Bertel Widjeskog föddes den sista krigsvintern, och han påpekar att det är exceptionellt att han inte själv behövt uppleva ett krig.
– Det finns inte så många människor i min ålder i vår värld som fått leva så länge i fred. Jag har en något yngre kusin i USA som var inkallad i Vietnamkriget och hans historia har berört mig mycket. Jag har många vänner i Estland och Lettland, men knappt någon enda som inte på något sätt berörts av deportationerna.
Men också Bertel Widjeskog har upplevt sorg och förlust. Hans första fru dog tidigt, den vår då parets yngre dotter skrev studenten. Den gången var det jobbet som räddade honom. Hans andra fru är intagen på långvården för en minnessjukdom, och han var länge hennes närståendevårdare.
– Vi har också en annan tragisk sjukdom i familjen. Sådana sorger har präglat mitt liv. Men jag tror att jag kunnat vända dem till något positivt och gått starkare ur dem. Jag har inte brutits ner av dem.
Han talar för nätverk, för familjen och vännerna som bär den som inte orkar. Under det sista året som närståendevårdare var han helt bunden vid hemmet och vården av hustrun, men hans nätverk såg till att han varje vecka kunde spela volleyboll med sitt ”gubblag”.
– Man måste kunna se förbi det som känns bittert och svårt. Jag har fyra barnbarnsbarn, och en av dem är en pojke som jag brukar kalla för ”laddaren”. Jag brukar säga att jag ska fara på laddning en stund, och när han trycker sin snoriga näsa mot min kind så räcker det. Jag tycker fortfarande att livstörnarna ibland varit lite för hårda, men antagligen har jag fått dem för att jag klarar av dem. Jag tror inte att det finns en enda människa i min ålder som inte haft motgångar i sitt liv.
Läs hela artikeln i papperstidningen.