För en vecka sedan började den. Störtfloden av berättelser om övergrepp i Svenskfinland. Varje gång jag går in på Facebook kommer en ny flodvåg, och även när jag loggat ut fortsätter berättelserna att snurra i mitt huvud. Övergrepp i skolan, på dagis, hemma, på jobbet, i bussen, på fester, hos vänner. Tafsande, våldtäkter. Män som tar sig friheten att komma alldeles för nära och som inte är intresserade av att höra ett nej och ta det till sig.
Berättelserna kommer från alldeles vanliga kvinnor som tröttnat på att tiga och skämmas och de handlar om maktmissbruk. Om män som inte behövde be om ett ja, eftersom de hade makten att låta bli. För att de hade mer att säga till om än sitt offer. För att de var vuxna och offret ett barn. För att deras trovärdighet var större än offrets. För att offret hade mer att förlora på att händelsen kommer ut. För att de var mindre berusade än sitt offer.
Jag läser om anställda som får höra att det är deras uppgift att stå ut med att betalande kunder tafsar på dem. Om lärare som erbjuder extralektioner i syfte att få ta på flickors kroppar. Om barn som lärt sig lita på att vuxna vet hur det ska vara men där det förtroendet bryts. Om ett samhälle där vi allt för länge har haft överseende med att män som har makt får ta sig friheter och bete sig illa mot kvinnor för att ”de nu bara är sådana”, för att ”det inte är så farligt”, för att ”du inte ska se dig som offer utan ta det som en komplimang”.
Och den verkliga makten delar vi ut genom att tiga och acceptera. Så länge omvärlden ser åt ett annat håll och låter förövaren komma undan är det inte konstigt att offren fortsätter skämmas. Låt oss bryta ner konstruktionen en liten bit i taget: Låt oss sluta skämmas över det vi utsatts för mot vår vilja, låt oss sluta ursäkta den som missbrukar sin maktposition. Skammen ska placeras där den hör hemma. Inte hos den som fick sina gränser överträdda, utan hos den som överträdde gränserna.
För 23 år sedan blev våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserad. Fram till dess har lagen alltså ansett att rätten att besluta om den gifta kvinnans kropp finns hos hennes man, inte hos kvinnan själv. Och fortfarande lever vi, både i Svenskfinland och globalt, i en kultur där många verkar acceptera att kvinnans kropp inte i första hand finns till för kvinnan själv, utan minst lika mycket för männen. Hela skalan ryms: Osakliga kommentarer, tafsande, påtvingade kyssar från vilt främmande män, hotfullt beteende, våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter. I år är det 2017 men för många, både män och kvinnor, verkar det fortfarande komma som en överraskning att även kvinnor är individer som själva får bestämma vem som får röra vid deras kroppar, hur de vill bli berörda och som mår dåligt om deras kroppsliga gränser inte respekteras.