Ilkka Kantolas kandidatur i ärkebiskopsvalet väckte förvåning i vissa kretsar. "Kyrkan är mitt hem" säger han själv.

Vill inte se en kyrka i marginalen

ärkebiskopsval 2018.

Ilkka Kantola är redo att förena sina riksdagserfarenheter och sin kärlek till kyrkan i en comeback i kyrkans lila.

30.1.2018 kl. 15:17

– Kyrkan är ett kärt hem för mig. Det som fick mig att tacka ja när jag grubblade efter att ha fått frågan i fjol våras, var att jag ser en risk för att kyrkan vänder mot ett mera konservativt håll när ärkebiskop Kari Mäkinen slutar, säger Ilkka Kantola.

Han är den den sista kandidaten i Kp:s intervjuserie med de fem som ställt upp i valet. Första omgången går av stapeln den 8 februari.

Kantola bekymrar sig för att kyrkans avstånd till den utveckling som sker i samhället ska växa.

–Det är inte bra om kyrkan förlorar sin förmåga att diskutera och delta i samhället. Jag ser en risk för att kyrkan drar sig undan och marginaliseras.

Som ett exempel nämner han bedömningarna av det nuvarande kyrkomötets uppsättning:

– Mina vänner, både präster och lekmän, i kyrkomötet menar att det i dag troligen skulle ha sagt nej till att öppna prästämbetet för kvinnor. Att de som besluter är konservativare nu än de var 1986. Det tycker jag är oroväckande.

Tvingas alltid ta ställning

Den kristna tron har Ilkka Kantola med sig hemifrån.

– Familjen gick i kyrkan och båda mina föräldrar var söndagsskollärare. De träffades i Muurlan evankelinen opisto. På sextiotalet präglades mitt hem av den evangeliska rörelsen och Siionin kannel (den finska evangeliska rörelsens sångbok) vid sidan av psalmboken. Senare färgades rörelsen av ledningens beslut att förklara att kvinnor i prästtjänst stred mot läran och Bibeln. Efter det har rörelsen till min sorg förlorat karaktären av en ljus, sjungande skara som förlitade sig på nåden och glädjen i dopet. Det här är också en del av den större helhet, där diskussionen om könsneutrala äktenskap ingår, och som gör att jag känner ett ansvar för åt vilket håll kyrkan utvecklas.

Ilkka Kantola minns att ärkebiskop Mikko Juva en gång påpekade att olika konflikter med jämna mellanrum tvingat kyrkan att ta ställning.

– Efter kriget handlade det om de frånskildas ställning, sedan om ogifta faddrar, så kom ämbetsfrågan och de homosexuellas ställning i kyrkan.

Vilken kan vara nästa konfliktfråga mellan kyrkan och samhället?

– En fråga, även om den är av lite annat slag, gäller behandlingen av flyktingarna och frågan om kyrkoasyl. Här har Marjaana Toiviainen varit den profil som fört saken till sin spets och som enskild präst satt sig upp mot myndigheterna fastän det är kriminaliserat i lag. Inrikesminister Paula Risikko har uttryckligen sagt att hjälp är tillåten, men däremot inte motstånd mot myndighet. Jag ser det inte som en bra utveckling om kyrkan uppfattar sig som en domstol för ändringsbeslut vid sidan om vårt rättsväsende. Att församlingar erbjuder någon hjälp i nöden är däremot rätt och i enlighet med kristet etos. Att kyrkan deltar i diskussionen och kräver lagändringar är också riktigt.

Hur har du själv synts i den diskussionen som riksdagsman?

– För mig har det varit viktigt att jag hållit rollerna isär. Det fick inte bli så att kyrkan kom in i riksdagen bakvägen med Kantola som präst och före detta biskop. Då och då hänvisar någon i salen till ärkebiskopens uttalanden, men i övrigt syns kyrkan mycket mindre i riksdagsarbetet än jag trodde. Diskussioner och expertutlåtanden sköts av kyrkans tjänsteinnehavare.

Du har sagt att du trodde att det var slut med din karriär i kyrkan i samband med att du lämnade biskopsämbetet år 2005. Hur känns det nu?

– Så tänkte jag i och med att jag valdes in i riksdagen 2007. Jag blev ombedd att ställa upp när Kari Mäkinen valdes till ärkebiskop 2010 och Åbo biskopspost blev ledig igen. Då tackade jag nej. Jag ville inte svika dem som hade valt in mig riksdagen, för också det här uppdraget har varit ett kall för mig och något jag blivit ombedd att göra. Nu hade jag inte väntat mig att bli tillfrågad igen. Visst kändes det bra och jag blev glad att ställa upp eftersom jag blivit kallad.

Tro som positiv samhällskraft

Ilkka Kantola hör till dem som talat för att religionerna också i fortsättningen ska ha en naturlig synlighet i skolan och där ser han religionsundervisningen som viktig.

– Vår omgivning är nu mångreligiös. Kristendomen har sin ställning, men kan vi ge alla samma möjligheter? Mycket hänger samman med logistiska svårigheter att erbjuda detta. En allvarligare fråga är hur bra det är om barn delas in i olika grupper i stället för att få lära sig tillsammans. Religion hör till allmänbildningen och all undervisning som sker i skolan måste uppfylla skolans krav. Den får inte vara religionsutövning. Men om vi frångår det nuvarande systemet med undervisning i egen religion framför en gemensam undervisning tycker jag att trossamfunden kunde få möjlighet att ordna klubbar och undervisning i skolan efter skoltid.

Kantola ser inte ett religionslöst samhälle som ett bra alternativ ur statens synvinkel.

Vad skulle du vilja som ärkebiskop?

– Jag skulle vilja lyfta fram allt det goda kyrkan gör i stället för att fokusera på de inre stridigherna. Därför måste också äktenskapsfrågan fås bort från dagordningen.

– Och så önskar jag att kyrkans medlemmar skulle ha lättare att ta till sig en kristen identitet som inte är pinsam, utan är en naturlig del av ens liv. Inte så att man skulle behöva vara särskilt from, felfri och helig eller gå si eller så mycket i kyrkan. Kanske bara så enkelt att man ibland kan erkänna att livet är ett mysterium och att det finns hopp också för de frågor som man inte får svar på här och nu eller som samhället kan lösa. Att det finns en berättigad längtan – så uttrycker skörtarna det – när livsresan för ens nära och kära tar slut och frågorna inför döden kommer. Att man hör till skaran som lyssnar till uppståndelseberättelsen och ser återseendet som en möjlighet. Det modet och bärande kraften i livet önskar jag medlemmarna.

Intervjun med Ilkka Kantola ingår i Kp 5/2018 i en längre version.

May Wikström
(Foto: Nicklas Storbjörk)



Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet