Då Lisa i Bullerbyn lägger sig kvällen innan julafton är hon bekymrad. Det är så stökigt, hur ska den rätta julstämningen infinna sig?
På morgonen då hon har vaknat är allt som det ska vara. Det creppade pappret är virat kring spiselkransen, granen är klädd och alla ljusen är tända.
Då jag var barn gladdes jag med Lisa.
Nu är jag fyrtio och förundras över Lisas mamma som städat hela natten.
I ”Lycklige Alfons Åberg” har Alfons och hans pappa tråkigt. Julen är över, det finns inget att se fram emot. Kloka farmor påpekar att om inget är tråkigt kan inget heller vara roligt, och snart ringer Alfons kompis på dörren.
På den sista bilden leker Alfons och Viktor med småbilar. Farmor och pappa bär ut julgranen.
Då jag var barn förstod jag Alfons som längtade efter sällskap.
Nu är jag fyrtio och den som sopar upp barren.
Tiden passerar obönhörligt, och perspektivet förändras.
En av de sista jularna farmor levde fick hon en grötkastrull med inbyggt vattenbad. Jag var nio år och fick min första kamera. Jag fotograferade henne där hon satt i soffan med kastrullen i knäet.
Det var första julen utan farfar. Farmor ler knappt på bilden.
Sådan är julen. Grötkastruller, presentpapper och gran med barnbarn i ring. Mitt i allt ett stråk av ledsenhet så stark att man knappt orkar le. Sorgen handlar både om saknad, och påminnelsen om att världen fortsätter utan.
Vi har aldrig snapsat i mitt hem, nej herremintid. Däremot läste farmor alltid samma dikt av Zacharias Topelius. När hon dog tog pappa över.
Nu är det min man som läser dikten, för jag blir alltid så märkligt tjock i rösten vid inledningsorden ”Du gav mig, Herre, ditt överflöd:/ett älskat hem och ett dagligt bröd,/frid, hälsa, glädje och helga orden./Vi bedja nu för all sorg på jorden.”
Dikten fortsätter med en uppräkning av alla som är potentiellt olyckligare än man själv är: ”för dem som frysa i vinternatten, för dem som sjunka i havets vatten, (---) för dem som vandra vid tiggarstavar, för dem som sörja vid kära gravar, (---) för de vansinnigas mörka natt,/för dem som mist sina ögons skatt”.
Skulle det materialistiska överflödet för en sekund ha satt sprätt på mitt sinne, bottnar jag alltid i verkligheten bortom de krusade snörena då jag lyssnar.
Vi har inte längre möjlighet att fira jul i min hemstad, resan är för lång, det blir för stressigt, och jag är vuxen nu. Jag får klara mig.
Men som jag längtar hem!
Jag längtar efter skinkan som tas ut ur ugnen vid midnatt, jag längtar efter risgrynsgröten med tusen mandlar, jag längtar efter att tillsammans med alla andra nykarlebybor sjunga Topelius psalm ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt”.
Det är något alldeles, alldeles speciellt.
Kantorn tar i på slutversen och församlingen tar i ännu mer: ”till hög, till låg, till rik, till arm/kom glad och hjärtevarm”.
Och sen går man ut, och snön faller och det finns inget i världen att längta efter.
Ibland undrar jag om inte all den där carpe diem-hysterin är en komplott av marknadskrafterna.
Vilken färg har din jul i år? frågade en annons från en inredningsbutik och jag tänkte: helst exakt samma som förra året. Traditioner och mormors virkade tomtekalender får inte kapitalismens jul att snurra. Därför måste julen byta färg minst en gång i året.
Att vara nöjd, att vara lugn, att njuta av det som varit och det som är, blir kontroversiellt.
Att vägra byta färg på julen, i vetskapen om att det faktiskt inte spelar någon roll.
Vi har som tradition att hänga änglar i granen för de som dött under året. Ett vidrigt år med fyra begravningar fick jag skaffa storpack. Men där hänger de nu: Jonas, Joel, Alvar, Edvin, Svea, Lina, Kika.
Ska verkligen julen interfolieras av döda kära som änglar i granen?
Ja, verkligen. Det är människor jag tyckt om, det är människor som format mig och oss, det är människor jag aldrig vill glömma.
På julen ska vi unna oss att blicka bakåt.
Det var den där julen då pappa glömde mig vid julkyrkan.
Det var den där julen då min bror tappade skålen med plommonkräm över soffkuddarna.
Det var den där julen knäcken fastnade i plomben, den där julen alla hade magsjuka, den där julen då mitt barn var fyra månader, den där julen då det var glashalt, den där julen då granen välte, den där julen då alla kom hem, den där julen som var första utan.
Den där julen amaryllisen blommade, den där julen vi renoverade, den där julen vi knyckte gran, den där julen det snöade så mycket att vi inte kunde knycka gran.
Det är så många jular som passerat.
Julens bön är inte att den om en perfekt jul.
Nej, det är att den här julen ska vara gemenskap. Och gemenskap, det kan man få också då man minns året med den torra skinkan, eller året då julkrubban brann upp. Alla år vi varit tillsammans.
Julen är här, och nu. Men också förra året, och året dessförinnan, och i alla människor vi älskat och älskar.
Minns du? Ja, jag minns.