En vacker augustisöndag, perfekt för segling bjöd Tom Tiainen sin kusin ut på havet med sin lilla OK-jolle. Den här söndagen för snart trettio års sedan var första gången som kusinen seglade.
– Det var en jättehärlig dag. Vi tog i land på en holme och drack kaffe.
På hemvägen seglade kusinen. Men när han skulle vända då de kryssade gjorde han ett typiskt nybörjarmisstag så jollen välte och de hamnade i det kalla vattnet. Då upptäckte Tiainen att han inte fäst locken till lufttankarna ordentligt. Båten började sjunka.
– Jag kunde inte tro att det var sant. Båten var borta och vi flöt omkring i flytvästar som inte ville hållas på oss, säger han.
– När min kusin sade att han inte orkade simma till land kom rädslan. Vi insåg att nu kan vi bara be Gud om hjälp. Jag försökte knäppa händerna medan jag trampade vatten.
Gud svarade på bönen. När de kom hem hade deras familjer hunnit bli ordentligt oroliga.
– Den natten tänkte jag på dagens händelser. Jag började tvivla på att Gud svarat på vår bön. Det var bara ett känslotillstånd när jag trodde Gud räddade oss, säger Tom Tiainen.
Då han inte kunde somna steg han upp. På bordet hade hans hustru Kia lämnat en andaktsbok uppslagen. Han läste dagens andakt.
– Dagens bibelvers ur Psaltaren 124 slog mig som en hammare i skallen: "Om inte Herren varit med oss så hade vattnen dränkt oss och strömmen gått över vår själ." Tänk hur jag betett mig. Jag var i nöd och bad Gud om hjälp. Jag fick hjälp. Men när allt var lugnt började jag tänka att det var slumpen. Men även då jag förnekade att Gud hjälpt mig skällde han inte ut mig utan gav en förklaring: Det var ett bönesvar.
Händelsen har format Tom Tiainens syn på Gud. Han lärde sig att bli omhändertagen och att lita på Gud.
– Jag kan förneka Gud på många olika sätt. Men han förnekar inte mig. Han räddar mig och vill mig väl.
Läs mera i Kyrkpressen 4/2018