– Jag vill gärna vara med och forma en kyrka som förmår svara på framtidens utmaningar, är trogen mot sin Herre och lyhörd för medmänniskornas behov. Jag ser fram emot att ta del i diskussionerna under valet, och överlämnar utgången åt väljarna och ytterst åt Gud, sa Björn Vikström när han i måndags kom med det definitiva beskedet om sin kandidatur.
Vikström påpekar att han varit biskop i åtta år och aktivt tagit del i det kyrkliga beslutsfattandet på olika nivåer. Han har en relativt lång erfarenhet av församlingsarbete, ett brinnande intresse för bibeltolkning och teologi, samt intresse för att i samhällsdebatten föra fram värderingar som är grundade i kristen tro.
– Jag har redan då jag valdes till biskop i Borgå meddelat att jag vill försöka utföra uppdraget efter bästa förmåga i ungefär tio år, och sedan söka nya uppgifter i kyrkan eller inom det akademiska. Ifall jag inte blir vald till ärkebiskop håller jag fast vid den planen, säger Vikström.
Tre andra kandidater har anmält att de ställer upp i valet: kyrkohistorikern, forskaren och tidigare stiftssekreteraren i Åbo ärkestift Heli Inkinen, riksdagsmannen och tidigare biskopen i Åbo ärkestift Ilkka Kantola samt biskopen i Esbo stift Tapio Luoma.
Tre ”liberala” kandidater
– Intressant, säger Mikko Malkavaara, docent i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet.
– Vi vet ju inte hur hela fältet ser ut än, någon kan ännu anmäla sitt intresse. Men Tapio Luoma är just nu den av kandidaterna som kan få understöd från det mer konservativa fältet i vår kyrka. Om en mer konservativ kandidat inte ställer upp blir det så att Luoma samlar röster både från de konservativa och från dem i kyrkans mittfält.
Han påpekar att ingen inom trion Kantola, Inkinen och Vikström egentligen kan klassas som konservativ, vilket innebär att de tävlar om samma röster.
– Det stora frågan är om de tre ”liberala” kandidaterna tillsammans får över hälften av rösterna, vilket skulle innebära att det blir en andra omgång. Just nu skulle jag inte våga tippa på vem av de tre som är i andra omgången.
Är det en för- eller nackdel att ärkebiskop emeritus John Vikström är Björn Vikströms far?
– Jag tror att det är en fördel. Det finns ju folk som är rädda för dylika dynastier, men just John Vikström åtnjuter obestridlig uppskattning också på finskt håll. Också Björn Vikström hör, tycker jag, till de personer som man inom kyrkan i allmänhet inte talar illa om.
Malkavaara påpekar att Björn Vikström fortfarande är ett ganska okänt kort på finskt håll, men det var också John Vikström när han blev vald.
– John Vikström hade haft några strålande anföranden, som till exempel ett vid kyrkodagarna år 1981, så visst kände man till honom redan före ärkebiskopsvalet. Men han var inte känd bland vanliga församlingsbor, snarare bland sådana som hade djupare kunskap om kyrkan. Jag skulle säga att läget är detsamma för Björn Vikström. De som följer med händelser i kyrkan som helhet känner till hans begåvning och tankeförmåga.