– Inbördeskriget bor i gemensamma minnen, och i enskilda familjers, släkters och orters minnen. När jag står här och på den evangelisk-lutherska kyrkans vägnar öppnar inbördeskrigets minnesår, känner jag den historiska tyngden på ett alldeles speciellt sätt, sade ärkebiskop Kari Mäkinen.
Enligt ärkebiskop Mäkinen kan minnesåret i bästa fall föra med sig att inbördeskriget och dess långa spår, där mycket förtigits, börjar uppfattas som ett gemensamt arv.
– Ur en sådan bakgrund växer vi fram, ett sådant arv bär vi på tillsammans. Inbördeskrigets minnen ska inte förringas eller glömmas bort. I ett samhällsklimat där minnen och berättelser riskerar att skingras i enskilda gruppers egna minnen, frågar jag mig om kyrkans roll redan nu, hundra år efteråt, kunde vara att ge tid och utrymme för gemensamma minnen och berättelser. Inte bara för att berätta om inbördeskriget utan allt det som bärandet av detta hundraåriga arv fört med sig. Att det inte längre skulle vara fråga om parter utan människor. Att det skulle vara tillåtet att berätta. Nu, hundra år senare, kunde kyrkan kanske inneha den rollen och den kunde ges åt kyrkan.
Ärkebiskop Mäkinen konstaterade att inbördeskriget har varit en grym och hård lärare. Lärdomen är enkel: Fred och försoning är viktigare än att vinna och få makt, och det finns ingen fred utan erfaren rättvisa.