att verka för Finlands frälsning.
Snart fann sig Tiainen i rollen som församlingsgrundare. Och han insåg det oerhörda behov människor har av en stark och synlig ledare. Han försökte betona att församlingen måste byggas kring Gud och inte kring någon person. Ändå föll ljuset på honom själv.
– Jag minns otaliga gånger efter väckelsemöten när jag satte mig ner i bilen och storgrät. Jag hade sagt: Nu är predikan över, här är förebedjarna och nu välsignar jag dem till tjänst. Men om jag sedan gjorde misstaget att själv ställa mig i kö, då var alla där och köade för att jag skulle be för dem.
Han medger att han också kände ett kontrollbehov och hade svårt att delegera ansvar. Och visst tilltalades en del i honom av att äntligen vara en del av det coola gänget. Han fick göra något han verkligen njöt av: predika och undervisa.
"Alla mina mentorer sa hela tiden: Vaka över ditt hjärta, se till att du inte blir högmodig."
Samtidigt fick den kamp som pågick inombords honom att ifrågasätta om han faktiskt hade rätt att stiga upp och tala. Mot slutet blev det allt svårare att hålla fasaden uppe.
Steg in i en dimma
Samtidigt som Tiainen följde sina mentorers vägledning i kampen mot de homosexuella känslorna fanns där tankar som skavde. Han märkte de motstridigheter som fanns mellan reparativ terapi och den konventionella psykologin. Detsamma gällde de råd mentorerna gav honom.
– Som när jag försökte förklara att jag har kämpat med de här känslorna sedan jag var sex år. Det gick inte, det var bara en lögn för dem.
Ändå ville han så gärna tro på det de erbjöd. Tanken på helvetet och att misslyckas i Guds ögon skrämde honom.
"Jag var redo att köpa det eftersom det såg ut som den enda möjligheten att få det normala liv som jag önskade mig. Jag ville ha en fru, barn, egnahemshus, Volvo."
Han gifte sig, även om han på ett plan visste att han inte kunde ge det som behövdes i ett äktenskap. Att prestera alltmer i arbetet blev hans flyktväg. Inte ens när han blev sjuk och gick med dropp klarade han av att vila. Att hålla isär de två verkligheter han levde i, att varje dag hålla undan varje felaktig tanke, blev till slut övermäktigt.
– Jag kommer ihåg hur jag någon gång i mars plötsligt bara steg in i en dimma.
Han fortsatte mekaniskt att predika och göra det han brukade, tills han ett par veckor senare var med om en bilolycka och vaknade upp på intensiven.
I april sa han upp sig från ledarskapet i församlingen och meddelade offentligt att han tar en paus. En kort tid därefter kom lögnen han levt fram i ljuset – en utomäktenskaplig relation med en annan man. Patrick erbjöds mer hjälp, två år av rehab i USA. Men den här gången tackade han nej.
– Jag insåg att jag har gjort det här redan. Nu har jag byggt upp mitt liv i tron att jag är hel och att Gud kan fixa det här – och så kraschar allt. Tänk om jag åker dit i två år, igen får mer viljestyrka och kraft, och så kommer en ny krasch om några år.
Han vågade inte riskera att orsaka mer smärta.
Alla alternativ är svåra
Patrick Tiainen saknar inte rampljuset.
– Vill jag vara kändis? Absolut inte. Det är inte hälsosamt, det blir så svårt att fullt ut vara sig själv. Sociala medier har öppnat ett forum där människor är så grymma, där normala regler och normal etik inte existerar.
Du har ändå inte gått under jorden eller raderat ditt Facebook-konto. Varför?
– Jag har ändå ett ansvar. Av allt att döma hade jag ett stort inflytande i många kretsar. De människorna behöver också få veta: Vad var egentligen sant? Varför gick det som det gick?
Han vill att människor ska få behålla det som var gott och av Gud och skilja det från en människas misstag.
– Jag måste medge att jag tänkt på om jag skulle byta namn och flytta utomlands och helt börja på nytt, skrattar han. Men det skulle vara falskt.
Han berättar att många människor efteråt tagit kontakt med honom och berättat om saker de själva kämpar med, hur de upplevt att de inte vågar komma till församlingen.
– Här behövs brobyggare. Och även om jag inte är färdig att vara i tjänst på det sättet, så kanske jag kan göra någonting genom att bara dela min berättelse och den process där jag nu befinner mig.
Hur har din Gudsbild förändrats?
– Min Gudsbild är på ett sätt densamma, men arbetsfördelningen ser mycket annorlunda ut. Det finns mindre prestation och mer vila.
Efter kraschen var han övertygad om att också Gud skulle överge honom.
– Jag har ljugit, mitt äktenskap går i kras, jag måste lämna församlingen – där for säkert platsen i himlen också. I dag har Gud blivit mycket större för mig. Han står över allt det här och det jag gör kan inte någonsin förändra hans natur eller plan för mig.
På frågan om han i dag har ett förhållande svarar Patrick ärligt ”det är komplicerat”.
Den man han hade en relation med förra våren, när allt kulminerade, står honom fortfarande nära. Men frågan om man kan förena tro och ett homosexuellt förhållande har Tiainen ännu inget svar på. Han tror att de båda på olika sätt är traumatiserade av att växa upp med den här motstridigheten inom sig och han har svårt att våga drömma om framtiden.
– Det är en lång väg till den punkt där jag vet om jag överhuvudtaget är kapabel att leva i ett förhållande.
Inom honom tävlar längtan efter närhet och kärlek med nio år av inlärda mönster som säger att det är fel.
– Alla alternativ känns svåra. Det känns svårt att tänka sig att man borde vara ensam. Men så finns också den stora teologiska frågan: Är det rätt?
Han känner sig inte hemma någonstans i en kyrka där den ena sidan säger att han gör fel som ens tänker på att ha ett förhållande med någon av samma kön – och den andra sidan ifrågasätter varför han inte bara kan acceptera sig själv.
I slutet av intervjun konstaterar Patrick Tiainen att han nu kan vänta sig 50 nya meddelanden på Facebook. Men det priset är han villig att betala för att aldrig mer leva i en dubbel verklighet.
"Jag kan inte kräva förståelse. Folk får tycka att det jag gjorde bara var fel. Det måste vara tillräckligt att jag berättar min historia."
