Vad passar väl bättre än att Kjell Westös Den svavelgula himlen utkommer just i augusti, den månad som bokens berättarjag, Helsingforspojken Sigge, älskar så innerligt. Augusti 1969 är också månaden då han för första gången träffar Alex Rabell. Det blir en händelse som oåterkalleligt präglar resten av hans liv: mötet är upptakten till historien om hur en liten krets vänner sammanflätas i en berättelse som inte går att lösa upp, ständigt formade av varandra.
På varma klippor och i sommardoftande vassvikar läggs grunden till ynglingarnas på många sätt ojämlika vänskap. Alex har efternamnet, statusen och pengarna (och familjehemligheterna, icke att förglömma). Så har han också lillasystern Stella ur vilkens närmast magnetiska grepp Sigge inte lyckas frigöra sig. Hans egna familjeförhållanden kommer i skymundan av det rabellska imperiet. Pappans periodvisa drickande och frusenheten i moderns liv hanterar han på samma sätt som religionen: ”Jag försökte hålla mig på min kant och inte låta mig beröras”.
Det nyländska skärgårdsparadiset ”Ramslandet” är navet kring vilken berättelsen snurrar, och Alex Rabells släktvåning på Ehrensvärdsvägen i Helsingfors en annan viktig hållpunkt. Det råder inga tvivel om att boken är en värdig uppföljare till Westös tidigare Helsingforsromaner – här finns dofterna, adresserna och känslan. Österbotten, i sin tur, är en plats där Westö lite slarvigt men ändå rätt ömt placerar fromma släktingar.
Där Westö i Hägring 38, med dess drag av psykologisk thriller, gjorde en utflykt till något man kanske kunde kalla en ny typ av författarskap, är han i och med Den svavelgula himlen tillbaka på bekanta marker. Visst byggs en ödesmättad stämning skickligt upp, men när det är dags för upplösning kan det hända att den som väntat sig något spektakulärt blir en smula besviken. För långt mer än en thriller, är det här en bok om minnas sitt liv och att bära med sig en historia. Den är en berättelse om att bli äldre och om ”en känsla av att nuet och det förflutna och framtiden existerade på samma gång, och att de alla hade betydelse men att man inte fick låta sig förhäxas av någon av dem.”
Det är inte den som kan avsluta sitt liv med havsutsikt både från lägenheten i stan och från fritidsbostaden som vinner, men visst är denna bok på många sätt ändå de privilegierades berättelse. Det syns mig som om författaren helst slapp tänka på just detta, men att han inte kan låta bli. Han gör också några angelägna försök att låta andra röster höras. Dessa förblir ändå periferi, för ledmotivet är trots allt diskussionen om vänskapen, om föraktet, om tvivlet och om den gryende tron på kärleken.
BOK:
Den svavelgula himlen
Författare: Kjell Westö
Förlag: Schildts & Söderströms 2017