När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



val. Edman har tjänstgjort i Nykarleby församling som tf. kyrkoherde sedan Mia Anderssén-Löf slutade som kyrkoherde. 4.4.2022 kl. 22:03
Tim Lillkvist är 23 år och jobbar med att köra olika arbetsfordon. Här står han i den park där han överdoserade för sista gången.

missbruk. För Tim Lillkvist var drogerna som att ligga i ett varmt bad och känna sig älskad – tills de bara svalde alla hans pengar och inte hade någon effekt. Nu tränar han på en vanlig vardag där han är värdefull bara för att han finns. 1.4.2022 kl. 16:33
- Ja, faktiskt, säger ärkebiskop Tapio Luoma. Det var förvånande att Ukrainakriget hade så tydliga religiösa element.

KRIGET I UKRAINA. Osäkerhet är inte detsamma som otrygghet, säger ärke­biskop Tapio Luoma. När kriget känns nära är hans råd till alla människor av god vilja: Ge pengar och stöd. Värna det andliga. Håll fast vid det som också i van­liga tider har gett dig kraft och glädje. 31.3.2022 kl. 09:00
– Jag hade inga positiva manliga referenser. Jag visste inte hur en fungerande parrelation skulle se ut, säger Anneli Pandora Magnusson.

Personligt. – När människor ojar sig över hur mycket otur jag haft säger jag: Det här har hänt, men nu finns ingen bitterhet kvar. säger Anneli Pandora Magnusson. 30.3.2022 kl. 20:04
Päivi Räsänen frias på alla punkter i den uppmärksammade rättegången. 

RÄTTEGÅNG. Riksdagsledamot Päivi Räsänen (KD) friades i tingsrätten från åtalen om hennes uttalanden om homosexuella. Tingsrätten i Helsingfors gav sin dom på onsdagen. 30.3.2022 kl. 13:05
– Jag har en syster som har Downs syndrom. Jag tror att jag är mer präglad av det än jag själv insett, säger Susanna Landor.

livsval. Susanna Landor var chefredaktör på Hbl. Nu är hon diakoniarbetare i Kyrkslätt. – Det här jobbet ger instant-belöning. Jag får räcka en kasse mat till en människa som inte har mat i skåpet. Och samtidigt handlar det om något mycket större: hur bemöter vi varandra? 30.3.2022 kl. 13:04
Den här bilden togs en dag innan invasionen började och föreställer Kievs centrum.

KRIGET I UKRAINA. Kriget kom som en chock och väckte stor ilska. Stepan, som bott i Finland i många år har tagit upp kampen för sitt land. – Vi kommer inte att ge oss! 30.3.2022 kl. 06:00
Anders Mård är Svenska Yles medarbetare. I S:t Petersburg sedan 20 år tillbaka.

Ukraina. Efter att ha vistats i hemlandet av privata skäl har nu Anders Mård återvänt till S:t Petersburg, sin hemstad. 28.3.2022 kl. 20:21
– Vill du hjälpa, stöd först dem som har färdiga kanaler och kontakter, säger Ulla Siirto.

KRIGET I UKRAINA. 28.3.2022 kl. 16:01
Ungerns premiärminister Viktor Orbán beskrivs ha Kyrkans Utlandshjälps partnerorganisation i sitt nätverk – Ukrainsk flyktingkvinna i tåg från Lviv.

Ukraina. Kyrkans Utlandshjälp förmedlar miljoner euro som ger hundratals ton förnödenheter till Ukraina. Men den ekumeniska hjälporganisation i Ungern som är samarbetspartner har dragits med kopplingar till den kontroversielle premiärministern Viktor Orbáns nätverk. 21.3.2022 kl. 14:30
Johan Candelin ställs inför ett nytt åtal.

ÅTAL. Martyrkyrkans vänners ordförande Johan Candelin åtalas misstänkt för grovt skattebedrägeri. Rättegången hålls nästa vecka i Karleby, skriver Österbottens Tidning. 18.3.2022 kl. 16:10
Här en skärmdump av en video som visar hur Rabbe Tiainen förs bort av polis.

KRIGET I UKRAINA. Igår kväll stod Rabbe Tiainen och demonstrerade som vanligt utanför ryska ambassaden i Helsingfors. Nu blev han bortförd av poliser och skjutsad hem till Drumsö. – Jag tog genast följande buss tillbaka till Fabriksgatan, säger han. Helsingforspolisen kommenterar frågan med att säga att de följer sin normala praxis och att polisen i första hand alltid vill lösa konflikter genom att diskutera. 18.3.2022 kl. 09:29
– Vi gav, men fick jättemycket tillbaka. Vår vänfamilj har gett vårt liv en ny mening, säger Linnea Ekstrand.

VÄNFAMILJER. När flyktingvågen nådde Finland 2015 ställde Linnea Ekstrand och hennes man upp som vänfamilj. 18.3.2022 kl. 08:17
Så här ser örhängena som Edda Klingenberg gjort ut.

UKRAINAINSAMLING. Åttaåriga Edda Klingenberg började tillverka Ukrainaflaggor som örhängen för att samla pengar till Röda korset. – Det känns bra att hjälpa till, säger hon. 17.3.2022 kl. 12:50

sorg. Susanne Ringell har skrivit en bok som handlar om kärlek, vänskap, nåd och tro. – Det finns nåd, och den är enkel. 16.3.2022 kl. 16:50

En av Claus Terlindens favoritpsalmer: ”Möt mig nu som den jag är.”

TILLGÄNGLIGHET. Då Claus Terlinden säger ”min församling” syftar han på alla människor med intellektuell funktionsnedsättning inom Borgå stift. I den församlingen är tomt prat överflödigt och vänskap avgörande. 29.9.2023 kl. 13:18
Efter många år som skolpräst blev Hanna Similä präst på Helsingfors-Vanda.

FLYGPLATSPRÄST. Flygplatsprästen Hanna Similä arbetar där många människor går genom gaten och porten till någonting nytt. Eller kommer hem igen. 26.10.2023 kl. 19:00
Domkapitlet trummade igenom Annica Smeds som första kvinnan som präst i Karleby.

KVINNA OCH PRÄST. Domkapitlet i Borgå väntade inte på ett utlåtande från församlingen, efter att församlingsrådet bromsade pappret. Rådsmedlemmar i Karleby upplever sig "överkörda" efter domkapitlets resoluta beslut att förordna Annica Smeds. 28.9.2023 kl. 15:05
– Ett av de stora problemen vi har i vår individualistiska kapitalistiska värld är saknaden av just andlig gemenskap, säger David Sandqvist.

teater. Samtalet med David Sandqvist, som har regisserat Ronja Rövardotter på Svenska Teatern, glider in på döden gång på gång. – Jag har alltid varit rädd för döden. 28.9.2023 kl. 14:00
Cecilie Hoxmark räknade alltid med att få barn.

OFRIVILLIG BARNLÖSHET. Norska Cecilie Hoxmark vill bryta tystnaden och tabut kring ofrivillig barnlöshet. Därför grundade hon Prosjekt Åpenhet. – Jag kände sådan skam, som om jag var en felaktig vara, som om min man gjorde fel när han valde mig. Idag är hon femtio. Hon har skapat sig ett liv som inte kretsar kring en kärnfamilj utan är hennes eget bygge. 27.9.2023 kl. 19:56