Anton Lundholm är född och uppvuxen i Småland, men bor idag i Stockholm.
Anton Lundholm är född och uppvuxen i Småland, men bor idag i Stockholm.

"Att vara kristen och gay är ett dubbelt utanförskap"

Bok.

När Anton Lundholm växte upp i det svenska bibelbältet var homosexualitet en icke-fråga. När han själv, efter många års kamp, kom ut ur skåpet raserades hans Gudbild.

26.1.2018 kl. 08:44

Anton Lundholm växte upp som frikyrkligt kristen i ett litet småländskt samhälle i de bygder som ibland kallas bibelbältet.
– När jag gick i skolan var halva min klass aktiv i olika frikyrkor. Jag kommer från ett sammanhang där de som inte var aktiva kristna var de som medvetet tagit avstånd från tron.

I de sammanhang där han växte upp var det också självklart att homosexualitet var fel, ja, inte bara fel, utan en icke-fråga. Homosexualitet förekom helt enkelt inte i hans idévärld. Ändå kände han redan tidigt en märklig dragning till andra pojkar.
– Jag var omkring 18 år när jag för mig själv för första gången formulerade tanken att jag är homosexuell. Ändå tog jag den inte till mig. Min spontana reaktion var att det här måste jag få hjälp med så att det försvinner. Men det var ändå det första steget. Tidigare hade jag tänkt att de här känslorna kommer att försvinna av sig själva när jag blir äldre.

Hans första försök att lösa problemet var att kontakta ungdomsarbetsledaren i församlingen.
– Han blev väldigt ställd, tror jag, han var inte så mycket äldre än jag och hade aldrig ställts inför en liknande fråga förr. Så där fick jag inte så mycket hjälp. Han hade också inställningen att det kommer blir bra med tiden. Men sedan blev jag mer aggressiv mot mina egna känslor och tänkte att det inte räcker med att bara vänta, och då tog jag kontakt med pastorer och själavårdare som försökte med olika metoder för att jag skulle bli av med det här.

Och metoderna? Hårt arbete och psykologisk introspektion.
– Medan jag gjorde frivilligarbete i Sydafrika tog jag kontakt med ett par personer där. Deras syn var att man blir homosexuell för att man har en överinvolverad mamma och en distanserad pappa. Jag hann nästan inte förklara hur jag mådde innan jag fick en övning som jag skulle göra. Jag skulle försöka komma på alla tillfällen i mitt liv då jag på något sätt hade tänkt eller känt något syndigt, blivit kär i någon eller sett en bild som jag blivit attraherad av. Jag skulle också minnas varje gång min pappa inte varit närvarande – fast jag tycker att jag haft en närvarande pappa.

De kristna han hade kontakt med i Sydafrika tog andar och demoner på stort allvar.
– Jag fick frågor som: Har du sett barnprogram med ockulta symboler då du var liten? Allt sådant skulle jag rannsaka. Så jag satt och skrev listor om hela mitt liv. Och så försökte jag ta avstånd från det jag varit med om. Allting kunde ju vara farligt och påverka mig.
Trots allt han gjorde fanns tankarna och den dragning han kände till andra män kvar. Men han kände sig bättre med sig själv.
– Jag kände att jag gjorde någonting bra. Jag hade en känsla av att det är okej med mig så länge jag jobbar på det här. Men om jag ger upp, om jag inte jobbar på det, inte försöker bli av med det, då är jag fördömd. Jag hade det som en livlina: Jag behöver inte bli klar, men bara jag jobbar med det är det okej.

Så här fortsatte det i flera år, medan han blev mer och mer utmattad. Han hade tusen järn i elden och var ständigt aktiv i den Stockholmsförsamling där han hittat sin plats.
Men sedan träffade han en kille och blev kär.
– Jag kom fram till att jag inte ville säga nej till de här känslorna längre. Men jag ville inte heller leva ett dubbelliv. Och jag visste att jag inte kunde jobba som ledare i den församlingen om jag är i en relation med en annan man, så jag berättade om det.
Om det är fel, tänkte han, får jag stå för det.
– Men efteråt började jag tänka att det kanske inte är fel.

Vad hände med din Gudsrelation efter det här?
– Jag kände att hela min Gudsbild hade ställts upp och ner. Jag vet inte riktigt vad jag har för Gudsbild lägre.

Han talade en gång med en ledare i församlingen som visste att han mådde dåligt.
– Han sa att ibland kan det hända att ens Gudsbild behöver raseras helt för att man sedan ska kunna bygga upp den på nytt. Jag tänker att det kanske var det som hände.
Hans nya Gudsrelation är betydligt mindre kravlös än den gamla. Förr byggde han sin identitet på sitt engagemang i församlingen, nu måste han bygga den på något annat.
– Jag måste hitta den i mig själv.

Församlingarna han varit aktiv i har reagerat väldigt olika på hans berättelse. Många från barndomsförsamlingen tog nyheten med stort lugn, liksom hans familj. Stockholmsförsamlingen där han var aktiv har bemött honom med tystnad.
– Jag tog kontakt med dem, de var stressade och skulle återkomma, men hörde aldrig av sig. Nu har det gått många år. När jag jobbade där var det så att du inte fick vara medlem i församlingen om du levde i en homosexuell relation. Men jag är fortfarande medlem.

Anton Lundholm vet att friförsamlingarna i Sverige har en bred och varierad syn på homosexualitet. På vissa håll är det inget problem att vara gay, på andra håll är det svårt.
– Det är svårare i de sammanhang som jag kallar karismatiska och där jag känt mig hemma. Det är som om den typens andlighet gick hand i hand med en mer konservativ syn.

Så det är svårt att hitta ett karismatisk sammanhang där du kunde känna dig som hemma?
– Ja, det är svårt. Jag har inte heller orkat söka efter de sammanhangen. Men jag hoppas att de finns.

Han har ofta reflekterat över det dubbla utanförskap det innebär att vara både kristen och gay.
– Där jag bor idag, i Stockholm, kan man känna sig väldigt ensam som kristen. Jag talade med en person som sa att hen aldrig tidigare träffat någon som är aktiv i en frikyrka. Då kan det antingen bli så att man inte vet någonting eller också har man fördomar, för man har sett tv-program där de frikyrkliga står med tomma blickar, som viljelösa robotar. När frikyrkliga porträtteras till exempel i en deckarserie är det alltid någon sekt som har spårat ur.

Ibland har han varit den enda kristna på sin arbetsplats, och då kan han ju märka att han inte är som de andra.
– Så känner jag att det är också som homosexuell, att det ofta blir väldigt tydligt att man är annorlunda. Man kan också känna sig lite mer gay än man är.

För två år sedan började Anton Lundholm målmedvetet arbeta med det manus som sedan blev boken Välkommen in i min garderob. En självbiografisk berättelse om att vara gay och kristen.
– Då jag började sammanställa den hade jag varit utanför kyrkan ett tag. Jag hade haft ett extremt meningsfullt liv tidigare, där allt som jag gjorde var meningsfullt i kvadrat. Alla beslut som jag tog var det något slags evighetsvärde i. Nu plötsligt hade jag ingenting. Så satt jag där och funderade på alla texter jag hade, vad skulle jag göra av dem? Någonstans kom tanken att jag skulle kunna sammanställa dem till en bok. Och när jag hade tänkt den tanken kände jag – för första gången på flera år – det där välbekanta Guds ”ja” på insidan. ”Nu är du på rätt plats.” Det var väldigt bekräftande och skönt att få den upplevelsen igen. Kanske jag inte hade lämnat hela Guds tanke med mitt liv.

Han ville sätta kött och blod på någonting som oftast bara blir en åsiktsfråga.
– Jag hoppas ju att min berättelse ska nå människor som är på olika sidor av det som ibland blåser upp som en debatt. Jag har verkligen ansträngt mig för att ha en välkomnande och inbjudande attityd, även till dem som är skeptiska till mig och det jag står för och den resa jag gjort. Och jag hoppas att anhöriga och vänner och föräldrar till homosexuella personer – också församlingsledare som är kritiska – ska våga öppna den här boken och läsa den. Att de ska känna sig välkomna att vara med och lyssna innan de svarar.

– Boken är ett vittnesbörd, om man får använda kristet språk.

Sofia Torvalds



Rebecka Stråhlman, Jakob Nylund och Johannes Winé ledde showen med ärkebiskop Tapio Luoma och biskop Bo-Göran Åstrand.

ungdomens kyrkodagar. "Säg åt oss att det är nya tider nu!" sa biskop Bo-Göran Åstrand till deltagarna på Ungdomens kyrkodagar. Han hade sällskap av ärkebiskop Tapio Luoma som besökte UK för första gången. 24.1.2020 kl. 18:36
Vad lär man sig av Lotta på Bråkmakargatan? Att det ibland är blod på födelsedagen och att man behöver ha en tant Berg.

barnböcker. Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur. 22.1.2020 kl. 14:15
Teemu Laajasalo är biskop i Helsingfors. Bilden är från hans biskopsvigning.

besök. En delegation ledd av biskopen i Helsingfors Teemu Laajasalo mötte påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. 17.1.2020 kl. 14:00
På världens näst största flyktingbosättning i Uganda bygger Kyrkans Utlandshjälp skolor och vidareutbildar lärare. Skola och undervisning betraktas som livräddande i krissituationer.

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00
Emma Audas disputerar idag med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn.

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51
Att lyssna på samma låt som någon annan kan skapa en känsla av gemenskap – likaså att dela en konsertupplevelse med främlingar.

gemenskap. Våra gemenskaper ser kanske inte längre ut som de gjorde förr, men fortfarande handlar de om att vi ser varandra och delar samma upplevelser. 16.1.2020 kl. 00:01
Röstberättigade i valet den 11 februari är prästerna samt församlingarnas förtroendevalda.

val. Kandidatgalleriet för kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalen har nu öppnat på nätet. 15.1.2020 kl. 08:33
Sedan Bo-Göran Åstrand installerades som biskop i Borgå stift i september har han hunnit resa runt i olika delar av stiftet. Söndagen den 26 januari kommer han att besöka Matteus församling.

Helsingfors. Utmaningarna för församlingarna i Helsingfors är större än på annat håll. Traditionen av kyrklighet är svagare – men de unga utforskar tron fördomslöst. 16.1.2020 kl. 00:01

forskning. Under årets första stiftsseminarium föreläser biskop Bo-Göran Åstrand, Sara Gehlin och Björn Vikström. 13.1.2020 kl. 15:36
Magnus och Anna Dahlbacka under utgivningsfesten Maralal i december.

bibelöversättning. Sedan 2004 har Kronobyborna Magnus och Anna Dahlbacka arbetat med att översätta Bibeln till samburu. De fick börja från början. Först fick de lära sig språket, sedan skapa dess skriftspråk. 13.1.2020 kl. 11:53
Kronoby kyrka var välfylld när den nybildade församlingen höll sin första mässa på söndagen.

församlingssammanslagning. – Historiens vingslag går över vår bygd, konstaterade Anders Store när han som nyinstallerad kyrkoherde höll sin första predikan i nya Kronoby församling på söndagen. Vid årsskiftet gick Terjärv, Nedervetil och Kronoby samman till en församling. 5.1.2020 kl. 15:28
Att Johan Myrskog började skriva lovsånger handlar delvis om hur hans egen tro och Gudsrelation utvecklats.

lovsång. När musiker från Petrus församling i Helsingfors släpper ett nytt album är målet inte att skapa hitsinglar – utan att göra lovsångsmusik som känns relevant i Finland år 2020. 30.12.2019 kl. 16:14
Nu när papperstidningen utkommer bara varannan vecka vill redaktionen satsa lite mer på webbsidan.

layout. Kyrkpressens webbsida har genomgått en liten ansiktslyftning. 27.12.2019 kl. 10:02
Personintervjuer och nyheter toppar listan på de mest lästa artiklarna år 2019.

Kyrkpressen.fi. Vi har rankat dom mest lästa webbartiklarna – i toppen ligger människoöden, bråk och biskopsval. 27.12.2019 kl. 09:08

julevangeliet. Vi har alla hört Reidar Wasenius, till exempel när vi åkt tåg eller ringt någon som talar ett annat samtal. Hör honom läsa julevangeliet! 19.12.2019 kl. 19:40

Biskop Seppo Häkkinen talade vid en bönestund vid den brunna kyrkan.

kyrkbrand. Den brunna kyrkan i Rautjärvi var ett nytt andligt hem för släkter från Rautjärvi kommuns östra del – som avträddes till Sovjetunionen. 27.12.2022 kl. 13:30

BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00
Dagens människor behöver mer
psykisk och andlig hjälp, anser Cecilia Forsén.

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13
– Min jul är en ärkejul. Allt ska vara klart långt före jul­afton. Arbete är bannlyst, säger historikern Dick Harrison.

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00