Hennes barndom var fylld av lögner. Men Gud bar Lena Salo.

Mörkret gav vika för ljuset

profilen.

Föräldrarna gav bort henne och adoptivmamman misshandlade henne. För fem år sedan inledde Lena Salo en process som resulterade i att hon kunde försonas med sin barndom och förlåta sina föräldrar.

17.5.2017 kl. 14:33

Som barn torkade Lena Salo tårarna innan hon gick till juniormötet i metodistförsamlingen. Där hade hon funnit trygghet och ett andningshål.

– Där fann jag liv och kärlek under några timmar i veckan.

Till vardagen hemma hos hörde en konstant fysisk och psykisk misshandel. Adoptivpappan var snäll men han var under toffeln och tog inte hennes parti.

– Inte heller han visade några känslor. Jag satt aldrig i någons famn. Jag fick aldrig en kram. Jag fick mat på bordet, men inte ens det varje dag.

För pappa behövde hon åtminstone inte vara rädd.

– När jag var ensam hemma med honom kände jag mig trygg. För mamma var jag rädd varje dag.

Lena Salo var oönskad av sina biologiska föräldrar. Hennes pappa var gift med en annan kvinna som samtidigt väntade sitt femte barn.

– Pappa misshandlade mamma så hon skulle få missfall. Han lovade mamma att skilja sig ifall hon gjorde sig av med mig. Så gick det. Jag blev placerad på barnhem fyra dagar gammal och de gifte sig.

Som treåring blev hon adopterad av ett nästan femtioårigt barnlöst par. Adoptivpappan ville ha barn medan mamman inte över huvudtaget tyckte om barn. Det sade hon öppet åt Lena. Hon ville hellre ha en häst.

Att föräldrarna över huvudtaget fick adoptera förstår hon inte. Socialen i Helsingfors hade flera frågetecken om deras förmåga att ta hand om ett barn. Men socialen i Jakobstad godkände paret. Pappan var ju ändå en statlig tjänsteman.

Även om det ligger en mörk skugga över hennes barndomsminnen säger hon ändå att det fanns ljusstrimmor.

– Ljusstrimman bestod i att jag mötte Gud. Jag hade församlingen och jättegoda vänner.

I metodistkyrkan kom hon också till personlig tro som fjortonåring.

– Inte heller det mottogs positivt där hemma. Det gick bra att vara med, men inte att börja med nåt ”andligt svärmeri”. Tack och lov bar Gud genom allt det också.

Mamman ville inte att Lena skulle gå ut för att hon inte skulle ställa till med något.

– Jag fick höra att jag som adopterad inte kommer att bli till något. I tonåren trodde jag det var något fel på mig och att man inte kan tycka om någon som är adopterad.

En kväll när hon kom hem sent fick hon igen en örfil.

– Då sade jag till mamma att det var sista gången hon slog mig. För första gången sade jag emot henne. Följande vecka hyrde jag en etta och flyttade hemifrån. Då var jag 19 år.

På 90-talet började Lena Salo söka efter sina biologiska föräldrar. Föräldrarnas och syskonens namn fanns i de papper som följt henne.

– När min syster skulle fylla 40 år skrev jag ett brev till henne. Över ett år senare fick jag svar. Med svaret kom fotografier.

Sedan dess har hon hållit kontakt med sina fyra systrar. Samtidigt har helt nya familjer öppnats för henne. Hon hade inte känt till pappans första familj och sina fem halvsyskon tidigare.

Idag har hon kontakt med sin mamma. Pappan är död sedan många år tillbaka. Lena Salo är inte övertygad om att hon hade haft ett bättre liv om hon vuxit upp i sin biologiska familj.

– Det är som att välja mellan pest och kolera. Men jag tror att Gud hade varit med mig på både ställena.

Har du lyckats förlåta dina föräldrar, alla fyra?

– Jo, det har jag gjort. Jag kan inte ta bort Gud ur förlåtelseprocessen. Gud har använt människor i den, bland andra min psykoterapeut. Jag har fått gå från mörker till ljus. Gud kan och vill hela oss söndriga kärl.

Läs mera i Kyrkpressen 20/2017

Johan Sandberg



ryssland. – Jag är rädd för min kyrkas säkerhet och ärligt talat är jag trött på att vara rädd för min egen säkerhet. Jag kan inte säga att jag inte är rädd för Putin – han skrämmer ju hela världen. 1.3.2022 kl. 12:06

krig. – I svåra situationer, när man inte kan se någon framtid, knäpper man sina händer och suckar uppåt även om man inte skulle vara så troende, säger kyrkoherde Kim Rantala, som varit präst inom de fredsbevarande styrkorna i Libanon och Bosnien. 1.3.2022 kl. 08:51

Ukraina. Rabbe Tiainen och Anders Hedman är initiativtagare till en två veckor lång ljusdemonstration framför den ryska ambassaden i Helsingfors. – Ett väsentligt motiv är att vi vill uttrycka sorg över det som sker. 28.2.2022 kl. 19:36

Ukraina. Vid Nylands brigad talar man om Ukrainakriget som alla andra i samhället. När det krisar har militärpastor Markus Weckström en klar grundinställning inför sina "församlingsbor" vid brigaden: ta en sak och en dag i sänder. 25.2.2022 kl. 19:00

ungdomar. Oro och frågor ska bemötas öppet och ärligt, säger ungdomsarbetsledare Mats Fontell. Ungdomar uttryckte stor medkänsla med de krigsdrabbade, under en ungdomssamling i Borgå. 25.2.2022 kl. 11:39

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, är under våren frivilligarbetare inom Slef och undervisar på en bibelskola i Asella, Etiopien. 15.2.2022 kl. 15:18

vrede. Som 27-åring vågade Tabita Nordberg äntligen möta sin sorg. Hon har brottats med Gud – och vreden förde dem närmare än någonsin förr. 16.2.2022 kl. 08:00

KARRIÄRBYTE. Efter åtta år som kantor bytte Niclas Nylund ut att körövningarna mot körningarna. Nu har han kört buss i snart femton år. 17.2.2022 kl. 12:00

mariehamn. – Det var som ett flygplan hela orgeln, konstaterade Kaj-Gustav Sandholm när han som barn bestämde sig för sitt drömyrke. 15.2.2022 kl. 10:36

UNGDOMSTID. Ta det lugnt, det ordnar sig! Så säger Björn Vikström till sitt tjugoåriga jag. 17.2.2022 kl. 10:21

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58