Snart visade det sig att Mauri hade drabbats av lymfoplasmacytiskt lymfom, en långsamväxande tumörsjukdom. Dessutom konstaterades att Mauri led av Alzheimers sjukdom.
– Sjukdombeskedet var en kris för oss båda. Men jag upplever att Mauri rätt snabbt accepterade sin livssituation. Vi hittade en ny balans i livet. Jag lämnade aldrig Mauri ensam med sina tankar. Och blev han orolig lovade jag honom att jag aldrig lämnar hans sida.
Mauri sitter i en fåtölj i det stora vardagsrummet på Grundvägen i Munksnäs och tittar ut genom fönstret. Han har svårt att hitta ord, men ibland får han tag i några.
– Titta på träden, det blåser så helvetes, konstaterar han och återvänder sedan till dagstidningen.
Cancern och de intensiva behandlingar som följde på sjukdomsbeskedet satte sina spår. Sirkka bestämde sig tidigt för att Mauri ska få all den vård han kan tänkas behöva. Och att han ska få bo hemma.
– Jag tänker mig att det finaste man kan göra som människa är att hjälpa andra. Min mormor bodde sina sista levnadsår på landsbygden, hemma hos vår familj, i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Det var naturligt. Jag kommer ihåg vilken chock jag fick när jag som ung läkarstuderande såg hur gamla människor glömdes bort på sjukhusens långtidsavdelningar i Uleåborg.
Trots att Mauri är nedbruten av sin sjukdom känner Sirkka-Liisa att han är samma person som tidigare. En dag för inte så länge sedan satt paret vid matbordet. Mauri hade ingen aptit den dagen. Då påminde Sirkka-Liisa honom om hur det går om man slutar äta. Då sa Mauri: ”Jag vill inte dö.”
– Jag är så glad att han inte förlorat sin livslust.
Läs hela intervjun i KP nr. 27 som utkommer torsdagen den 6 juli.