När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



prästassessor. Kyrkoherden i Korsholm, Berndt Berg har valts till ny prästassessor i domkapitlet för en ny treårsperiod. Valet gjordes i går av prästerna i Borgå stift. 25.8.2016 kl. 11:44

profilen. Man ska inte fånga katten och sedan släppa den fri. Det var faderns kommentar till Bernt Snickars då han meddelade att han ska avsluta bilmärkesagenturen och företaget som pappan byggt upp. 25.8.2016 kl. 11:09

laestadianism. Delningen av den västlaestadianska grenen De förstfödda är nu ett faktum. En ny förening med det finska namnet Esikoiset som separerat från Esikoislestadiolaiset ry håller på att bildas. Orsaken är att den nya föreningen inte accepterar att lekmännen tagit över nattvardens och dopets sakrament. 24.8.2016 kl. 11:04

Får man fråga vad som helst med ålderns rätt? Snart tappar jag lusten att delta i släktsammankomster. 26.8.2016 kl. 00:00
Labradoren Noa är Ali Niemeläs ögonsten.

tro. Från hemlös knarkare till livsglad medborgare som vill sprida evangeliet. Jesus förändrade Ali Niemeläs liv när han kände att döden var allt som fanns kvar. 22.8.2016 kl. 11:40

norge. Den 15 augusti öppnade Den norske kirke en nättjänst för att skriva in eller ut sig ur kyrkan. 22.8.2016 kl. 10:38

Helsinge kyrka. Helsinge kyrka S:t Lars kommer att genomgå en grundlig renovering i höst. Renoveringen beräknas ta två månader. Vapenhuset och kyrkbänkarna ska rustas upp. 22.8.2016 kl. 10:37
Ärkebiskop Antje Jackelén står i centrum av Svenska kyrkans offentliga bild och mycket av kritiken riktas nu mot henne.

Svenska kyrkan. Korskampanj, kyrkohandbok och bjudresor. I sommar har Svenska kyrkans agerande väckt diskussion både i traditionella och sociala medier. Problemet är kanske att kyrkan strävar efter att presentera en enhetlig mediefasad. 18.8.2016 kl. 12:27

ekonomi. För tredje året i rad lyckades församlingarna sänka sina verksamhetskostnader. 17.8.2016 kl. 15:33

bibeln. Under ett tälttak mitt i Jakobstads centrum ska frivilliga högläsa Bibeln, från början till slut på en vecka. 16.8.2016 kl. 15:24
Podden Ted & Kaj görs av Ted Forsström och Kaj Korkea-aho.

podd. Den som lyssnar på podden Ted & Kaj, utgiven av Svenska Yle, vet att Kyrkpressen var med på ett hörn häromveckan. 12.8.2016 kl. 15:20
När Vilma Wasström och Patrick Koski berättar om sin tro brukar folk vara positiva och nyfikna.

ungdomar. De är helt vanliga unga som prioriterar och tänker annorlunda. Trots fördomarna brukar folk se upp till Vilma och Patrick för att de vågar tro. 10.8.2016 kl. 14:00
Peter Björkman från Strängnäs i Sverige är ny chefredaktör för den finlandssvenska livsåskådningstidskriften Ad Lucem.

tidskrift. Peter Björkman är poesiälskare, bibliotekarie och redaktör som tror på det skrivna ordets förmåga att stävja polarisering och bygga broar mellan religioner och livsåskådningar. 9.8.2016 kl. 15:00
Hillevi Lasén har delat med sig av några favoritsånger inom sacred harp-stilen, som du kan lyssna på här nedan.

sng. Sacred harp är en sångstil som är högljudd och rytmisk, och som inte är ämnad för perfekta uppföranden. Hillevi Lasén vill få också finlandssvenskarna att sjunga psalmer ända från tårna. 4.8.2016 kl. 10:49

kyrkoherdeval. Församlingsrådet i Petrus församling valde kyrkoherde på fel grunder. Nu pågår en dialog mellan rådet och Monica Heikel-Nyberg i hopp om att lösa situationen. 2.8.2016 kl. 11:41

– Vår uppgift som kristna och kyrka är att be för fred och försoning, säger biskop Bo-Göran Åstrand.

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40
Maria Skog med sin dotter  Mila, mamma Olga och pappa Yevhen i Charkiv sommaren 2021.

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35
– Min hjärna var blockerad i natt. Jag kunde inte ta in att kriget har börjat, säger radiovärden Tanja Pintjuk i Kiev.

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39
Biskop Bo-Göran Åstrand hoppas att så många som möjligt ska nås av budet att kyrkorna är öppna för bön ikväll.

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41
Vänskapen i föreningen går inte att ta miste på.

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00