Ilkka Kantolas kandidatur i ärkebiskopsvalet väckte förvåning i vissa kretsar. "Kyrkan är mitt hem" säger han själv.
Ilkka Kantolas kandidatur i ärkebiskopsvalet väckte förvåning i vissa kretsar. "Kyrkan är mitt hem" säger han själv.

Vill inte se en kyrka i marginalen

ärkebiskopsval 2018.

Ilkka Kantola är redo att förena sina riksdagserfarenheter och sin kärlek till kyrkan i en comeback i kyrkans lila.

30.1.2018 kl. 15:17

– Kyrkan är ett kärt hem för mig. Det som fick mig att tacka ja när jag grubblade efter att ha fått frågan i fjol våras, var att jag ser en risk för att kyrkan vänder mot ett mera konservativt håll när ärkebiskop Kari Mäkinen slutar, säger Ilkka Kantola.

Han är den den sista kandidaten i Kp:s intervjuserie med de fem som ställt upp i valet. Första omgången går av stapeln den 8 februari.

Kantola bekymrar sig för att kyrkans avstånd till den utveckling som sker i samhället ska växa.

–Det är inte bra om kyrkan förlorar sin förmåga att diskutera och delta i samhället. Jag ser en risk för att kyrkan drar sig undan och marginaliseras.

Som ett exempel nämner han bedömningarna av det nuvarande kyrkomötets uppsättning:

– Mina vänner, både präster och lekmän, i kyrkomötet menar att det i dag troligen skulle ha sagt nej till att öppna prästämbetet för kvinnor. Att de som besluter är konservativare nu än de var 1986. Det tycker jag är oroväckande.

Tvingas alltid ta ställning

Den kristna tron har Ilkka Kantola med sig hemifrån.

– Familjen gick i kyrkan och båda mina föräldrar var söndagsskollärare. De träffades i Muurlan evankelinen opisto. På sextiotalet präglades mitt hem av den evangeliska rörelsen och Siionin kannel (den finska evangeliska rörelsens sångbok) vid sidan av psalmboken. Senare färgades rörelsen av ledningens beslut att förklara att kvinnor i prästtjänst stred mot läran och Bibeln. Efter det har rörelsen till min sorg förlorat karaktären av en ljus, sjungande skara som förlitade sig på nåden och glädjen i dopet. Det här är också en del av den större helhet, där diskussionen om könsneutrala äktenskap ingår, och som gör att jag känner ett ansvar för åt vilket håll kyrkan utvecklas.

Ilkka Kantola minns att ärkebiskop Mikko Juva en gång påpekade att olika konflikter med jämna mellanrum tvingat kyrkan att ta ställning.

– Efter kriget handlade det om de frånskildas ställning, sedan om ogifta faddrar, så kom ämbetsfrågan och de homosexuellas ställning i kyrkan.

Vilken kan vara nästa konfliktfråga mellan kyrkan och samhället?

– En fråga, även om den är av lite annat slag, gäller behandlingen av flyktingarna och frågan om kyrkoasyl. Här har Marjaana Toiviainen varit den profil som fört saken till sin spets och som enskild präst satt sig upp mot myndigheterna fastän det är kriminaliserat i lag. Inrikesminister Paula Risikko har uttryckligen sagt att hjälp är tillåten, men däremot inte motstånd mot myndighet. Jag ser det inte som en bra utveckling om kyrkan uppfattar sig som en domstol för ändringsbeslut vid sidan om vårt rättsväsende. Att församlingar erbjuder någon hjälp i nöden är däremot rätt och i enlighet med kristet etos. Att kyrkan deltar i diskussionen och kräver lagändringar är också riktigt.

Hur har du själv synts i den diskussionen som riksdagsman?

– För mig har det varit viktigt att jag hållit rollerna isär. Det fick inte bli så att kyrkan kom in i riksdagen bakvägen med Kantola som präst och före detta biskop. Då och då hänvisar någon i salen till ärkebiskopens uttalanden, men i övrigt syns kyrkan mycket mindre i riksdagsarbetet än jag trodde. Diskussioner och expertutlåtanden sköts av kyrkans tjänsteinnehavare.

Du har sagt att du trodde att det var slut med din karriär i kyrkan i samband med att du lämnade biskopsämbetet år 2005. Hur känns det nu?

– Så tänkte jag i och med att jag valdes in i riksdagen 2007. Jag blev ombedd att ställa upp när Kari Mäkinen valdes till ärkebiskop 2010 och Åbo biskopspost blev ledig igen. Då tackade jag nej. Jag ville inte svika dem som hade valt in mig riksdagen, för också det här uppdraget har varit ett kall för mig och något jag blivit ombedd att göra. Nu hade jag inte väntat mig att bli tillfrågad igen. Visst kändes det bra och jag blev glad att ställa upp eftersom jag blivit kallad.

Tro som positiv samhällskraft

Ilkka Kantola hör till dem som talat för att religionerna också i fortsättningen ska ha en naturlig synlighet i skolan och där ser han religionsundervisningen som viktig.

– Vår omgivning är nu mångreligiös. Kristendomen har sin ställning, men kan vi ge alla samma möjligheter? Mycket hänger samman med logistiska svårigheter att erbjuda detta. En allvarligare fråga är hur bra det är om barn delas in i olika grupper i stället för att få lära sig tillsammans. Religion hör till allmänbildningen och all undervisning som sker i skolan måste uppfylla skolans krav. Den får inte vara religionsutövning. Men om vi frångår det nuvarande systemet med undervisning i egen religion framför en gemensam undervisning tycker jag att trossamfunden kunde få möjlighet att ordna klubbar och undervisning i skolan efter skoltid.

Kantola ser inte ett religionslöst samhälle som ett bra alternativ ur statens synvinkel.

Vad skulle du vilja som ärkebiskop?

– Jag skulle vilja lyfta fram allt det goda kyrkan gör i stället för att fokusera på de inre stridigherna. Därför måste också äktenskapsfrågan fås bort från dagordningen.

– Och så önskar jag att kyrkans medlemmar skulle ha lättare att ta till sig en kristen identitet som inte är pinsam, utan är en naturlig del av ens liv. Inte så att man skulle behöva vara särskilt from, felfri och helig eller gå si eller så mycket i kyrkan. Kanske bara så enkelt att man ibland kan erkänna att livet är ett mysterium och att det finns hopp också för de frågor som man inte får svar på här och nu eller som samhället kan lösa. Att det finns en berättigad längtan – så uttrycker skörtarna det – när livsresan för ens nära och kära tar slut och frågorna inför döden kommer. Att man hör till skaran som lyssnar till uppståndelseberättelsen och ser återseendet som en möjlighet. Det modet och bärande kraften i livet önskar jag medlemmarna.

Intervjun med Ilkka Kantola ingår i Kp 5/2018 i en längre version.

May Wikström
(Foto: Nicklas Storbjörk)



Trubaduren och metodistprästen Tomas Boström medverkar på temahelgen Nära det Heliga.

Peter Halldorf har tvingats ge återbud och ersätts av vissångaren Tomas Boström på helgen Nära det Heliga i Vasa. 11.4.2012 kl. 15:05
Sällskapet har stärkt sitt kyrkliga arbete i Asien. I Kambodja uppstod för ett par år sedan en liten, men aktiv luthersk kyrka, som tills vidare har två församlingar.

I takt med att församlingarnas ekonomiska situation blir sämre försämras också Finska Missionssällskapets ekonomiska läge. 11.4.2012 kl. 09:16

Många finländare förband sig till att leva mer miljövänligt under fastan. 10.4.2012 kl. 10:40
Återseende.

Påsk. Glädjen är som en stadig luftström. Glädje är att välja att tro. 8.4.2012 kl. 08:00
Tomhet.

Påsk. När man är mitt i tomheten känns det som om det gråa kommer att vara grått för evigt. 7.4.2012 kl. 12:00
Mörker.

Påsk. Karnevalstämningen har avtagit och det är mörkt trots att det bara är eftermiddag. Förhänget i templet rämnar. 6.4.2012 kl. 15:00
Lidande.

Påsk. Lidande är när saker och ting känns långdragna och jobbiga. Åskådarplatsen innebär också lidande. 6.4.2012 kl. 10:00
Övergiven.

Påsk. Gripandet av Ledaren igår natt föregicks av en rad dramatiska händelser. 6.4.2012 kl. 06:00
Skam.

Påsk. Och tuppen gal tre gånger. Sekunden efter bränner skammen till. 6.4.2012 kl. 03:00
Svek.

Judas är den nattsvarta boven, svikaren som säljer sin mästare för pengar. 5.4.2012 kl. 23:00
Gemenskap.

Nattvard. Vi behöver inte ligga till bords och bryta bröd för att fira nattvard. 5.4.2012 kl. 18:00

biskop. Biskop Björn Vikströms påskhälsning till Borgå stift. 5.4.2012 kl. 12:00
Via Crucis i Helsingfors är en av långfredagens passionsvandringar.

Påsk. Passioner, konserter, gudstjänster. Här är ett litet axplock av påskens händelser. 4.4.2012 kl. 16:00
Bra att få se med egna ögon, tycker biskop Björn Vikström om biskoparnas Israelresa.

Biskop Björn Vikström summerar de lutherska biskoparnas resa till Israel. 4.4.2012 kl. 14:36
Gabriellas sång från Så som i himmelen talar till Riki Sorsa. "Min låt", säger han bestämt.

Gabriellas sång är Helen Sjöholms bravur. Men den är också Riki Sorsas livsberättelse. 4.4.2012 kl. 09:00

bibelskola. Coronan satte käppar i hjulet för Benjamin Asplund som deltog i Surfing the Nations grundutbildning tidigare i år. Utbildningen kortades av och han fick lägga sina framtidsplaner på hyllan. 21.8.2020 kl. 11:21
Hilja Risku och Isabel Hanna
har gått i samma klass och sjungit i kör tillsammans sedan ettan.

musik. För Isabel Hanna och Hilja Risku blir det här en spännande höst. De börjar högstadiet – och de ska sjunga sin egenskrivna låt i tv-sändning. 19.8.2020 kl. 09:21
Kristina Örn tycker att mycket inom diakonin påminner om läraryrket.

diakon. Efter 27 år i skolvärlden ville hon ta steget ut och prova något nytt. Det blev inte närvårdare eller missionär, men Kristina Örn fortsätter jobba nära människor. Nu är hon ny diakon i Solf. 19.8.2020 kl. 09:19
Jutta Urpilainen var den första kvinnan att leda SDP. Nu är hon Finlands första kvinnliga kommissionär.

profilen. – Livet är en gåva jag är tacksam för. Om kvällarna stannar vår familj upp inför den och det känns naturligt att be en gemensam aftonbön tillsammans med barnen. 20.8.2020 kl. 00:00
Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Bok. – Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv. 19.8.2020 kl. 08:48