Itohan Okundaye vill berätta sin historia och sprida kunskap om vad människohandel är.

Det var ett liv fyllt av fasa och förtryck

Rädsla. Itohan Okundaye från Nigeria älskade skolan som liten flicka. Hon drömde om att bli läkare. Aldrig någonsin hade hon trott att hon skulle bli ett offer för människo- och sexhandeln. 18.11.2017 kl. 12:11

– Jag tänker att jag måste göra det lilla jag kan. Jag är så tacksam att få tala om det här i dag.

Så inleder Itohan Okundaye sitt anförande på en konferens med fokus på kvinnor, Blomma-konferensen som ordnades i september i Helsingfors. Det är fyra år sedan hon kom till Finland. Hennes väg hit har varit lång och fylld av fasa. I sex år har hon levt som offer för människo och sexhandeln i Italien.

Hon växte upp i Benin City i södra Nigeria.

– Min mamma var den femte i ordningen av min pappas sex fruar. Jag var alltid tvungen att arbeta före skolan. Men jag älskade skolan, och jag ville bli läkare.

Det blev allt tuffare för familjen att klara sig och Itohan led när hon såg hur hårt hennes mamma var tvungen att jobba för att få allt att gå runt.

– I femtonårsåldern slutade jag skolan för att kunna hjälpa mamma. Ibland var klockan två eller tre på natten innan vi kunde gå hem från våra olika jobb.

Sedan kom erbjudandet som förändrade allt.

– Jag var så glad när jag blev erbjuden att resa utomlands. Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.

När människor i hennes hemtrakter får erbjudande om att resa utomlands och jobba är det oerhört värdefullt för dem. De är desperata i sin jakt på ett bättre liv, och de ser möjligheten att förtjäna pengar och hjälpa sina familjer som är kvar i hemlandet.

– Det bästa sättet att hjälpa är därför att ge människor kunskap om vad människohandel är.


– I femtonårsåldern slutade jag skolan för att kunna hjälpa mamma. Ibland var klockan två eller tre på natten innan vi kunde gå hem från våra olika jobb.

– Ingen vill hamna i den situation jag varit, säger Itohan Okundaye med eftertryck. Ett liv inom människohandeln är ett fasansfullt liv.

Prostitutionen började genast när hon anlände till Italien. En så kallad madame blir offrens överhuvud. De sägs stå i en skuld till henne, i Itohans fall 40 000 euro. Skulden är naturligtvis fiktiv.

– Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle bli prostituerad. Det var så fruktansvärt att jag inte riktigt kan berätta. Jag var så oförstörd och kunderna så elaka.

Hon har blivit strypt, misshandlad och hotad till döden. Pengarna hon tjänade fick hon inte behålla själv. När hon berättar om sitt liv betonar hon samtidigt:

– Jag vill ge människor en djupare förståelse av människohandel. Men det är så svårt att förstå vad dessa kvinnor går igenom. Det låter totalt ofattbart.

Hon har mist många av sina vänner. De har bland annat blivit knivhuggna till döds eller gått ner sig i drogberoende. En människa som faller offer för människohandel mister sina valmöjligheter. – Man är rädd för alla, man är hjärntvättad och ser ingen utväg. Man kan inte gå till sjukhuset och vågar inte vara i kontakt med myndigheter. Man känner att livet är över.


– Du börjar se på dig själv och på andra som skräp. Och du blir en ond människa på grund av hur du behandlas, när du misshandlas och våldtas.

Människohandeln förändrar också en människas känsloliv och personlighet.

– Du börjar se på dig själv och på andra som skräp. Och du blir en ond människa på grund av hur du behandlas, när du misshandlas och våldtas.

En graviditet i en frivillig relation, efter att hon hade lyckats betala bort den fiktiva skulden, blev början på något helt nytt.

– När jag blev gravid trodde jag inte att det var möjligt efter allt jag gått igenom. I det skedet var jag så trött och hade så nog. Jag frågade mig: Är det så här jag ska leva mitt liv? Hur ska jag förändra mitt liv? Jag tänkte att jag måste sluta med det här. Men samtidigt var jag så rädd: Hur ska jag överleva om jag slutar? Hur ska jag försörja mig och var ska jag bo? Det är en kamp i ens inre.

Om man försöker dra sig ur sin situation men stannar kvar i landet där man hamnat i sexhandeln vill de dra en tillbaka, berättar hon.

– Man är helt hjälplös, helt ensam och helt bunden. Det finns inga system som hjälper och den italienska polisen dumpar en tillbaka på gatan.

Itohan Okundaye hade hört om Finland. Hon grep chansen att åka till Finland när den kom.

– Jag var ensam och gravid när jag landade på flygplatsen. Jag gick genast fram till polisen och berättade varför jag var där.

Ändlös väntan

– Min son är det bästa som har hänt i mitt liv. Varje dag är jag tacksam över att jag har honom. Jag tackar Gud för honom.

Itohan Okundaye och hennes son, som alltså föddes i Finland, befinner sig mitt i en tärande process om att få stanna här. Hon har fått sex avslag på asylansökningar och överklaganden av nekande beslut, som gått till Förvaltningsdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Det är polisen som avvisat henne, vilket är möjligt i så kallade Dublin-fall. Enligt Dublinförordningen ska det land en person först anlänt till ansvara för avgörandet i asylansökningen, i hennes fall Italien.

Hade hon fått berätta sin historia ordentligt hade ärendet troligen gått vidare till Migrationsverket. Som det är nu har hon inte alls hörts av Migrationsverket. – Inte en enda gång under min asylprocess har jag blivit intervjuad, bara fyllt i papper.

Hon beskriver det som en berg-och-dal-bana av hopp och förtvivlan och tålamodsprövande väntan.

Hon och andra kvinnor i samma situation tillbringar sina dagar på ett gemensamt boende.

– Kvinnorna där väntar och lider. De stannar helst inom fyra väggar med sina barn och de har inte så många andra ställen att gå till än den lokala matbutiken. Så har livet varit för mig i tre år nu.

Efter det andra avslaget på hennes asylansökan i Finland skulle hon utvisas till Italien.

– Fyra poliser kom till min lägenhet på kvällen. Jag blev tvungen att packa mina saker. Vi skulle till Milano via Helsingfors. Min son var så skärrad.

Poliserna lämnade henne och sonen på flygplatsen där hennes ärende skulle ses över ett första varv. Däremot stannade en representant från Diskrimineringsombudsmannen som var med för att övervaka utvisningen på grund av klagomål om hur människohandelsoffer behandlas i utvisningsprocessen. Representanten kunde konstatera att offren inte får hjälp vid utvisning till Italien.

– Det slutade med att de italienska myndigheterna skickade oss tillbaka. Vi satt på samma plan tillbaka till Finland som poliserna som eskorterat mig. Det här är omänskligt! Sådana som redan lidit så mycket borde inte utsättas för ännu mera smärta, säger Itohan Okundaye.

För kvinnor i denna situation väntar knappast någon lycklig framtid om de utvisas till sitt hemland eller Italien.

– Det finns ingenting att komma tillbaka till, säger Itohan Okundaye.

Stödsystemen är undermåliga och risken att återigen hamna i prostitution överhängande. Dessutom finns människohandlarna kvar. De har stora nätverk och fortsätter att förfölja offren om de får nys om var de befinner sig.

Han lämnade mig aldrig

Det är bland annat den långa väntan i processen om att få stanna som fört Itohan Okundaye till Blomma-konferensen i Helsingfors.

– Jag började tänka: Vad kan jag göra? Jag måste komma ur mitt skal och inte vara bunden längre.

Hon återkommer också ständigt till sin gudstro. Och av någon anledning har rädsla eller bitterhet inte tagit över.

– Jag har alltid haft en tro. Gud lämnade mig aldrig, inte för ett ögonblick.

Det har funnits så många gånger som jag kunde ha dött, men jag lever. Också när jag hade det som värst kändes han nära. När alla andra överger dig finns han kvar.

Gud har förändrat hennes liv, säger hon.

– Kärlek föder kärlek. När jag känner hans kärlek kan jag visa kärlek.

Hon ber, läser Bibeln, lyssnar till online-predikningar och sjunger lovsånger, gärna dagligen.

– Det hjälper mig att ta bort fokus från det som har hänt. Det känns helande.

Vad händer nu?

Itohan Okundaye drömmer om att få studera, lära sig språk och kanske jobba inom vården.

– Eller så skulle jag vilja göra det jag gör nu, åka runt och sprida kunskap om det här.

Hennes son har fått namnet Light (ljus).

– Guds ljus, förtydligar hon. Det är tufft att vara ensam förälder. Men jag försöker vara så glad jag kan för hans skull.

Fortsättningsvis återstår väntan och en ny ansökan om uppehållstillstånd. Väntan på att få börja ett liv med alla de förutsättningar som för så många är så självklara.

En intervju med Eva Biaudet om människohandel finns här.

Kommentar:

En styrka jag aldrig kommer att förstå helt
Människor som handelsvara. Det är så oerhört svårt att verkligen förstå. Men människorna som drabbas finns, och nära oss dessutom. Hon sitter där i soffan bredvid mig och pratar. Och hon ser alldeles vanlig ut, stiligt klädd i svart och vitt. Vi pratar lite om hur det är att vara småbarnsförälder. Det är alltså hon som är det så kallade offret, Itohan Okundaye. Och jag inser ju att hon är allt annat än det som människohandlarna har tvingat henne att vara, en roll som inte passar henne eller någon enda människa.
Hon verkar trött efter att ha berättat sin historia med stor inlevelse, sorg och frustration för oss konferensbesökare. Men hon skulle vara villig att göra det igen och igen, för att sprida kunskap och motverka det onda. För att ingen ska behöva ha det som hon har haft det.
Efter att ha träffat Itohan funderar jag också på hoppet, som nästan aldrig dör. Och i hennes fall också en gudstro som inte lämnat henne. Jag är för skyddad och privilegierad för att någonsin förstå den segheten fullt ut. Men jag lyssnar och iakttar och tänker att jag i minnet ska återkomma många gånger till Itohan och detta hoppfulla mysterium om överlevnad som hon förmedlar.

Ulrika Hansson



SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12

folkkyrka. Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin. 23.6.2022 kl. 11:30

PRÄSTÄMBETE. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. 22.6.2022 kl. 13:08

profilen. Teologen och författaren Patrik Hagman är Kyrkpressens nya kolumnist. Sedan hösten jobbar han i Linköpings stift i Sverige med att utveckla och starta en utbildning för opinionsskribenter i Svenska kyrkans regi. 21.6.2022 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På söndag var det fest i Solf då församlingens nya herde Johan Kanckos installerades i tjänst. Det blev en späckad dag som utöver högmässa också bjöd på många goda tal och inte minst en välsmakande laxsoppa. 14.1.2024 kl. 14:54

NYTT ÅR. Glöm nyårslöftena. Kör i stället med nyårsönskningar och pyttesmå nyårsplaner. Vad skulle du behöva för att älska dig själv, dina medmänniskor och Gud lite mer under det år som kommer? 12.1.2024 kl. 10:35

film. Amanda Jansson blev känd för stora de massorna som den kristna polisen Sara i den svenska succéserien Tunna blå linjen. Nu är hon aktuell med huvudrollen i filmatiseringen av Stormskärs Maja. 10.1.2024 kl. 17:11

KYRKANS FAMILJERÅDGIVNING. I Finland upprätthåller kyrkan 37 familjerådgivningscentraler. En av dem finns i Jakobstad. Där minskar finansieringen med hälften samtidigt som efterfrågan på tjänsterna ökar. 10.1.2024 kl. 10:55

SÅNGARE. Hon kom från Kajanaland till Jakobstad för att lära sig svenska och studera musik. I Jakobstad blev Jenni Johansson en aktiv kyrkobesökare och -sångare. Nu ska hon delta i årets Voice of Finland. 10.1.2024 kl. 09:48