När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



– Det finns inget direkt hot mot Finland. Vi kan känna oss trygga med att vi har en försvarsmakt som varje dag jobbar med att stärka tryggheten, säger Cecilia Alameri.

PERSONEN. – En finsk soldat utbildas inte till att döda utan till att försvara, säger Cecilia Alameri, som är teolog och löjtnant i reserven. 12.10.2022 kl. 18:59
Petra Lindblad, trebarnsmamma, jobbar vid studentkåren och hör till de aktiva som har ringt upp medlemmar om att kandidera.

FÖRSAMLINGSVALET. Ett öppet klimat i församlingen, där kyrkoherden är tydlig, öppen och mottaglig för förslag och motförslag. Det har skapat en bra utgångspunkt för församlingsvalet i Åbo. Petra Lindblad har suttit i arbetsgruppen som har vaskat fram många nya kandidater. 12.10.2022 kl. 10:00
Maria Mountraki började som konferensassistent för åtta år sedan – sitter nu i ledningen för Kyrkornas världsråd

ekumenik. Ortodoxa Maria Mountraki från Helsingfors blir en av 150 som leder arbetet i Kyrkornas världsråd. 11.10.2022 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSVALET. – Det är dags att se över kyrkans oändligt krångliga valsystem, anser Siv Sandberg som är en av Svenskfinland ledande sakkunninga på demokratifrågor. 11.10.2022 kl. 15:59

Helsingfors. Den vacklande ekonomin i Matteus församling i Helsingfors blir inte bättre av att svenska församlingar i huvudstaden fusioneras. Driv på att höja skatte­öret i stället, föreslås i en rapport till domkapitlet. 6.10.2022 kl. 15:04
Johanna Holmäng bor i Forsby, men kring tio dagar i månaden arbetar hon i Umeå.

FÖRLOSSNING. Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon. 28.9.2022 kl. 13:31
Jonas Ahlforn ser kyrkans
styrka i att möta människor i kris, för kyrkan har redan reflekterat över de stora livsfrågorna.

PREPPERPRÄST. När Sverige inte hade ett enda stridsflygplan att sända upp då Ryssland övade kärnvapenanfall gick det upp för prepperprästen Jonas Ahlforn i Örebro att det inte räcker att bunkra upp toalettpapper som förberedelse för en samhällskris. 29.9.2022 kl. 11:00
Prästerna Mari Puska (t.v.) och Malena Björkgren vid synodalmötet i Åbo. Biskop Bo-Göran Åstrand talade till 180 präster om folkkyrkan i förändring

BORGÅ STIFT. Efter pandemin har det varit svårare att få till dop. Begravningar och minnesstunder har förändrats. Vid prästernas synodalmöte i Åbo sade biskop Bo-Göran Åstrand att kyrkan inte blir som förut – också dess särställning som folkkyrka ifrågasätts nu i riksdagen. 29.9.2022 kl. 00:00
När de skrev om sitt liv upptäckte Mårten och Kjell Westö nya saker om varandra.

SYSKON. Kjell Westö och Mårten Westö är bröder, författare och spelar i samma band. De har ärvt ett depressivt stråk, men hanterar det på olika sätt. Den ena är intensiv, den andra är lugn. Den ena ber ibland, den andra köpslog en gång med Gud och blev avslöjad som spelare. 28.9.2022 kl. 10:38
– Jag har ritat mycket i hela mitt liv, säger Moa Eklund.

BORGÅ STIFT. 21-åriga Moa Eklund har skapat logon för Borgå stifts hundraårsjubileum. – Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag fått upp ögonen för gemenskapen i stiftet, säger hon. 26.9.2022 kl. 19:09
Birgitta Yavari-Ilan, 77, säger att hon har haft två heliga drömmar i livet – att hitta kärleken och att finna Gud som hon växte upp utan att känna.

KRISTEN BILDKONST. Den svensk-israeliska konstnären Birgitta Yavari-Ilan åkte för 50 år sedan ut ur Vetlanda i Småland i sin ljusblå Volkswagen för att bosätta sig i Jerusalem. För en generation i Norden har hon stått för ett kristet bildspråk kring tro, kärlek och glädje. 27.9.2022 kl. 19:00
Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt från Uppsala ser ut att bli ny teologiprofessor vid Åbo Akademi.

Åbo akademi. Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt blir sannolikt ny professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Fakultetsrådets val ska ännu formellt bekräftas av universitetets ledning. 27.9.2022 kl. 16:52
I Esbo som med närmare 15 000 medlemmar är landets största svenska församling – blir det inget församlingsval i höst.

FÖRSAMLINGSVALET. I Esbo, Grankulla och Vanda blir det inget församlingsval på svenska i höst. Orsak: för få kandidater. I Esbo var Jannika Lassus valombud för den enda kandidatlista som nu besätter alla 26 platser med 26 kandidater – i landets största svenska församling. 23.9.2022 kl. 11:32
Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.

ALZHEIMER. När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick. 22.9.2022 kl. 16:15
Teemu Laajasalo och Irja Askola.

JÄMSTÄLLDHET. Kyrkostyrelsen har beviljat kyrkans pris för jämställdhet och likabehandling till biskop emerita Irja Askola. 22.9.2022 kl. 15:09

Patrik Hagman är besviken efter sin senaste period som ombud.

KYRKOMÖTET. Ombuden Ulla-Maj Wideroos, Patrik Hagman och Rolf Steffansson har meddelat att de inte ställer upp för omval när ett nytt kyrkomöte ska väljas i februari. Kyrkpressen bad dem sammanfatta de senaste fyra åren och slutsatsen blev – det går kanske framåt, men framför allt går det långsamt. 20.11.2023 kl. 13:11
Elis Storsjö år i nian i Strandnäs skola i Mariehamn.

HÖSTDAGARNA. I år reste hela 600 ungdomar från olika håll i Svenskfinland till Höstdagarna i Toijala. Elis Storsjö från Mariehamn var en av dem. 20.11.2023 kl. 12:54
Kyrkomötet är kyrkans riksdag.

KYRKLIGA VAL. Kandidatnomineringen inför kyrkomötesvalet och valet av stiftsfullmäktige avslutades i onsdags. Här följer en preliminär sammanställning av listorna och kandidaterna. 17.11.2023 kl. 16:10
ETT GOTT RÅD. I den här serien ger personer goda råd till sitt yngre jag.

ETT GOTT RÅD. Då artisten Jukka Leppilampi var 20 år hittade han de vägar i livet som han traskat på sedan dess. Han ångrar nästan ingenting. 16.11.2023 kl. 11:42
I december 
ger kvartetten
som jobbar i församlingen 
i Sibbo julkonserter i Sibbo gamla kyrka.

sibbo. Sibbo svenska församling har fyra manliga medarbetare, och alla är duktiga sångare. De bildar kvartetten Vaneo, och nu övar de inför julkonserter i Sibbo gamla kyrka. 15.11.2023 kl. 16:08