När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



Hanna Lagerström kallar sig språknomad.

julevangeliet. Dialekten är Hanna Lagerströms hjärtespråk, det språk hon använder när hon rappar – och nu också när hon läser julevangeliet. 19.12.2019 kl. 12:00
– Folk frågar när jag ska hänga upp dem. Jag är ju illa tvungen att göra det. Det har blivit en tradition, säger Stefan Barkar

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21
Mia Anderssén-Löf är kyrkoherde i Nykarleby församling.

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15
Julen bryter av mot vardagen och slitet. Därför känns den så viktig för många av oss, säger Maria Sundblom Lindberg.

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01
Eva Biaudet önskar sig stöd för de mänskliga rättigheterna i julklapp.

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13
När han mådde så dåligt att färgerna försvann ur hans liv började Matti Aspvik fotografera.

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25
Han kallar sig en rastös rebell som hittat hem. Magnus Persson, tidigare pastor i partykyrkan United är nu lutherska präst.

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28
Måste julklappen vara något man kan paketera?

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11
Jonas Jansson gillar jobbet på Intek i Jakobstad. Men ibland längtar han efter omväxling.

profilen. Jonas Jansson tycker om att prata med Gud och med sina grannar. Han skulle vilja att alla fick känna sig duktiga och fina. – Det viktigaste är att visa omtanke och bära varandras bördor. 13.12.2019 kl. 12:56
Stina Lindgård har tilldelats Pro ecclesia-medalj.

förtjänstmedalj. Kyrkostyrelsen har beviljat Pro ecclesia-utmärkelse till fyra personer. En av dem är Stina Lindgård som är kyrkoherde i Agricola svenska församling. 10.12.2019 kl. 17:28

lediga tjänster. Två tjänster har varit lediganslagna i stiftet och en sökande vardera. 10.12.2019 kl. 16:45

Maryna Vilkhoryk visar upp den ärvda folkdräkten som hon fick med sig vid flykten från Ukraina.

KRIGET I UKRAINA. När kriget i Ukraina bröt ut var det fullt kaos i Maryna Vilkhoryks huvud. Vad skulle hon ta sig till? – Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film, säger hon. Idag tackar hon varje dag Gud för att hon har jobb, hus och sin familj i Jakobstad. 21.12.2022 kl. 10:43

Övergrepp. Ett barn misstänks ha blivit utsatt för sexualbrott i de evangelisk-lutherska församlingarna i Vasa hösten 2022. Det misstänkta brottet är anmält till barnskyddsmyndigheterna och polisen. 20.12.2022 kl. 10:59
Emma Raunio är tvåspråkig, och skivan har fyra finskspråkiga låtar. – Som sångare har jag behövt träna min finska jättemycket. Särskilt bokstäverna s, l, t, k, p, r, y och ö låter annorlunda på finska. De finska vokalerna bor längre bak i munnen än de svenska.

musik. – Julen kan vara härlig på morgonen och hemsk på kvällen, säger Emma Raunio. Hon är aktuell med en strålande vacker julskiva, som handlar om att mörkret är en förutsättning för att vi ska se det ljusa. 20.12.2022 kl. 10:00
I Norge teologi, i Sverige politik, i Finland språk – kyrkorna nystar upp sin samehistoria olika, anser Helga West.

samer. Forskaren Helga West jämför de tre nordiska folkkyrkornas försonings­processer i norr. Det ska blir en doktorsavhandling i teologi. 19.12.2022 kl. 08:00

jul. Vem är du? 10-åriga Filip Åström tycker att det bästa med julen är att få vara tillsammans, och att vuxna hinner vara lite knasiga när de har ledigt. 21.12.2022 kl. 19:00