Ni vet de där sista femton minuterna på jobbet en fredag eftermiddag, då dagens verk är utfört och timvisaren redan passerat halvfem. Kanske väljer man att ännu reda upp i en pappershög, kanske letar man i skrivbordslådan efter bortglömd choklad. Det är osannolikt att man tar man itu med nästa veckas projekt och öppnar en av de böcker som ligger på ens arbetsbord.
Om man ändå gör det, och om det råkar vara Adrian Pereras diktsamling White Monkey som ligger överst på skrivbordet spelar det ingen roll att magen kurrar, att färjan snart går och att augustisolen värmer genom fönstret, för redan de första dikterna tar en med till en annan plats.
Debutanten Perera, Arvid Mörne-vinnare 2016, skriver om en mor från Sydostasien, om en far från Finland och om en son, vilsen i bägge världar. Perera är kortfattad, han brer inte ut sig i onödan. Han ger läsaren bara exakt så mycket som behövs för att ögonblicksbilderna ska vakna till liv. Han skriver om en mor som stiger ut ur en bil i en främmande vintervärld och som häller ut kryddor i vasken, om en far som skivar korv på knäckebröd, om en son som älskar och skäms.
Det här är sjuttio sidor dikt om en befolkning som intalar sig själva att de inte ser färger men som gång på gång bevisar motsatsen. I den meningen är detta en politisk diktsamling och en uppgörelse med det Finland där allt som inte är mjölkvitt betraktas med skepsis.
Perera har uttryckt att han primärt inte skrivit ett självbiografiskt verk, även om det ligger nära till hands att läsa hans debut som ett sådant. För smärtan han skriver om är inte fiktiv; den går att ta på, den luktar och den känns. White Monkey är en utmärkt samling dikter.
Bok
White Monkey
Författare: Adrian Perera
Förlag: Förlaget (2017)