Den mystiska näktergalen är Pia Ingströms fjärde bok, och hon kallar den ”sin värsta”.
– Jag älskar ämnet, och det gör mig så sorgsen att det går dåligt för Turkiet. Jag kan inte tro annat än att den turkiska demokratiutvecklingen kommer att vara katastrofal ett tag framöver. Men nu har jag åtminstone gjort det här. Jag har skrivit vad jag begripit av situationen.
Den mystiska näktergalen handlar om de judiska, armeniska och grekiska minoriteterna i Istanbul. Pia Ingström har i flera årtionden åkt till Istanbul med jämna mellanrum, älskat staden innerligt och lärt sig lite turkiska.
– Utan att ha artikulerat det för mig själv har jag vetat om stadens religiösa minoriteter och tänkt på dem. Det var kanske min mans judiska och ortodoxa bakgrund som bidrog till det – trots att han själv alltid stod utanför och trampade och suckade när jag gick in i kyrkor och tände vaxljus.
Hon började ställa sig frågan: Vad betyder alla de här platserna?
– Varför finns kyrkorna och synagogorna här, hur länge har de funnits här? Vem är den där mannen, vaktmästaren med skäggstubb, som går där och dammsuger? Vem kommer hit när kyrkan är öppen?
Hon har alltid älskat det ottomanska Istanbul, nu upptäckte hon att hon visste saker om kristendomen och judendomen som hon inte visste om islam.
– Jag märkte att – med eller utan Gud – så är de här kyrkorna ändå lite mer mina. Jag kan något om dem.
När hon började studera ämnet närmare fick hon upp hål efter hål, som med en virknål. Hon ville veta mer. Hon fick tips om personer att tala med och en kontakt ledde till en annan. Hon försökte kontakta det grekiska patriarkatet, och när hon redan gett upp hoppet om att de skulle svara kom ett mejl: ”Frau Ingström, sprechen Sie deutsch?”
– Och alla de här minoritetsrepresentanterna frågade: Varför? Varför är du intresserad av oss?
Hon läste den amerikanska filmregissören Elia Kazans biografi och upptäckte att det gick en röd tråd genom hela boken: familjens grekiska ursprung i Turkiet, Kazans fars anatoliska leende, minoritetens raseri över att alltid vara tvungen att vara hygglig.
– Jag funderade på det här 24 timmar i dygnet. Jag tänkte på min egen minoritetsidentitet. Jag sa till mig själv: Pia, lugna dig, var inte hysterisk! Vi har inte haft några pogromer.
Men hon kom till att det också finns ett finlandssvenskt leende, fött ur påbudet att du inte ska vara sur och tjata om samma saker, att du ska vara glad och hjälpsam i stället.
– På 30- och 50-talet fördes kampanjer om att turkiska medborgare skulle tala turkiska, och jag insåg att det fanns paralleller till språkstriden i Finland. Den har varit traumatisk till exempel för min farmor, som var rädd för främmande finska människor. Gud vet vilka känslor mina egna barn har när de rör sig på stan. Allt det här accentueras och förstoras då du har hemska historiska händelser i bagaget.
Läs hela artikeln i papperstidningen.