När jag slutade tro på min tro

andlighetsstörning.

En kväll satt jag i soffan och grät över att min kristna tro kändes som skådespel och inbillning. Det som skulle vara stadigt var egentligen vingligt och snett. Det här är vad som hände sedan.

22.2.2018 kl. 10:02

Det började kanske så här: Jag gick i katolsk mässa och fader Joseph tittade ut över församlingen och sa: ”När har du senast rannsakat ditt samvete?” Jag satt i bänken och kände mig upplivad, för jag hade inte fått en så rak fråga om min tro på länge, åtminstone inte från en predikstol. Han fortsatte med att påpeka att om det är stökigt därhemma så hjälper det inte att tänka att man borde städa, man måste faktiskt göra det. Vi förstod givetvis att det var stökigt i våra själar och samveten.

Några dagar senare åt jag lunch med en vän och berättade allt det här för henne. Jag berättade hur uppfriskande det kändes. Jag berättade att fader Joseph sagt att ökenfäderna rannsakade sina samveten fyra gånger dagligen. Kanske man borde? Min vän tittade på mig och sa att hon kände någon som skulle ha blivit förkrossad över det budskapet. Hon sa att den personen skulle ha rannsakat sitt samvete fyra gånger per dag – en timme eller två per gång. Och sedan skulle hen ha tänkt att det kanske inte var nog.

Jag stannade upp. Jag hade faktiskt inte tänkt på frågan ur den synvinkeln. (Själv hade jag tänkt rannsaka mitt samvete ungefär en gång i veckan.)

Några veckor senare satt jag ensam i soffan en söndag kväll. Min bönegrupp hade varit på besök. Jag hade städat. Vi hade bett. I början av kvällen hade jag förberett en sorts andakt och läst en meditation om hur vi ska se på oss själva med kärlekens blick – ”Må du vara älskad!” – och medan jag läste orden högt kröp andra tankar in i mitt sinne.

Är det här nu tillräckligt kristet egentligen? tänkte jag. Sitter jag här och läser att man ska älska sig själv? Har jag nu alls någonting att komma med? Vad är det här för hokus-pokus?

Plötsligt där, när alla hade gått, satt jag och kände mig totalt misslyckad som kristen. Jag kände mig som en lurendrejare. Jag kände mig som någon som bara leker att hon har en tro. Jag kände att jag när som helst kommer att åka fast.

Något annat hade hänt, dagen innan. Kyrkpressen hade publicerat en text som handlade om fasta, en text som slog fast att man också kunde tänka sig att fasta till något – något som man själv behöver för att man är trött eller utmattad. Till exempel massage. Texten fick mothugg på sociala medier och en vän och kollega blev jätteledsen. Ett gammalt sår revs upp hos henne.

”Jag orkar inte med att ens gå i närheten av de där kristna sammanhangen där folk sitter och är sammanbitna och talar om hur andra tror på fel sätt, läser Bibeln för lite och på fel sätt, inte förstår sitt eget bästa …” skrev hon till mig en lördag kväll.

Och där satt jag i soffan en dag senare och grät över att jag var en lurendrejare. Jag tänkte att det kanske var samma känsla jag råkat in i: att jag inte var tillräckligt kristen. Att det fanns en rättare slags tro någon annanstans och att jag aldrig hittat fram till den. Jag måste försöka lite mer. Jag hade insjuknat i en andlighetsstörning.

Jag vet en hel del om ätstörningar. Jag har varit mamma till ett barn med ätstörning. Jag har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap. Jag har träffat många som lider eller lidit av ätstörningar och talat med många, många föräldrar till barn som målmedvetet försöker krympa sig själva. Jag har hört dem berätta svåra saker om hur deras liv krympte med samma fart som kroppen.

Min dotter är frisk idag men ibland frågar jag henne om hon haft ätstörningstankar. Ätstörningstankarna kan säga till exempel: Du är inte tillräckligt smal. Du är inte tillräckligt sjuk. Du duger inte. Och medan jag gick på pilates häromdagen och försökte sträcka mina stela armar upp mot gymsalens tak kände jag att jag var ganska okej med korven på min mage och stelheten i lederna, till och med de gråa håren vid tinningarna.

Däremot var jag, konstigt nog, inte okej med min tro. En ätstörning botas med mat och trygghet. Men hur botar man en en störning som drabbat relationen till Gud?

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon.

Först måste vi utröna: Är det här en sjukdom eller ett tecken på sund förkrosselse? Jag har varit förkrossad i mitt liv, hälsosamt förkrossad. Det har hänt när jag upptäckt att jag verkligen gjort något vidrigt. Den känslan är tydlig. Det är som att vara på rotbehandling: det gör visserligen ont, men det är nödvändigt. En verklig känsla av skuld gör själen öppen för förändring.

Men när jag försöker tro mer och mer, när jag sitter i soffan och gråter, då känns det bara hopplöst. Skammen över att tro på fel sätt, för svalt, för lite eller för krampaktigt, får all energi att rinna ur mig. Jag kan förstå att folk lämnar kyrkan när de känner så. Jag tror att många har gjort det efter sådana stunder.

Jag går på kaffe med min kusin. Jag frågar: ”Känner du någonsin att du tror på fel sätt, otillräckligt och fel?” Hon ser mycket förvånad ut. ”Jag förstår inte frågan”, säger hon. ”Min tro är en gåva. Det skulle vara ohövligt att vara missnöjd med den.”

Varför får man en ätstörning? Det är inte så lätt att veta. Sjukdomen kan ha genetiska, sociala och psykologiska orsaker. Det finns många skäl till att man börjar inbilla sig att tro är en prestation.

En annan kollega mejlar mig en bit ur en intervju hon gjorde med författaren Maria Küchen och flygkaptenen Stefan Vikström. I den säger Maria Küchen att tro är både arbete och övning, men medan hon säger det verkar hon inte alls mena att det handlar om att prestera. Hon menar att man kan gå i kyrkan utan att tro. Man kan sparka skorna under sängen, och då måste man gå ner på knä. Och medan man ändå är där kan man pröva på att be också.

När man är frisk är det inte så dramatiskt att äta. Det är bara något man gör, automatiskt, utan att reflektera över det. Kunde inte tron få vara likadan också för oss som hållit på med den ett tag? Något vi upprepar? Något gott och kravlöst. Nåd.

I sin bok Amazing Grace skriver den amerikanska poeten och kristna essäisten Kathleen Norris om en diskussion mellan en ortodox präst och universitetslärare och en av hans studenter. ”Vad ska man göra”, frågar studenten, ”när man har svårt med bitar av trosbekännelsen?” ”Man bara uttalar den”, svarar prästen. ”Den är inte svår att lära sig utantill.”

Studenten känner att han inte blir förstådd. ”Men om jag har svårigheter med delar av trosbekännelsen. Till exempel med jungfrufödseln?” fortsätter han.

Prästen säger: ”Du bara säger den. Särskilt om du har svårt på att tro på den. Bara fortsätt att läsa den.”

”Men hur kan jag läsa en trosbekännelse jag inte tror på?” frågar studenten.

”Det är inte din trosbekännelse, det är vår trosbekännelse”, säger prästen.

På den tiden då jag levde med en ätstörning i huset brukade jag ofta tänka på den där scenen i Trollkarlens hatt där mumintrollet gömt sig i hatten och förvandlats till ett djur med grytlappar till öron och en svans som en borste. Ingen känner igen honom, men då vädjar han till sin mamma.

Hon ser på honom, och efter en stund av ohygglig väntan känner hon igen honom och han förvandlas tillbaka till sig själv igen. Hon säger: ”Ser du, mitt lilla muminbarn kommer jag ändå alltid att känna igen.”

Jag ville vara som muminmamman. Jag tänkte att det var min uppgift att känna igen mitt muminbarn och påminna henne om vem hon var.

Men när jag bär på min egen bedrövade tro undrar jag vem som ska känna igen mig under lagren av besvikelse över att min tro inte ser ur som jag tänkt mig. Är det Gud som är muminmamman? Vad är det i så fall han plockar fram ur sin handväska?

Jag hoppas att det ska vara en ihopfällbar stol. Den får man vika upp och ställa någonstans där det känns vilsamt och där något gott kan flöda över en. Det kan till exempel vara i en skog. Eller i en kyrka, längst bak. När alla andra har gått smyger man fram och plockar upp ett långt, smalt ljus och ställer det i en ljusstake tillsammans med andra ljus. Och det är just så brinnande man behöver vara.

Jag träffar en själavårdare. Jag frågar henne vad jag ska göra när jag krupit in i trollkarlens hatt och förvandlats till någon som inte längre tror på sin tro. Hon ger mig en bön. Så här låter den:

”Jag tackar dig Herre för att jag alltid lever i din blick. Om än ingen människa ser mig är jag sedd av dig. Lär mig vila i dig. Ge mig tankens vila i vissheten om att det är du som styr allt. Ge mig hjärtats vila i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek.”

Så jag ber den.

Sofia Torvalds



kommentar. "Mellan raderna fångar de det vackra i det småskaliga, det fina i att komma från en liten ort och inte bara vara tillfreds med det utan också stolt." Det här är ett lov till KAJ. 7.10.2016 kl. 12:45

äktenskap. – Jag känner en stor sorg över att de samkönade äktenskapen inte blir behandlade likvärdigt, men det är orimligt att vi präster ska bryta det löfte vi gett, säger Helene Liljeström. 6.10.2016 kl. 16:24
Kari Kanala är kyrkoherde i Paulus församling.

äktenskap. Börja förbereda för konkreta förändringar som gör det möjligt för prästerna att viga alla par som har rätt till vigsel enligt Finlands lag. Det vädjar Paulus församling i Helsingfors om till biskops- och kyrkomötet. 6.10.2016 kl. 15:59

präst. Vad händer när man går omkring på stan med prästkragen på? Vi frågade tio präster och fick tio spännande svar. 6.10.2016 kl. 10:57

religionsfrihet. Barnets rätt att välja sin åskådning förverkligas först när barnet har getts tillfälle att bli medveten om livsåskådningar, säger Sylvia Tast. 6.10.2016 kl. 10:21
Johan Lassus hade sitt sämsta vitsord i hälsokunskap, men blev hjärtläkare.

profilen. Livet går inte att kontrollera, ändå frågor ofta människor som blivit sjuka vad de hade kunnat göra annorlunda. – Min uppgift som kristen läkare är att försöka hjälpa människor att lära sig leva med det som hänt. 6.10.2016 kl. 08:36

Bok. Teorin att Jesus levde sina ungdomsår i Indien broderas ut i Taavi Kassilas bok om Jesus tysta år. 6.10.2016 kl. 09:50

Regnbågsmässa. Biskop Guy Erwin från den amerikanska lutherska kyrkan ELCA:s Los Angeles-stift kommer att besöka Helsingfors i oktober. 3.10.2016 kl. 13:59
Markus Lytts, Alexander Holmlund, Susanne Marins, Ylva Ekblad.

teater. Det är en berättelse om människor som har förlorat sin moraliska kompass snarare än sitt hopp, skriver Erika Rönngård om Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn. 30.9.2016 kl. 15:23
Biskop Björn Vikström uppmanade prästerna i Borgå stift att inte viga samkönade par förrän kyrkomötet har gett grönt ljus.

äktenskap. Biskopen var överraskande tydlig när han talade till stiftets alla präster: Följ kyrkans ordning, vig inte samkönade par. 28.9.2016 kl. 14:33
Monica Heikel-Nyberg kommer att fortsätta som kaplan i Johannes församling i Helsingfors.

kyrkoherdeval. Monica Heikel-Nyberg, kaplan i Johannes församling, har återtagit sin ansökan till kyrkoherdetjänsten i Petrus församling. 28.9.2016 kl. 14:01

Borgå stift. Rekrytering, stiftsgeografi och äktenskaplagen stod på agendan när alla Svenskfinlands präster samlades i Åbo denna vecka. 28.9.2016 kl. 09:27
Prästerna understödde skrivelsen med en applåd.

asylpolitik. Prästerna i Borgå stift uttrycker sin oro över hur asylsökande och papperslösa bemöts av myndigheterna. 27.9.2016 kl. 14:20

religion. Så svarade Karen Armstrong på den göteborgska taxichaufförens kommentar att religionerna är ansvariga för alla krig i världen. 27.9.2016 kl. 11:47
– Den här gången är det redaktionens tur att glänta på dörren till sitt arbete, säger May Wikström.

Kyrkpressen. Kyrkpressen utlokaliserar sin redaktion till Åbo för att kunna vara med när alla Svenskfinlands präster träffas i Åbo i veckan. 26.9.2016 kl. 13:02

Samfälligheten i Helsingfors har tappat principen. Den ska vara en stödfunktion till församlingarna, anser Lars-Eric Henricson vid domkapitlet i Borgå.

Helsingfors. Det blir fel när Helsingfors samfällighet fortsätter ha den lägsta kyrkoskatten i landet och samtidigt lägger ett massivt sparprogram på sina församlingar. Det anser lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson vid domkapitlet i Borgå stift, som bevakar den svenska minoritetens intressen. 7.3.2022 kl. 10:43
– Ingen annan än jag hade sett den mörkare sidan. Vem skulle tro på mig? Jag började också tvivla på mina egna minnen och mitt eget psyke eftersom ingen annan såg det som hände eller bekräftade det, berättar Fredrika.

NÄRSTÅENDEVÅLD. – Misshandel sker bland höginkomsttagare och låginkomsttagare, bland alla yrkesgrupper, religioner och minoriteter. 4.3.2022 kl. 08:36
Ulrika Mylius utbildar sig inom vården och vill bemöta patienter så som hon själv velat bli bemött.

LEVA. Livet har ljusnat för Ulrika Mylius. Men vägen dit har varit lång och slingrig. Hon berättar om självskadebeteende och självmordsförsök, men också om orubblig vänskap och om hur den där viljan att leva kan återvända. 3.3.2022 kl. 00:00
Antje Jackelén är Svenska kyrkans sjuttionde ärkebiskop, och den första kvinnan.

Svenska kyrkan. Klimatförändringarna kommer att påverka oss alla globalt och de kommer att väcka existentiella frågor. Ska vi då skicka in våra unga i en sådan tid utan att ge dem redskap? Det tycker jag är ett svek, säger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. 2.3.2022 kl. 15:43
Tammerfors svenska församling brukar ordna högmässa i Gamla kyrkan i Tammerfors.

domkapitlet. Pastor Dennis Svenfelt avstängs fortsättningsvis från prästämbetet fram till den sista april, beslöt domkapitlet idag. Kyrkoherdetjänsten i Tammerfors ledigförklaras på nytt. 1.3.2022 kl. 16:15